Kingdom of the Planet of the Apes
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2024
Regi Wes Ball
Efter åtta filmer – då vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen från 2001, är Apornas Planet en filmserie med sällsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla gånger. Förutom originalet från 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerhörda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 välkomnade en klart jämnare och mer pålitlig kvalitet. Framförallt innebar filmerna en otrolig möjlighet för den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karaktär, apledaren Caesar.
Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en fortsättning onödig och ointressant. Och då en fortsättning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade rätt. Matt Reeves – som regisserade de två föregående filmerna, hade lämnat för att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma för Serkis. Dessa två nyckelfigurer har istället bara figurerat som tillfälliga konsulter. Den aktuella regissören Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menlösa Maze Runner-trilogin.
Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.
Genom att flytta berättelsen framåt lyckas projektet slå sig fritt ifrån alltför många jämförelser, istället inleds ett nytt kapitel som för berättelsen vidare mot nya och oerhört spännande möjligheter. Precis som förr får vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, där Owen Teague står i centrum som den unge men beslutsamme Noa.
Som brukligt används häpnadsväckande teknologi för att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet än ett antal av de skådespelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 är nu än mer bländande, sättet päls och hud renderas är otroligt. I en tid då det blivit det nya svarta att avsky så kallad CGI är detta exemplet på hur makalös tekniken kan vara i rätt händer. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det gäller framförallt de scener då ett multum digitala karaktärer förekommer, men detta är en fullkomligt trivial kritik med tanke på mängden digitala bilder och hur hög klass de håller.
Men Kingdom Of The Planet Of The Apes är mer än bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns här en solid och klassisk äventyrsfilm som mycket väl utnyttjar sin speltid på nästan 150 minuter. Just äventyrsaspekten har betydligt mer emfas än actionsegmenten, även om det givetvis finns gott om pulshöjande sekvenser. I grund och botten är detta en film med en klassisk berättarstruktur, där en lång fysisk resa går hand i hand med en emotionell där huvudpersonen genomgår en oerhörd förändring. Denna sorts äventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och fått stå åt sidan för renodlad action där våldet och koreografin går före förundran att se fantastiska platser. Därför påminner filmen också väldigt mycket om den ursprungliga filmen från 1968, framförallt eftersom Ball introducerar en mer mysteriös aspekt. För där Caesar-trilogin hade en given slutdestination och få möjligheter att skapa mystik, lyckas Ball att återinföra en marginell gåtfullhet där publiken förblir intresserad av vad som kan tänkas vänta bakom nästa hörn.
Det enda genuina klagomålet är att filmen har en aningen stapplande start som känns onödigt trevande och stel. I övrigt finns det inte inte mycket att invända emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes är ett sublimt äventyr som visar att den nästan sextio år gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.