Amanda Ginsburg
Tur att jag kan skratta
4
Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm
Producenter: Amanda Ginsburg & Filip Ekestubbe
Ladybird
Releasedatum: 14/4 2024
Inte utan att man funderar på hur Amanda Ginsburg handskas med den kopiösa framgång hon rönt. De två tidigare plattorna i eget namn belönades bägge med en Grammis, fler priser har utdelats och recensentrosorna har prunkat. Att döma av ett par möten på tu man hand och efter att ha sett sångerskan och låtskrivaren live fem gånger, konstateras att hon ödmjukt har fötterna på jorden. För kännedom kan informeras om att jag recenserat henne flera gånger. Att skivbolaget lanserar henne som en hyllad och älskad stjärna, tillika introduktör av jazz för noviser, märks. De för hennes sound oumbärliga musikerna negligeras. Lyckligtvis lyfts deras betydelse fram av frontande kvinna när möjlighet ges.
Nytt sedan I det lilla händer det mesta (2020) är att ständige vapendragaren pianisten Filip Ekestubbe, numera omges av danske kontrabasisten Anders Fjeldsted och den i Köpenhamn bosatte norrmannen Snorre Kirk på trummor. Kirk har en egen swingbetonad grupp som jag recenserat live och på skiva, medan den ännu resligare dansken figurerat på flera album jag skrivit om. Fick möjlighet att njuta av pianistens meriterade, färska trio på Unity härförleden. Flitigt sysselsatte Ekestubbe har jag haft förmånen att höra i diverse sammanhang på senare år, vilket renderat i ett flertal entusiastiska omdömen.
Tur att jag kan skratta består av nio välsvarvade (knycker termen från presstexten) melodier, varav en är en tonsättning på omtalad dikt av Stig Dagerman. I övrigt står Amanda Ginsburg för samtliga texter, i några fall i samverkan med Andy Fite, pappa Bengt Erik eller Filip Ekestubbe. Den sist nämnde är huvudansvarig för skimrande, fängslande och finurliga kompositioner, ofta tillsammans med Amanda. Snorre Kirk har komponerat Var det mot mig du log? medan en annan fullträff hämtats från fullängdare sångerskan gjort med osannolikt produktive Andy Fite (recenserad i JAZZ/ OJ). För att fullfölja redogörelsen listas Ginsburgs gäster i studion. På öppningsspåret och Höst förekommer Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett), Klas Toresson (klarinett) samt Lisa Grotherus (basklarinett). Tobias Wiklund lirar kornett i Hip Shit. Samtliga tillhör landets mest kvalificerade blåsmusiker med jazzanknytning.
Hade förmånen att närvara under turnéavslutningen på Storan i Göteborg, då Amanda i perfekt akustik nöjde sig med att bli uppbackad av nämnd pianotrio, stiligt ekiperade. Kanske med något undantag framförs allt material från färska skivan, i en repertoar över två set kryddad med hits som Havsmelodi. Konserten i välfyllt och anrikt teaterhus blev en väldigt lyckad turnéavslutning, med extra taggad kvartett på scen. Som kunde förutses skiljer sig musiken åt live och i inspelad form. På sedvanligt jazzigt manér får de ypperliga musikerna avsevärt mer frihet att uttrycka sig, utrymmen de på ett bedårande vis tog till vara på i solon, upprymda dialoger och i tajta gemensamma aktioner. Oemotståndlig formel breddas. Man ägnar sig utöver visjazz åt swing, bossa, högoktanig bopp, cool jazz, stråk av kammarmusik, bluesiga inslag och till och med en sekvens där det improviseras otyglat i experimenterande anda. Associerar vid ett tillfälle när supersnabb scat uppstår, förvånansvärt nog till Bud Powell. I en annan minnesvärd sekvens till Jan Johanssons mästerligt renodlade kompositioner på Innertrio vilka utfördes tillsammans med storheterna Georg Riedel och Egil Johansen.
Vad beträffar den prisade stjärnan själv, kan man inte undgå att referera till i första hand Monica Z och hennes berömda 60-tal, fast också till ett självständigt geni som Barbro Hörberg. I vissa ballader kan likheter med Nannie Porres skönjas. Det är en konst att ha en näpen och medhårsstrykande framtoning utan att bli banal eller menlös. Den konsten behärskar Ginsburg fullkomligt. Och särskilt live tuffar hon till sig emellanåt. Två andra häpnadsväckande färdigheter måste framhållas. Dels ett fabulöst drillande i höga register á la Alice Babs, dels anmärkningsvärda nivån på rytmsinnet. Den frapperande vighet och känsla för rytmik rösten frambringar är unika kvaliteter som har ytterst få motsvarigheter i svenskt musikliv. Sättet att skickligt betona ska också med emfas föras in på pluskontot.
Efter relevant utvikning nu full koncentration på det välproducerade album jag lyssnat på flera gånger i utmärkta Sony-hörlurar. För de som undrar ska sägas att cd:n innehåller ett illustrerat häfte, där de underfundiga alternativt underhållande texterna återges. Insiktsfulla vardagsbetraktelser varvas med livsfilosofi jämte aspekter på relationer och kärlek. Det samhällsengagemang som sipprar fram i sociala medier och mellansnack är än så länge tämligen frånvarande i verser och refränger.
Ljuvlig inledning med sofistikerat spelande blåssektion åtföljs av pigg och lika välsvarvad up tempo i medryckande Jag borde inte måste vilja med snyggt basfeature och underbart snärtiga löpningar från Elestubbe. I nästa låt skiftas stämningen återigen genom att härligt dröjande ballad framställer en bluesig känsla. Utan att te sig som en tom pose låter man i titellåten hur coola som helst. Som redan framgått erbjuder Amandas tredje fullängdare under eget flagg påfallande variationsrikedom. Influenser från fler håll än föregående alster förekommer, vilket tyder på en utvidgning av konceptet. Rötterna till text & musik kan fortfarande tveklöst spåras till 60-talet, ibland fångas jag av fragment som påminner om örhängen från en svunnen era. Ginsburgs cocktail av soft jazz, visa och virtuosa inslag tar med lyssnarna på en hänryckningens svindlande resa. Att hon på uppseendeväckande kort tid etablerat sig i vokaltoppen beror på kombinationen bärkraftiga låtar, styrkan i en egen röst och oantastliga val av ackompanjatörer.
Som nämnts fraseras med utomordentlig finess oavsett om sången stretchas eller det idkas avancerade manövrar i uppdrivet tempo. Vidare ska poängteras att Ekestubbe, Fjeldsted, Kirk och albumets gäster utgör halva behållningen, samt att kornettisten Tobias Wiklund gör en ypperlig insats på krängande dängan Hip Shit. I slutändan är det hugget som stucket om Tur att jag kan skratta ska tilldelas 4+ eller full pott.