En näst intill normal familj
Regi Carin Juborg
Manus Brian Yorkey och Tom Kitt
Datum för recension: 7 augusti 2026
Denna sommar sätter teaterföreningen Kolhusteatern upp Next to Normal. Teatern ligger inuti det gamla Kolhuset i Hälleforsnäs Bruksområde, mitt i Sörmlands hjärta. Där har den ideella föreningen spelat teater och musikal sedan 1996.
Det är djärvt eller måhända våghalsigt av Kolhusteatern att sätta upp musikalen Next to Normal. Ursprungligen uppsatt på Broadway år 2008. Publiken som kommer till Kolhusteatern har vant sig vid glättiga och glammiga musikaler så som 9 to 5, We Will Rock You, Legally Blond, Familjen Adams och Allt eller Inget. Nu hamnar vi visserligen i ännu en musikal men långt ifrån glittrigt och glammigt. Next to normal handlar om psykisk sjukdom, diagnoser, trauman, såriga relationer och förträngda familjehemligheter.
Ett par i publiken lämnar första akten efter 40 minuter. Den som har egen erfarenhet återupplever såren. Den som inte har egna erfarenheter känner ändå allvaret. Den som vill ha lite enkel underhållning har inget att hämta. Ämnet är sårigt och ömtåligt men viktigt. Innan ridån går upp uppmanas vi att titta i programmet som innehåller telefonnummer till såväl Vårdguiden som olika hjälplinjer.
Det är omöjligt att inte bli berörd av historien som rullas upp utifrån ett barns mycket för tidiga död. Kvar finns de levande med obearbetade känslor och inbördes historier. Alla som närmar sig familjen dras snabbt in i hemligheternas dolda skrymslen.
Pjäsen väcker frågor om vad som är normalt, om medberoende och hur familjelivet påverkas av psykisk sjukdom. Till ballader, aggressiva rocklåtar och en lekfull symfoniorkester försöker alla inblandade balansera familjens bästa med enskilda individers försök att förstå, förlåta och förbanna.
Piller, eller inte piller? Psykologer eller kvacksalvarmetoder? Alla tror sig ha en lösning, men det mesta förblir sig likt för Diana, Dan och deras dotter Nelli. När Nelli träffar pojkvännen Henry dras också han med i sjukdomens komplexitet.
Att spela i ett kolhus har sina utmaningar. Framför allt är det svårt att höra talet och texterna i sångerna som stundtals inte når fram till publiken. Trots detta är ensemblen enastående. Framför allt modern Diana, som spelas av Hannah Jarl. Hennes sångröst, sårbarhet och förmågan att gestalta sjukdom utan att karikera den. Hannah ansvarar också för ensemblens kläder. Stundtals stjäl kostymerna fokus från pjäsen. Plötsligt kommer jag på mig med att undra vart de köpt den där fantastiska gröna kjolen?
Sonen Gabriel spelas av Theo Thunström. Han har varit på scenen en lång stund innan det framkommer att hans rollfigur varit död i 17 år. Här finns en stark scennärvaro och han rör sig som en katt på scenen, upp och ner i trappor, på bänkar och bakom hörn. Den killen kan gå långt i branschen.
Extra stark utstrålning har också Adrian Tápias som har rollen som Doktor Frisk och Doktor Galén. De bägge doktorerna är stundtals kliniska, stundtals resonabla och ibland bara helt galna.
Scenlösningarna är enkla och genomtänkta. Ensemblen rör sig över en stor yta i flera nivåer. Det är fräckt och rappt, men mörkt. Mycket mörkt.
Text: Ulla Johanson