29/7 – 2/8
Hemkommen från Österlen försöker jag överväldigad och synnerligen nöjd, samla intrycken efter att ha överdoserat på vital livemusik. Sjuttonde upplagan av Ystad Jazz Festival har nyss avslutats. Drygt 45 konserter i och utanför staden drog cirka 11 000, en imponerande publiksiffra med åtskilliga slutsålda konserter. Jazzradion från P2 spelade in sex av dem. Det kom både långväga publik och utövare från Europa, USA och Sydamerika. Årets hedersgäst var till exempel Ivan Lins från Brasilien, vilket kan ses som ett tecken på att konstnärlige ledaren Jan Lundgren töjer på genrens ramar (ibland upplöses de rent av). Jazzkonstnären till sjuttonde upplagan heter Frank Björklund, vars original det blev sedvanlig auktion på. Till Festival-tornväktare utsågs Nils Petter Molvaer och till ambassadör Daniel Müllern. Cirka 70 samtrimmade och specialiserade volontärer möjliggör detta väloljade och vänliga arrangemang, ett eldorado för musikälskare. Egentligen helt osannolikt att vi slapp förseningar, ljudkrångel, ogynnsamt väder och andra missöden. Organisatoriskt funkade festivalen fläckfritt och den är vida omtalad för sin vänliga atmosfär. Inte heller kan klagas på programmets kvalité, tvärtom. Och arrangörerna är oerhört serviceminded mot oss ackrediterade, av vilka den stora merparten rest från utlandet. Stämbandsinfekterade Jill Johnson ersattes förtjänstfullt av Viktoria Tolstoy. I övrigt skedde mig veterligen inga ändringar i programmet. På bilden ovan skymtar bakom några av arrangörerna Yazzparadens band Spicy Advice Ragtime Band som lirade ett antal glatt svängiga låtar i New Orleans-stuk utanför entrén till hotell Continental. Inkluderar jag de två pianofestivalerna anordnade i slutet av året blev detta tionde gången för mig som press och jag lyckades bevaka 18 konserter plus hann höra tre låtar tidigt på förmiddagen med Fredrik Kronkvist Kvartett utomhus i solen.
Traditionsenligt invigs YSJF med konsert på inbjudande Ystad Saltsjöbad. Efter att årets ambassadör uppmärksammats fick jag ynnesten att sätta mig in i all star bandet YTTLING JAZZ. Som namnet antyder leds de av Björn Yttling: kompositör, pianist och i omgångar verksam som jazzmusiker. Hans berömmelse vilar på tiden som internationell indiepop stjärna i Peter, Bjorn and John vars catchiga megahit man minns. I det respekterade bandet lirar han märkligt nog mest elbas. Yttling med rötter i Västerbotten tog pianolektioner av Esbjörn Svensson under gymnasiet, vilket kan skönjas i hans jazziga låtskrivande. Fick för övrigt en kort pratstund med honom efteråt i samband med skivförsäljning. Eftersom bara en titel yppades under konserten bad jag om låtlista vilket hörsammades. Några fler fakta kan vara relevant innan jag dyker in i mina anteckningar. 51-åringen har grundat skivbolag, gått på Skurup där värdefulla kontakter togs, har duo med Jocke Åhlund och producerat drygt tjugo plattor med etablerade namn inklusive Neko Case, Crissie Hynde och Lykke Li och samarbetat med Primal Scream. Skulle kanske blivit starstruck om jag haft reda på dennes cv.
Kan redan nu avslöja att Yttling Jazz representerar den typ av livemusik jag går igång på: Välkomponerat, spännande sound som är tillgängligt för en förstagångslyssnare utan att alls bli utslätad. Tre-fyra svenska sättningar under YSJF kan kallas för all star team. Björns band är för vana jazzlyssnare definitivt ett sådant stjärnspäckat gäng. Med tjugo års mellanrum har två album släppts, blir av naturliga skäl fokus på Illegal Hit från i fjol. Rytmsektionen består av batterist Fredrik Rundqvist och den kolossalt meriterade Dan Berglund på kontrabas medan Mathias Ståhl lirar vibrafon/ munspel och de saxofonister vars solon avlöser varann levereras av inga mindre än Jonas Kullhammar och Fredrik Nordström. På WOW i fjol var de fyra på blås! Behöver väl inte påpekas att jag hört och recenserat detta knippe jazzadel ett otal gånger? Ett par av dem var med redan på debuten för övrigt. Blev sannerligen tillfreds med låtar och utförande, till den grad att konserten måste placeras på den översta av nivåer. ”Indiepopens huvudarkitekt” hade bestämt en smattrande suggestiv öppning genom att låta musikerna äntra scen var för sig, med annan Yttling-producerad(?) musik i högtalarna. Man börjar med titellåten som med sin omedelbara hook gör succé. Och sedan är man fast.
Enligt uppgift ska nya albumet hämta influenser från Monk, Mingus, Jan Johansson, Brian Eno, filmmusik, Nino Rota med flera. I Deadbeat träder saxmännen fram i helfigur genom att förstärka och utveckla melodin medan rytmsektionen eldigt driver på. Bandledarens hänförande anslag kommer fram i intron och i karaktäristiska passager som ett kitt eller raffinerad angivelse av vart musiken är på väg. Fäster mig vid snyggt arrade klanger, utsökta features och ett pulserande beat. Idéer från indiepop-genren tycks stundom inkorporerade i jazzens friare formspråk. Njuter av lödiga solon från tenoristerna Kullhammar och Nordström, där den sistnämnde ibland utmanar genom att tillföra råare takter, skitigare sound. I en bejublad spelning som pågår i närmare halvannan timme i fördelaktig akustik spelas en radda låtar från aktuella alstret plus sannolikt ett par från förstlingsverket, varav extranumrets Mingus-doftande fyrverkeri i Mr. Sophistication At The Losers Club ska framhållas särskilt. Blir förtjust i ömsom exalterande tongångar, ömsom reflekterande och innerliga ballader.
Gillar mixen av sammanhållet beat, trolskt lyriska inslag och medryckande otyglade sekvenser. I folkrockigt stegrande dänga byter Nordström till baryton och briljerar. Traktens tristess visar sig vara en långsam sak raffinerat marinerad i moll. Noterar finurlig dialog bas – vibrafon, skönt krängande calypso och att volymen i ensemblespelet höjs på sluttampen i Tokyo Hyatt då referenser till Monk urskiljs. Fängslas av hur ackord på flygeln sinnrikt integreras med diverse rytminstrument i extatisk final. Blev nog för mångordig och kanske aningen osammanhängande, men ha överseende med entusiasmen då sextetten definitivt motsvarade ställda förhoppningar på melankoliskt sväng och trösterika, ljuva passager. Kanske märkligt att jag väljer att lägga texten i denna kategori. men kilade lite osmidigt in recensionen här då jag exalterades av upphovsmannens palett av influenser.
Strax efter att festivalens tornväktare NILS PETTER MOLVAER stått uppe i tornet på S.ta Maria kyrka och låtit sin trumpet ljuda i fyra väderstreck framförde norrmannen en soloshow i samma kyrka, en kyrka med berömd akustik som var i det närmaste fullsatt. Molevaer var för åtskilliga decennier sedan med Masqualero och jag hörde honom på Pustervik för mer än trettio år sedan. Sedan -97 har den norske innovatören ägnat sig åt soloprojekt varav det första inspelade Khmer släpptes i liveversion härom året. Fascinerande att ta del av denne stilbildare futuristiska, elektronikbaserade Nu jazz där element från ambient, progressive och konstmusik införlivas. På YSJF 2018 samverkade hans musik med soluppgången vid Ale stenar (skrivande vän till mig var där).Min första tanke efter pampigt effektfull inledning var att producenten, soundscape-tonsättaren och trumpetaren verkligen behärskar konsten att fånga en heterogen skara.
Allt framförs i ett svep utan kommentarer varför recensionen kommer sakna precisa uppgifter. Som väntat integreras trumpetens hovrande, utsträckta fraser med avancerad elektronik och samplade sound. Sättet att med improvisationer och inplanerade beats och klanger bryta med ECM-traditionen av skör och stundtals statisk kammarjazz måste framhållas som atypisk. I S:ta Maria kyrka blandas sakrala toner som minner om giganten Palle Mikkelborg med fragment från folkmusik och utforskande rock i en väv av trance-beat. Att han samarbetat med både Bill Laswell och reggae-duon Sly & Robbie indikerar att han varken är främmande för experimentell funk eller hiphop. Noterar mitt i sviten att åhörarna behöver nyfikna öron, eftersom somligt måste betecknas som krävande för oinitierade. Genomgående lång tonlängd skapar närvaro och en märgfull atmosfär. Undrar om elektroniken tillverkats av honom eller om han förlitat sig på samplingar? Ska sägas att vi som är press sitter bekvämt i ett hörn, fast nackdelen är att inte kunna se vas som sker på scen.
Den prisade komponisten och musikern har förutom tio album i eget namn samarbetat med en mängd personer inom och utanför Norge. Slås av en häpnadsväckande spännvidd, från gäll diskant till djupa bastoner. Kyrkans rymd utnyttjas soniskt till max, något som ljudtekniskt ansvarige ska kreddas för. Somliga sekvenser är hisnande vackra, minimalistisk magi uppstår. Associerar ibland till Joe Zawinuls metodik att skapa karismatiska sound och vad beträffar suggestivt kraftfulla stämningar till Philip Glass och hans expressivt målande soundtrack framtaget för Koyaanisqatsi och uppföljaren. Förmodligen enda gången under YSJF ett verk framförs utan pauser, vilket innebär att publiken endast applåder när sista tonen klingat klart. Sällsamma upplevelsen skiljer sig således radikalt från konventionellt utformade jazzkonserter. I detta betagande kontinuum som pågår lite mer än en timme växlar intensiteten, en lyckad estetik. En likhet med övriga akter är ända att extranummer begärs och ”beviljas”. Molvaer tackar för responsen genom att ge oss ljuvliga örhänget Nature Boy tolkad som aldrig tidigare vågar jag påstå.
Att konstnärlige ledaren för YSJF garanterar sig själv två programpunkter har varit standard, möjligen ända sedan begynnelsen. Första konserten på Ystad Teater förekommer JAN LUNDGREN på scen med MALMÖ ACADEMY OF MUSIC CHAMBER CHOIR tillsammans med kontrabasisten Mattias Hjort. Hör till saken att den produktive pianisten också hinner vara lektor vid Malmö Högskola. Dirigent Mats Paulson är pensionerad från samma högskola, men av kärlek till körmusik lyckades han ändå repa in en fin repertoar med studenter som examinerats senaste åren. Av bilden ovan att döma uppgår sopraner, altar, tenorer, barytonröster och basar till sammanlagt tjugotre stycken stämmor. Konserten blandar madrigaler och annan klassisk vokalprakt med folkmusik och jazziga tomgångar. Somligt görs enbart av kören medan vissa låtar ur repertoaren framförs enbart på duo eller solo på flygeln. Kören inleder själva och publiken få veta vilka stycken de sjunger och vad tonsättarna heter. Blev en omväxlande konsert fylld av skönhet och schvungfulla kontraster med musik från flera sekel. Ska man vara petig och analysera på detaljnivå kunde skönjas att de skolade körmedlemmarna saknade en rutinerad körs erfarenhet. Istället exponerades talang och ungdomlig sångglädje
Lite oväntat är upplägget att kören inleder själva. Gör så med fyra andaktsfulla madrigaler signerade bland andra Monteverdi, di Lasso, Gastoldi och Thomas Morley. (Den först nämnde mästarens musik råkar jag ha på en förstklassig vinylskiva.) Verk valda med omsorg fint framförda. Osäker på om det övervägande sjungs på latin eller italienska. Gissar att sakrala styckena framförs på latin. Stämmorna slingrar sig in i varandra, sammansmälts till magnifik helhet. För otränade öron låter madrigalerna snarlika. När den alltid till synes avslappnade Lundgren äntrar scen tillsammans med Mattias Hjorth introducerar han improvisationer på renässansmusik, bland annat sin Magnum Mysterium. Noterar ett uppslukat, koncentrerat lyssnande auditorium.
Välgörande variation uppstår när instrumentalisterna tar över en stund. Jan och Mattias framför två sakrala stycken pianisten skrivit på uddrag av Svenska kyrkan. Medryckande melodier hottas emellanåt upp med jazzigt anslag inklusive bas-feature. En höjdpunkt var ytterligare ett Lundgren-original, nämligen Galliano. En enkel melodi med spröd tillika genial harmonik. Upplyses om att detta är cirka sju konserten de två enheterna gör tillsammans.
Att föra in Bengt Hallbergs arr och komponerande passar förstås in i konceptet. Lundgren anför elegant i exempelvis Come Sunday med sin gospelkänsla och frejdiga Domaredansen där kören sannerligen får ligga i. för att i Ellingtons musik istället sträcka ut. Observerar flinka fingrar hos hårt jobbande kontrabasist. Mångsidige pianisten hamnar ånyo i centrum när han tar sig an Bartòks sex rumänska folkdanser i arrangemang av Martin Berggren utan tillgång till violinist, med lyckat resultat. Vid ett tillfälle får kör och publik anledning att le åt duons ekvilibristiska hyss och i ett outro hänger körens slutton bedårande kvar i luften, vars män adderar vissling i en av folkdanserna.
Ett gripande körstycke skrivet för ett par år sedan av tidigare kvinnlig student blev en annan höjdpunkt, inte minst när texten förklarades. Begeistrad publik bjöds givetvis på ett vackert och rogivande extranummer om kärlekens kraft. Ska betonas att akustiken i och med utplacerade mikrofonstativ var superb.
MAGNUS CARLSON & MOON RAY QUINTET (som senaste åren kuriöst nog inte uppfyllt kriteriet för att benämnas kvintett) kan efter tre album och uppskattade turnéer betecknas som ett konstnärligt mycket framgångsrikt sidoprojekt för såväl artisten i fokus som de minst sagt väletablerade medlemmarna i Moon Ray. Jag har inte skivorna, däremot nu hört gänget live fyra gånger – Nef, Dansens Hus i Stockholm 2019 och i fjol under Trollhättan Jazz & Bluesfestival. Recenserade gigen i Trollhättan och Stockholm. Tanken med fusionen av frontmannen från Weeping Willows och ytterst renommerade musiker med en stomme ur Oddjob (sett och recenserat dem åtskilliga gånger) är att tolka covers – hits och rariteter om vartannat – i frihetlig jazzig tappning, fast med originalens beat och refränger som grundformel. Att de hade ett uppehåll på hela femton år är en sanning med modifikation med tanke på spelningen 2019. Anne Lundberg (känd från SVT) citerar i sin presentation lovord från Timo Kangas i LIRA. Och en van konsertbesökare tillstod efteråt att hon blev tagen, rördes till tårar av tolkningar hörda för första gången. Ska poängteras att vindlande arren är fantastiska, dosen solon givetvis större än på originalen. Magnus och Goran (producerat aktuella albumet) har ansvarat för arrangemangen.
Moon Ray består av eminenta blåsarduon Goran Kajfes på trumpet jämte Per ”Ruskträsk” Johansson på alt och tenorsax ålus basklarinett om jag minns rätt. Vidare syns Carl Bagge vid flygeln och på orgel samt en rytmsektion bestående av Martin Höper kontra-/ elbas och Lars Skoglund bakom trummorna. Medverkar numera gör dessutom Mattias Ståhl på vibrafon. Medveten om att alla inte faller för vad som kan liknas vid maner hos Carlsson. Jag tillhör de som emellertid tjusas av tonsäkerheten och emotionella tyngden. Undertecknad vill sträcka sig så långt till att soundet i denna hybrid älskas, hyllar musiken i egenskap av såväl fan som skribent. Carlson är snål med titlar vilka nu inhämtats från annat håll. Vi sätts till att börja med i ödesmättad stämning genom skiftande faser i Ocean Rain av Echo & The Bunnymen och innan de avslutar för att därpå ge extranummer blir jag lycklig över versionen av You Do Something To Me (P. Weller) som jag för övrigt hört självaste låtskrivaren framföra i minnesvärd spelning på Lollipop. De sju männen på scen har på upploppet flow och för Wellers sugande hit som MRQ släppt på singel måste dubbla guldstjärnor utdelas. Förhållandevis nybildade rytmsektionen som nu lirat ihop ett tag är formidabel, spännande och groovy.
Vad bör lyftas fram? Jo, exempelvis förunderligt nog sammanhållen struktur trots att pop med kvalitetsstämpel från UK samsas med northern soul, arty rock, gungande blues, enstaka alster ur amerikanska sångboken, funkiga inslag och mer därtill. Efter ett läckert knixigt groove med feature på vibrafon, trumpet och orgel i titelspåret på senaste skivan Shadows, levereras Sugar Man som blivit ett stående inslag i repertoaren. Efter mytomspunne kultfigurens gåshudsframnkallande hit, odödliggjord i uppmärksammad dokumentär, inträffar en tajt fullträff vars fullständiga titel är Ain´t There Someting Money Can´t Buy, en av få låtar som presenteras. Vidare inkluderas låtar av amerikansk folkmusikdoldis, Nick Cave (recenserade enastående spelning på WOW), souliga Marion Black, Frank Sinatra Jr samt Sufjan Stevens.
Vi får en hjärtslitande cover i moll och ett mästerverk med stegrande harmonik toppad av kvick dialog Skoglund – Ståhl. Gör vågen för Black Knight,, en bitterljuv släpig Mystery Of Love som upplöses i två delar, soulfunkigt klös i Who Knows med inspirerat solo på altsax och en elbasist vars hjältar han gör rättvisa i underbar interaktion med härligt dynamisk rytmläggare. David Bowies oefterhärmlige röst kopieras nära nog i dennes mäktiga Where Are We Now vars hänryckande tema utbroderat av Kajfes rör vid ens innersta. Otroligt stark sång av vokalist med full kontroll! Extranumret visar sig vara en ömsint ballad förknippad med främst Chet Baker utförd med finkalibrerad tajming.