5/5
07.20.
Det är tiden jag kommer till Huskvarna Folkets Park. Framför mig finns redan en kö av människor som gjort ungefär samma prioritering som jag: att en sommardag i augusti kan ägnas åt att vänta på Håkan Hellström.
Jag tar plats i Håkankön. Inte bara för att komma långt fram, utan för att få bästa möjliga sällskap runt mig när det väl är dags. För en Håkan-konsert handlar faktiskt inte bara om Håkan. Den handlar lika mycket om människorna man delar den med.
Jag får nummer 52.
Det känns som en bra början på dagen.
Och sedan kommer kvällen.
Det finns konserter som börjar försiktigt. Artisten känner av publiken, låter bandet värma upp, sparar krutet och bygger långsamt mot finalen.
Håkan Hellström gör precis tvärtom.
Han går ut och trycker gasen i botten.
Direkt.
Det är en jättesnygg, intensiv och nästan chockartad inledning, med en energi som man annars, i bästa fall, brukar få uppleva när en konsert närmar sig slutet. Här finns den från första minuten. Som om Håkan redan från början bestämt sig för att det här inte ska bli en kväll där vi långsamt hittar fram till euforin.
Vi börjar där.
Och sedan blir det bara mer.
Håkan är en artist som egentligen borde ha blivit lite bekvämare med åren. Han har gjort det mesta. Spelat för tiotusentals människor på Ullevi, fyllt arenor och blivit en av Sveriges största liveartister. Men på scen finns fortfarande den där rastlösheten. Han springer, hoppar, sträcker sig mot publiken och ser stundtals ut som om han försöker fånga hela Folkets Park i famnen.
Det är väldigt Håkan.
Och det är väldigt bra.
Det finns något fint i att stå där i publikhavet och känna hur låtarna flyttar sig från scenen till människorna runt omkring. De gamla låtarna är inte längre bara Håkan Hellströms. De är våra.
Någon kan varje ord.
Någon skriker lite högre än alla andra.
Någon står med armarna i luften och blundar.
Och någon bredvid mig har uppenbarligen väntat lika länge som jag på just den här kvällen.
Det är därför kön på morgonen känns ganska oviktig när konserten väl börjar. Timmarna av väntan har redan gjort sitt. Vi fick våra platser. Vi fick vårt sällskap. Och när Håkan kliver upp på scenen är det som om hela den där långa dagen plötsligt får sin förklaring.
Det är svårt att inte imponeras av hur väl hans låtar fungerar live.
De kan vara sorgliga på skiva, men blir stora och lyckliga i en publik. De kan handla om ensamhet och misslyckanden, men sjungs av tusentals människor med ett leende på läpparna. Håkan har alltid haft den där märkliga förmågan att göra melankoli till fest.
Och den här kvällen är det fest.
En stor sådan.
Folkets Park känns som den perfekta platsen. Inte för stor. Inte för långt bort. Publiken blir en del av konserten på ett annat sätt än på de riktigt stora arenorna. Det blir svettigare, närmare och mer intensivt.
Och framför allt: roligare.
För Håkan Hellström är fortfarande en väldigt rolig liveartist.
Inte för att allt ska vara skämt och mellansnack, utan för att han verkar trivas så förbannat mycket på scen. Det smittar. Man kan stå och tänka att man egentligen borde vara trött efter att ha varit på plats sedan 07.20 – och ändå hoppar man.
Det är kanske det bästa betyget en konsert kan få.
Att kroppen inte bryr sig om tiden.
När de stora låtarna kommer är det bara att kapitulera.
Folk sjunger med. Händerna åker upp. Någon hoppar. Någon gråter. Någon filmar. Och någon har redan bestämt sig för att det här kommer vara en av de där kvällarna man pratar om efteråt.
Jag tillhör definitivt den sista kategorin.
För det här är inte bara ännu en Håkan-konsert.
Det är en sådan kväll där allting sitter.
Ljudet. Bandet. Publiken. Platsen. Låtarna. Och framför allt energin.
Den där energin som normalt ska sparas till slutet finns här redan från början.
07.20 började dagen.
Nummer 52 i kön.
Och många timmar senare står man där och tänker att det var värt varenda minut.
Håkan Hellström är fortfarande Håkan Hellström.
Och just den här kvällen är han dessutom fullständigt lysande.
5/5