KURT ROSENWINKEL tillhör en av vår tids mest respekterade jazzgitarrister och han turnerar gärna i Sverige med olika små sättningar. Att många unga musikstuderande närmast avgudar hans musicerande märktes på mottagandet han rönt på Ystad Teater. 55-åringen från Philadelphia samarbetade med flera celebriteter innan han debuterade och blev bandledare i mitten på 90-talet. Gitarristen som komponerar, driver skivbolag, producerar plattor och undervisar uppges också vara klaviaturspelare. Därtill agerat sideman hos bland andra Brad Mehldau, Mark Turner och Brian Blade. Till YSJF kom mannen som alltid tycks lira försedd med keps för andra gången. Denna gång i sällskap med renommerade tenoristen Seamus Blake (kanadensaren var senast på YSJF med Vivian Buczek), trumslagaren Joe Peri samt Alex Claffy på kontrabas. Rosenwinkel har varit produktiv i studios/ femton album i eget namn eller i egenskap av bandledare), söker därtill samarbeten inom andra genrer – med Eric Clapton, hiphop-artister, framträtt i talkshowen Late Night with Jimmy Fallon och släppte häromåret ett Brahms-projekt.
Brukar ju ha för vana att flika in mitt förhållande musikmässigt till de jag skriver om. Måste erkänna att bortsett från recenserad konsert i Trollhättan har jag sällan lyssnat på Kurt Rosenwinkel. Uppskattar vad gitarristen åstadkommit men han, som mestadels framför eget material på vad jag tror är en halvakustisk Gibson-modell, har ännu inte blivit någon favorit. YSJF menar att han tillhör sin generations mest inflytelserika jazzgitarrister, poängterar hur live-dubbeln Remedy hyllats, nämner samarbeten med Scofield, Clapton, Joshua Redman och Joey DeFranseco.
Redan i första låten skriven av Blake drar Rosenwinkel iväg i publikfriande licks. Det liras innovativt med full satsning från samtliga med en smått vildsint trummis i spetsen. Uppfriskande äventyrligt, fast vissa sekvenser kan framstå som snåriga. Noterar att det spelas efter noter och att Blake på sin tenorsax frontar minst lika mycket som stjärnan som lockat nyfikna och fans till en fullsatt teater. I efterföljande Serenity (Joe Henderson) får också basist och batterist chansen att träda fram, vilket görs med besked. Ett av konsertens krön är ett ljuvlig original betitlat Terra Nova. I denna ballad känns upphovsmannens idiom igen i framför allt det utsökta introt. Rosenwinkel använder diskret pedaler och framställer ett förhållandevis torrt sound. I långsam låt utbryter en sofistikerad dialog gitarr – saxofon.
Ska lyftas fram att den aktive trumslagaren ser till att det aldrig blir ointressant, undviker att klichéer upprepas. Basisten var som väntat duktig i rollen som ryggrad i bakgrunden. När Rosenwinkel sätter igång att riffa i tremolo-stil skapas stimulerande effekt. Samspelet i kvartetten är självfallet oantastligt. Blake formulerar sig med pondus i en teknik som imponerar. Men ska man vara krass kan hävdas att han saknar egenart. Som ni nog insett presenteras merparten låtar. Och efter A Shifting Design kulminerar en spelning som pågår i drygt 70 minuter. Sker när Self-portrait In Three Colors (C. Mingus) tolkas på karaktäristiskt släpigt vis. Claffys utmärkta prestation i basintrot skulle ha nått ut bättre om han getts en fylligare resonans. En annan stimulerande passage var ett gitarrsolo som intro där det riffades expressiva ackord.
När tempot ökar påminner den vördade gitarristens sound stundtals om John Scofield. Utan att vara speciellt dynamisk händer det som sagt hela tiden saker när rytmläggaren är på hugget och färgar med sina fills. Deras emotsedda gig som i mina öron är ytterst gediget, går i mål med ett sensationellt bifall. Det resulterar i ett sprittande extranummer. Här märktes att Rosenwinkel var i zonen och hans medmusiker hängde på.
Två gånger klämde DR BIG BAND in sig på Ystad Teaters scen. Först tillsammans med MATHIAS HEISE i A LOVE SUPREME REVISITED. Förkortningen DR står för danska radion som här hade sin munspelande landsman som solist i ett fängslande projekt inspelat på skiva vars producent är solisten i fråga. Heise som också är kompositör och arrangör gästade YSJF härom året då han frontade Action 4. Märkligt nog troligen debut live vad gäller DR Big Band för min del. Kan avslöja omgående att förväntningar motsvarades. De låter fantastiskt om dem, också live. Karl Martin Almkvist sitter i träblåssektionen. Enda kvinnan och tre ytterligare svenskar återfinns bland trombonerna. Att framföra denna andligt präglade svit passar extra bra i år eftersom verkets skapare föddes för hundra år sedan, närmare bestämt John Coltrane som uppbär ikonisk status.
Storbandet absolut likvärdiga Bohuslän Big Band håller således högsta internationella standard och leds av en notläsande dirigent jag inte har namnet på. Heise ger oss en kort introduktion till sakralt hållna A Love Supreme och poängterar att det liknar en bön. Verket i danskarnas tappning är föga förvånande längre än originalet från 1965 (extramaterial har förvisso släppts på cd). Med improvisationer i solon sträcks sviten till dryga timmen. Utgår från att styckena lanseras i samma ordning som på färska albumet: Introduction – Ackknowledgement (part 1) – Interlude 1 – Resolution (part 2) – Interlude 2 – Pursuance (part 3) – Harmonica Cadenza – Psalm/ Alabama (part 4). A Love Supreme ingår sedan nyligen på lista över tvåhundrafemtio mest betydande låtar/ verk med amerikanskt ursprung från tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden.
Spirituella anstrykningen märks omgående. Två saxofonister, kan ha varit Hans Ulrik och Karl Martin Almkvist, inleder genom att avlösa varandra vid salongens sidor. Väldigt överraskande grepp! Profilerade rytmsektionen med basisten Kaspar Vadsholt och trumslagare Sören Frost tar vid, präglar innerliga soundet inledningsvis. Heise bjuder på en rejäl urladdning i sitt första inspirerade solo. Påminns om att musiken har trollbindande dignitet. Gitarrist Per Gade tar ut sina första hörbara ackordföljder efter drygt fem minuter. Storbandets medlemmar sjunger titeln unisont medan basgång försätter oss i rätt stämning och övergår till solo med andlig vibe, Verkets mood accentueras av betagande barytonsolo för att därefter tillfälligtvis radikalt ändra riktning. Hör Gade vräka på i fusion-style ackompanjerad av påslagen rytmsektion. Blir världens tryck när samtliga spelar med öppna-spjäll-attityd. Ska betonas att storbandet vet om att de är beroende av en motor i toppskick. Frost bekräftar naturligtvis att han ärr den formidabla groovemaker och lyhörda person DR Big Band behöver. Vikarierande pianist Rasmus Sörensens fina feature ger oss en fördjupning av valörer. Arren för storbandsformat har naturligt nog större omfång, inte samma densitet som det intensiva och innerliga originalet.
En skir, elegisk ballad präglas av rogivande stämning med bland annat delikat spel på flygelhorn. Solister ur blåset färgar likt ett pärlband, glänser med avancerad teknik. Spännvidden är som framgått enorm, från extatisk brygd som i enstaka fall gränsar till kakafoni till stark skönhetsupplevelse av andlig dimension. I kadensen signerad Heise uppvisas fenomenal kontroll av arbetsredskap från hans sida, vilket utmynnar i en bedrift där känsla och kunnande förenas. Sopransax och flygelhorn konverserar stillsamt med sköra klanger. Mycket nöjd publik kvitterat ut ett dansant extranummer med feature av Sörensen vid flygeln med flera. Även om jag satt för nära ska ansvarig harangeras för superb akustik. Medger att recensionen blev alltför deskriptiv. Hursomhelst var det en minst sagt anmärkningsvärd svit som i denna tappning gjorde djupt intryck. Munspelsvirtus Mathias som lärt känna alla medlemmar i DR Big Band hade arrat. En bedrift i sig!
Varje festival ger besökare chansen att upptäcka nytt. Kvällen före jag reste till Ystad lyssnade jag på liveinspelning med FRANCESCA TANDOI TRIO från Italien för att få en uppfattning om vad som komma skulle några dagar senare i stadens pittoreska Teater. Arrangören informerar om att pianisten, låtskrivaren, sångerskan och pedagogen på några få år fått internationellt erkännande. Den långbenta damen född på 80-talet i Rom har en rytmsektion bestående av Stefano Senni på bas jämte Pasquale Fiori bakom trumsetet. Sedan debuten 2014 har sex album släppts av en pianist som i barndomen övade på klassiska stycken, utbildade sig i Holland och uppgett Oscar Peterson som främsta inspirationskälla. Tandoi medverkar på över tjugofem inspelningar, varav flera med Scott Hamilton.
Pianotrion från kontinenten ledd av en charmerande kvinna demonstrerade klara kvalitéer, men risken är ändå överhängande när YSJF summeras, att de kommer försvinna i tuffa konkurrensen, för att trion inte urskiljer sig tillräckligt trots att det av anteckningarna att döma gjorde en fullgod insats. Har aldrig haft förmånen att höra Diana Krall live, däremot Elaine Elias och härom året spelade Sarah McKenzie från Australien på flygel och sjöng på festivalen. Vill påstå att hennes röst gjorde större avtryck än italienskan fast de båda är likvärdiga. Till denna eftermiddagskonsert äntrar rytmsektionen scen något före hon som är vid rodret. Slås av sprudlande start med intrikata mönster vars tempo ökas drastiskt i b-del. En mängd kaskader kreeras av trummis och melodin som följer innehåller bas-feature.
Tandoi gör reklam för Songbook vol 1, hennes första album med originallåtar. Från den hämtas inledningsvis Magic Three respektive I´ll See You In My Dreams. Fäster mig därpå vid en framsvepande ballad laddad med känslor och hör ett drömskt alster med basintro. Fiori är en attraktion, ”on fire” konverserandes kvickt med Tandoi. I ljuvliga Lush Life begås pianointro i standard med kreativa tillägg. Pianisten sjunger i tillbakalutad stil växelvis på två språk i fragil, luftig komposition. Njuter av grandios tolkning på A C Jobim som är konsertens krön. I ett arr som gör skillnad märks särskilt väl hur oerhört samtrimmad trion är. Ett förunderligt energipåslag jobbas upp utan att fokus tappas. Romantiskt framgungande ballad med engelsk sång skrudad i bluesens tecken, övergår till läcker shuffle. Och mitt i ett konventionellt prydligt utformad melodi briserar trummisen i ett omotiverat break. Lika kul som oväntat!
Vi får prov på hennes förtjusning i bland andra Stevie Wonder när Overjoyed fint framförs vokalt till eget ackompanjemang. Känsliga anslaget utvinner elegant temats uppåtrörelse, imiterar Wonders spel. Publiken informeras om att näst senaste skivan är ett tribut-album. Sista låt före extranummer har titeln Goodnight Blues och kännetecknas av schvung i attacken som gör en på gott humör. Till den adderas rullande sekvens med mycket infall och effektfullt outro. Talas om att Songbook Vol 1 har två prominenta gäster; Stacey Kent och Becca Stevens. Kanske är det kompositionen Stevens medverkar på som utgör extranummer. Behagliga soundet sprider glädje och hopp och låten med amerikanska singer songwritern har fått heta just Hope.
Kompositören, sångaren och pianisten IVAN LINS från Brasilien utsågs till årets upplagas hedersgäst, en utmärkelse som uppenbarligen gladde honom. Jan Lundgren nämnde i sin presentation att den flerfaldigt Latin Grammy Award-belönade mannen med en karriär på över femtio år är en av hans alla tiders favoritkompositörer. Jag känner förstås till hur aktad stilbildaren är och hört ett antal sånger tolkas, men måste erkänna att direkt koppling till veteranens musik inte existerar. Blir därför en behaglig förstagångs-upplevelse under närmare två timmar på Ystad Teater inklusive två(!) extranummer. 81-åringen och hans grupp gör sista anhalt på sin Europaturné här. Förutom honom själv stående i ljusa lediga kläder vid ett keyboard ser vi engelsmannen Chris Wells bakom trummorna, fransmannen André Sarbib vid flygeln, landsmannen Claudio Cesar Ribeiro bosatt i Portugal med elgitarr på magen samt elbasisten Braulio Araujo från Brasilien.
Lins presenterade sina låtar och deras tillkomst, gillade att ähna sig åt mellansnack. Han gav oss engelska titlar, fast somliga utläggningar gick inte fram som avsetts då han stundom mumlade istället för att artikulera tydligt. En oviktig detalj på totalen. Trevligt att han ville sprida livsnjutande anekdoter. Skönhet och sensualism har varit obestridliga faktorer i skapandet. ”Planeten behöver bli lyckligare” var hans bejakande paroll. Observerade att initierade applåderade vid ett par tillfällen inför hits som aviseras. Antar att Love Dance och The Island (ursprungligen titel på portugisiska) framfördes. Mestadels handlar det om mjukpoppiga låtar med visst bett i melodi och tyngd i basen. Det sjungs givetvis på portugisiska och ett par av hans musiker förstärker ibland refränger genom att bilda kör. Till sin repertoar finns en ansenlig katalog på över fyrtio album att utgå från. Arrangören upplyser om att Lins tolkats av bland andra Sting, George Benson, Barbara Streisand, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan samt Quincy Jones. 2013 tilldelades artisten medalj av regeringen i Brasilien.
Uppskattade svänget och subtila finesserna. Samtidigt kan otränade öron som mina ibland sakna variation. Visste visserligen på förhand att tendenser till tuggmotstånd inte skulle förekomma. En kollega sa till mig efteråt att han halvvägs in i konserten tyckte att det blev lite såsigt. Lyckligtvis förändras estetiken sista halvtimmen. Up tempo med med klös och rytmisk energi förändrar soundet. Musiken kan näppeligen definieras som jazz, ingen värdering utan ett konstaterande. Vidsyntheten på YSJF är en oslagbar styrka värd att betona. Uppiggande att lent framrullande beat då och då omvandlas till euforiska eruptioner. Tippar på att Lins väna röst med darr på stämman är tenor. Låter väldigt luftigt och avspänt, ungefär som jag föreställt mig. Ett par riviga gittarrsolon överraskar, liksom rytmen influerad av säckpipor och kärlekssång delvis på engelska.
Som antytts hörs oftast tassande melodier vilka ibland byts ut mot extatiska krön, vilket stimulerar hängivna åhörare. Mycket av musiken bäddas in i ett romantiskt skimmer som fyller ett behov hos mottagare. Pianisten får en stund i rampljuset när ett fint solo porlar fram. Innebörden i tre låtar på raken förklaras alltför långdraget, men är ju Ivan Lins show. Sång vars engelska titel är Remember Me introduceras. Ett av konsertens krön uppstår när nämnd säckpipsinfluens möter tillbakalutad, eggande samba i en härligt markerad basgång.
Blir upplivad av hur det riffas på sluttampen och när man brister ut i hårdare gungande beat. Ribeiro samspelar i en sekvens fräsigt med Lins klaviatur och i ett senare drar den först nämnde iväg i ett efterlängtat solo. Låt om fullmånen levereras före bejublade extranummer. På programmet stod också en rap ackompanjerad av gitarr med wha-wha-pedal. Då hade vi också tjusats av två sånger skrivna till nuvarande hustrun. I den andra vågskålen fanns sånger om lidande. Noterade att refrängerna ofta nynnades. Ska påpekas att Lins hyllade den anrika Teatern, dess arkitektur och atmosfär. Spelglädjen i ett medley som extranummer var påtaglig. Av impulsivt nedtecknad tanke framgår att jag förmodligen inte skulle välja att lyssna på denna musik hemma, men att få höra Ivan Lins, hans kompositioner och hans band live gjorde mig upprymd.
En kvartett förbundna av åtråvärd kemi lanseras under beteckningen SWEDEN LOVES ITALY. Den består av såta vännerna JAN LUNDGREN och kontrabasist HANS BACKENROTH som gjort skiva på duo. Italienska halvan utgörs av ROSARIO GIULIANI på altsax tillsammans med trumslagare ROBERTO GATTO från Rom. Basisten är lika flitig som festivalens konstnärlige ledare och är den jazzbasist ej bosatt i Göteborgstrakten jag hört och skrivit om flest gånger senaste decenniet. Italienarna är tydligen stora namn på kontinenten, fast för mig nya ansikten. Nämns på scen att fryntlige batteristen i sin ungdom lirat med den sårbare giganten Chet Baker och med Lee Konitz. Nybildade gruppens högst ansedde saxofonist har hett album i eget namn och samarbetat med celebriteter som Charlie Haden, Phil Woods, Kenny Wheeler, Randy Brecker och Enrico Rava.
Original har tillverkats för gruppens räkning vars röda tråd är kärleken till Italien. Repertoaren spetsas av bitterljuva soundtrack signerade Ennio Morricone och Nino Rota. (ska försöka att inte sväva ut och redovisa allt som framfördes). Tyckte mycket om utfallet av projektet. Kvalitet rakt igenom med ett spektrum av flödande känslor. En fullsatt teaters respons blev följaktligen gång på gång smattrande och ihållande applåder. Framkommer att det är första gången Lundgren lirar med Gatto medan han spelat med Giuliani i exempelvis Japan.
Som beräknat förhåller de sig tämligen fritt till förlagorna. Njuter av interpreternas jazziga versioner av soundtrack till La Dolce Vita, La Strada, Cinema Paradiso och Gudfadern. Sist nämnda görfräcka arr när det snällt smeksamma ändrar karaktär till kusligt mood är en fullträff. Således en hel del oförglömliga teman av Rota och åtminstone en pärla av Morricone. Lustfyllt hänger man sig åt att musicera, ta fram essensen ur episka melodier och samtidigt föra in ny fräschör. Därtill är repertoaren som sagt utökad med original från någon i svensk-italienska projektet. Remarkabelt att detta är männens första konsert, ter sig obegripligt.
En slingrande, äventyrlig vals med bas-feature bidrar till högt upplagd ribba. Kan inte tyda anteckningarna ordentligt. Ser att Duke Ellingtons namn förekommer. En komposition av Gatto döpt till Four Stories präglas av märgfulla konturer toppad av spektakulärt inpass från låtskrivaren. Underbara balladen Never Too Late (J. Lundgren) är en vacker, avskalad historia som skickligt undviker att bli sötsliskig. Konsertens intensitet maximeras i saxmannens The Hidden Force Of Love. Här blev det åka av med hardbop som riktmärke. Stämningsfullt nostalgi gör åter entré i och med Ack Värmeland du sköna/ Dear Old Stockholm introducerad av Backenroth och med intro av densamme. Stan Getz – vibe frodas fast det improviseras en hel del, lekfullt omilt här och var. I sekvens tas melodin ut med stråke. Extranumret har indirekt redan avslöjats. Blev de svepande, välkända bågar som manifesteras i lika sorgsna som visuella valsen som är ledmotiv i La Strada. Härligt musicerande musiker förnekar sig inte, utan busar med temat i omgångar. Denna konsert skulle absolut vilja höra igen (inspelade av P2?).
