9/8 2026
Villa Belparc i slottsskogen Göteborg
Arrangör: Göteborgs Bluesförening
Senast det begav sig var 2023 under en helg i juli. Recenserade den påkostade bluesfestivalen och troligen någon till tidigare år. Bestämde mig för att anmäla intresse för att bevaka då jag hade både tid och lust. Ska påpekas att det var en chanstagning på uppstuds även om jag läste presentationen av utbudet på hemsida. Osäker på om jag lyssnat på någon av grupperna, fast en initierad vän sa att jag hört Sofie Reed i Trollhättan. Arrangören ska berömmas för hur evenemanget organiserades och tillgången till faciliteter. Publiken uppgick till närmare fyrahundra enligt artistvärd/ presentatör Bertil Löfdahl, vilket var en glädjande hög siffra.
Man kunde sitta under tak och de som ville dansa hänvisades till ytan längst fram och sidorna. På Belparc fanns bar, servering och tillräcklig tillgång till toaletter. Vädret var drägligt och ljudet starkt i bakre delen, men inte smärtsamt högt. Till listan på goda förutsättningar ska den goa stämningen tillfogas. Tippar på att merparten av de som skaffat sig biljett till ett rimligt pris frekventerar Bluesbåten S/S Marieholm. Gladdes åt samma vibe när fyra-fem gånger större publik umgås och diggar, sittande eller dansande. Sista avgörande pusselbiten, de fyra akterna, återstår att analysera. Första framträdandet började sent på eftermiddag efter att det varit jam. Första tre akterna tilldelades cirka en trekvart medan finalen med Kokomo Kings pågick ungefär dubbelt så länge.
SOFIE REED & MARK L HAYNES får äran att inleda, en svensk-amerikansk udda fascinerande duo. De har spelat på festivalen tidigare. Sofies remarkabla biografi återges på hennes hemsida. I ungdomen lämnade hon Ludvika för Minneapolis, oklart varför just den destinationen. Reed spelar dulcimer, lap steel och munspel. Efternamnet härstammar från giftermål Hon är multimedia-artist, sångare, låtskrivare och en visionär med en katalog bestående av fem album, varav senaste samarbetet med basisten från staden i Minnesota världsberömd på 80-talet för den funkscen Prince med flera roterade kring. Haynes medverkar på ett par soulalbum som sålt platina och guld och anlitats av legendariska producenterna/ musikerna Jimmy Jam och Terry Lewis ( The Time S.O.S Band etc.). Deras variant av tajt komprimerad rootsmusik jämte överraskande avstickare är enda internationella inslaget, det framträdande som håller festivalens högsta nivå.
Sugs in i lockande sound. Noterar emellertid sonisk obalans inledningsvis, då basen dominerar på bekostnad av Reeds dulcimer. Hon sjunger kraftfullt med auktoritet med ansenligt omfång, ibland tänker jag på en ung Monica Törnell vars ursprung är Häsingland. Ljust gung fräsigt vilda västern influerad avlöser öppningen. I Home Story tas munspelet fram. Haynes är en stabil klippa vars rytmiska grund tyvärr inte ges plats för utbroderade stick. Det är intimt och suggestivt, riffas och sjungs innerligt. Musiken flyter fram i en lite udda kombo som fungerar väl. Halvvägs in i deras tilldelade tid byter Reed till lap steel. Ett av konsertens krön infaller i upphottad version av Somliga går i trasiga skor där strängbändaren har ett uttrycksfullt feature. Suveränt sväng! Titelspåret från duons album Wish Free framförs med stor inlevelse. Ackordföljderna når ut betydligt bättre på lap steel Ett stampa-takten-beat adderas med slide, ibland kompletterat med munspelande. Gillar skarpt deras sömlösa samspel med tyund, inte sällan härrörande från Delta-blues. Uppfattar att Reed sjunger ett annat titelspår, nämligen balladen Simplicity Chased Troble Away vars refräng råkar vara ordlös. Med bett i rösten och skickligt slide-spel dras det på med effektfull intensitet i finalen.
BLUES BOOSTERS tror jag var okända för de flesta Deras talesperson Pontus Nordh upplyser om att de brukar lira på mindre ställen. De består av förutom honom på gitarr och sång, Filip Bergström på dobro, akustisk gitarr och munspel, Robin Fredriksen på elbas samt Mattias Ollas bakom trummorna. Betraktar dem som duktiga epigoner vilka ändå väckte mitt intresse. Hantverket behärskas i vit bluesrockig tradition där hjältarna bland heter Duane Allman, Alvin Lee (Ten Years After) och Peter Green med flera. Man vågar sig också på svarta förebilder, vilket hedrar dem. Konceptet med tvilling-gitarrer exalterar i en repertoar där original varvas med covers. Rytmsektionen låter kompetent och vokala prestationen skäms inte för sig. Främsta behållningen är dock utan tvekan Bergströms slide-spel. Förbluffande moget och känsligt trakteras dobron. Bortsett från detta inslag hörs inga krusiduller.
Titlar som aviseras är bland andra Morning Light, Never Satisfied jämte en hyllning till Peter Green. En höjdpunkt uppstår när man gör snärtiga Too Late (W. Dixon), förevigas av Totta´s Bluesband. Här vräker Nordh på med ett gnistrande gitarrsolo och basist Fredriksen markerar sin närvaro med mycket energi. Hans bas blir tongivande också när det riffas i klassikern Baby Please Don´t Go med sina karaktäristiska höjningar och sänkningar. Vi får också en hyfsad tolkning av en av Howling Wolfs råaste låtar. Skulle trots allt säga att Blues Boosters mest ägnar sig år bluesrock även om de som framgått klarar av att variera sig. Får för mig att en energisk shuffle hämtats från Alvin Lee. I en låt sjunger för omväxlings skull Filip Bergström och i denna har han dessutom ett kreativt solo. Extranumret visar sig vara en rivig publikfriare, Shake Your Money Maker (E. James) i oefterhärmlige Rory Gallaghers anda.
.BLUEBIRDS från Skövde har hållit lågan uppe under Patric Carlsons ledning i cirka trettiofem år. Deklareras att herrarna skiftar obehindrat mellan ofiltrerad Rhythm & Blues, Louisiana Rock´n Roll, Tex/ Mex och Soul. Sju album har tagit dem till tre världsdelar. Och de har kuriöst nog spelat in på Marianne Records i Skara och blivit covrade av dansband. Sättningen numera är Patric Carlson på sång och gitarr och därtill låtskrivare, Peter Hamberg på trummor, Johan Johansson (intervjuats av undertecknad) på keyboard samt nytillskottet Peder Andersson på elbas som ersätter deras tidigare basist som förolyckades härförleden. Ska påpekas att jag i detta skede delvis tappade fokus då räkmacka inmundigades.
Trots rutin som genererar stabilitetsaknas något som sticker ut även om hantverket behärskas. Anser att bandet är lite småtråkiga eftersom jag inte utskiljer egenart i ett förvisso distinkt sound. Mina favoriter Roffe Wikström, Peps och Sven Zetterberg har rört sig med fabulös substans i en helt annan dimension. Vad tillför Bluebirds? Kompositören introducerar sina låtar och går i en av dem till och med runt avfyrandes licks bland festivalbesökarna som publikfriande grepp. Får fakta om låt från -89 där klaviaturspelaren jag hört så ofta live hamnar i framkant, Vi får veta att Wake Me Up tolkades av Streaplers(!) med annan text. Two Towns överraskar med nedtonad surf-stil. Ganska ny låt betitlad You Take My Blues Away lanseras. Johan Johansson solar elegant i låt som jag tycker mig snappa kommer från Freddie King. Genomgående framförs stilar som shuffle eller boogie i ett föredömligt samspel. Tajt och distinkt, fast låtarna stannade inte kvar hos mig. I´m So Glad You´re Mine levereras på slutet, sitter fint.
Skam å sägandes kände jag inte alls till KOKOMO KINGS. Tre dagar tidigare hade jag blivit tipsad om deras spelning av Henrik ”Pilen” Pilqvist vars magnifika musicerande jag däremot stött på ett antal gånger. Bortsett från gitarristen ovan består bandet med fem plattor i ryggen av låtskrivande basist Magnus Lanshammar, Jonas Holmberg på gitarr och bakgrundssång, Daniel Winerö med trumstockarna samt numera Marino Valle som vokalist. Deras generöst tilltagna show bedrivs i lika hög grad som frejdig bruksmusik för dansande som för oss lyssnare. För mitt vidkommande kändes det splittrat. I mina öron öron sjunker kvalitén i låtar anpassade för mottagarna att främst röra på ben och höfter i takt. Uppseendeväckande både att pådrivande basist – mest kontra- men också elbas emellanåt – står för gruppens låtskrivandet och att man lyckats engagera den etablerade Marino Valle på lead vid sångmikrofonen. Mot hans insats kan inga anmärkningar riktas, tvärtom.
Första melodierna stuffar fram, görs med osvikligt självförtroende. Ofta lutar man åt rockabilly-stuk, vilket känns ovanligt för en bluesfestival. Precisionen i pulsen från rytmsektion blir ett fundament varifrån gitarristerna broderar. Utan yttre åthävor briljerar den respekterade ”Pilen” i en handfull solon, vilket är vad jag uppskattar allra mest i showen. Kanske att svära i kyrkan, men för min del hade en speltid på en timme varit lagom. Nu blir det aningen segt när boogie och långsammare låtar serveras en danslysten heterogen publik. Av de låtar jag blir mest förtjust ska framhållas en skönt lunkande shuffle jämte Dancing On The Graveyard. Förvånas att Jambalaya-stuk införlivas och ett sjok av låtar som nästan går in i varandra. Soundet skiftar verkligen karaktär flera gånger. Dras ibland in i deras sound för att i andra partier tappa engagemang. Måste ändå medge att det svänger skönt emellanåt med groove i upptrampade fotspår och och de allra flesta ur publiken fick sannolikt vad de önskade sig. Och den exalterande tvillinggitarr effekten gjorde sig gällande också här.