Titel: Tre äpplen föll från himlen
Författare: Narine Abgarjan
Översättare: Lina Bysell
Utgivningsdatum: 2024-09-18
”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.
Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.
Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.
På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.
Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.
Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket.