Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

tranan

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

by

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN:  978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket. 

Bokrecension: Mellan myt och verklighet: en resa genom Tagaqs Spricktand

by

Titel: Spricktand

Författare: Tanya Tagaq 

Översättare: Nika Abiri

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2025.01.08

ISBN: 978-91-89814-37-0

Det har alltid varit intressant att följa vilka böcker bokförlaget Tranan väljer att översätta och publicera. Spricktand är ett betydande verk, en roman väl värd att gräva in sig i. Genom Tranan får vi tillgång till böcker från hela världen och till röster vi annars kanske aldrig hade fått höra – något som är både nöjsamt och lärorikt.

Spricktand skildrar en inuitflicka som växer upp i en isolerad stad i nordligaste Kanada under 1970- och 80-talen. I –40 grader Celsius drar hon på sig alltför tajta jeans för att ta sig till skolan. Tundran och dess djurliv blir hennes fristad från den hårda, kyliga vardagen och dess problem – våld, alkoholmissbruk och en svår skolmiljö. Det är viktigt att påpeka att dessa problem inte uppstod över en natt. Våldet som skildras är en del av en lång historisk process, präglad av kolonialism. Särskilt i de mer poetiska delarna kopplar Tagaq tydligt samman våld och kolonisering.

Trots att Spricktand är en fiktiv och bitvis surrealistisk berättelse, går det lätt att känna igen teman som ofta diskuteras i forskningen om ursprungsfolk, kvinnor och dekolonisation. I A Recognition of Being (Kim Anderson) betonas till exempel naturens roll som fristad – något som speglas tydligt i hur tundran i Spricktand fungerar som flickans tillflykt från våld och missbruk.

Vildmarken ropar, flickan svarar. Men vildmarken är ingen god fe från Askungen; den är både närande och förödande, både lockande och skoningslös.

Rent litterärt är Spricktand en säregen blandning av prosa och poesi, med inslag av memoar, fiktion och inuitisk mytologi. Sådana blandningar kan lätt bli spretiga, men Tagaq lyckas väva samman stilarna på ett mjukt och följsamt sätt. Möjligen beror detta på att hon är en internationellt hyllad avantgardistisk strupsångare och kompositör. Trots att jag inte läst det engelska originalet är det tydligt att översättaren Nika Abiri lyckats bevara övergångarnas smidighet även på svenska.

Spricktand är surrealistisk och ibland diffus, något som kan avskräcka läsare som är vana vid mer bokstavliga skildringar. Men bland surrealistiska verk är den ändå relativt rättfram. Myt och verklighet, historia och fiktion blandas – och ändå lyckas Tagaq hålla kvar en känslomässig förankring som bär läsaren genom berättelsen. Sanningen i Spricktand är inte konkret, men den är känslomässigt sann.

Att berätta på detta sätt, snarare än genom strikt faktabaserad historia, är inte anmärkningsvärt – tvärtom. Som forskare som Linda Tuhiwai Smith (Decolonizing Methodologies) och Leanne Betasamosake Simpson (As We Have Always Done) har visat, är det en viktig motståndsstrategi mot koloniala krafter. Tagaq gör därmed mer än att bara berätta en historia – hon ger röst åt ett annat sätt att förstå och leva i världen.

Nomader i fokus – en bok jag önskar jag läst i skolan: Kinchoi Lams Nomader: ett liv i rörelse

by

Författare och bildbokskonstnär: Kinchoi Lam

Översättning: Annika Meijer 

Bokförlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024.08.13

ISBN: 978-91-89751-09-5

Nomader: Ett liv i rörelse är en bok jag önskar att vi hade fått läsa i samhällskunskapen under min skoltid. Den är lärorik, tydlig och underhållande. Den Hongkong-baserade bildbokskonstnären Kinchoi Lam har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en bok som passar både barn och vuxna.

Från skolan minns jag hur mycket fokus som låg på andra världskriget – men hur lite vi lärde oss om världen utanför Europas gränser. Att inkludera grupper som inte nödvändigtvis tillhör en nationsstat skulle vara ett viktigt steg mot att skapa en mer varierad och inkluderande undervisning. Men boken fungerar inte bara i klassrummet – det är också en fin bok att läsa tillsammans hemma, kanske i soffan en kväll med sina barn.

Visserligen går boken inte särskilt djupt in på de olika nomadgrupperna, vilket är en svaghet. Men som en introduktion fungerar den utmärkt – ett första steg in i nomadgruppernas värld. För äldre läsare finns det gott om utrymme att fördjupa sig vidare, och för yngre barn kan boken bli en grund för samtal och nyfikenhet, kanske till och med en frågestund efter läsningen.

Lams beskrivningar fokuserar främst på nomadernas livsstil, med färgstarka illustrationer, särskilt av deras boendeformer. Något jag särskilt uppskattade var att Lam också lyfter de utmaningar nomader möter i dag – till exempel strikta nationsgränser och klimatförändringar. Att han väljer att ägna några sidor åt dessa samtida frågor för varje nomadgrupp känns både relevant och värdefullt.

Det finns förstås mycket mer att lära om nomadgrupper – inklusive grupper som till stor del har marginaliserats eller till och med försvunnit ur historieböckerna. Även om de inte tas upp i Lams bok, kom jag nyligen i kontakt med berättelser om resandefolket i Skottland (Scottish Travellers). När jag läste Sunset Song av Lewis Grassic Gibbon blev jag berörd av hur illa den gruppen behandlades, och hur nedsättande ord användes om dem. Efter att ha läst klart boken läste jag vidare i artiklar och blev chockad över den brutala historien – inklusive exempel på våld riktat mot resandefolket. Det påminde mig om hur mycket vi fortfarande har att lära. I det sammanhanget känns Lams bok som ett viktigt bidrag: den väcker intresse, väcker frågor – och visar att det finns många berättelser kvar att utforska.

Bokrecension: Stegar av sand av Salim Barakat. En säregen skildring av livets tunnlar

by

Stegar av sand
Författare Salim Barakat
Utgivningsdatum 2020-08-11
Förlag Tranan
ISBN: 9789189175006
Översättning: Jonathan Morén

Tunnelbanan kan bli en alldeles särskild plats, där den ena världen möts med den andra, där den ena människan möts med den andra; i långa mörka tunnlar underjorden eller väntandes på tåget på perrongen. Tunnelbanan blir ofta motiv för en hel del egenartade berättelser. Det finns urbana legender om tåg som stannar på icke färdigbyggda spökstationer, skildringar om mötet mellan olika samhällsklasser på tåget, sanna berättelser om terroristattacker som ägt rum på tunnelbanan och så vidare. Salim Barakats ”Stegar av sand” skildrar också tunnelbanan, men mycket olikt andra tunnelbane-berättelser jag tidigare läst. Salim Barakat skildrar delvis patriarken Yalohs stora familj, hans barn och hans hustrur som alla är utspridda på olika stationer i Stockholms tunnelbana. Alla de är på väg till en midddagsmottagning för en profet hos Yaloh. Delvis handlar berättelsen inte alls om tunnelbanan, utan om sex män som färdas på kameler i en öken. Detta äger rum i en annan tid, och på en helt annan plats: i självhärskardömet Karokshin.

I och för sig handlar ”Stegar av sand” mindre om tunnelbanan och mer om livet och dess tunnlar, och att Stockholms tunnelbana blir en del av Barakats särartade skildring ger berättelsen en intressant nyans av någonting mycket igenkännbart och samtidigt någonting fullständigt främmande. Skärholmen, Rådmansgatan, T-centralen är möjligtvis inte mer än vanliga tunnelbanestationer där den ena och den andra resenären skyndar sig till sin arbetsplats, men i ”Stegar av sand” är alla stationerna en del av någonting större: en berättelse som både är rå och poetiskt, dramatiskt och komisk, hård och öm. På samma sätt som det igenkännbara och det främmande sammanvävs i tunnlarna är även Barakats språk en sammanvävnad av många olika nyanser. Vare sig det Barakat skriver är prosa eller poesi är svårt att säga. Antingen är det varken eller, eller så är det både och; prosa och poesi som går hand i hand. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hänga med då och då eftersom det är mycket som händer och många berättelser som går samman i ”Stegar av sand”, men varje gång jag tappade bort mig lite dök det upp en vacker mening eller någonting utöver det vanliga som kastade mig in i berättelsen igen. Det här är nog en bok jag skulle behöva läsa om igen; långsamt, kapitel för kapitel.  

Bokrecension av ”Sötvatten”: en vacker och destruktiv resa inom identitet

by

Sötvatten
Författare Akwaeke Emezi
Utgivningsdatum: 2020.09.02
Förlag Tranan
Översättare Helena Hansson
Originaltitel Freshwater
ISBN 9789189175020

”Söttvatten” är en sådan roman vars handling möjligtvis inte framstår som fängslande innan man läst den. Jag visste i alla fall inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av en roman som handlar om ett barn – senare även tonåring och ännu senare även vuxen – vid namn Adan vars kropp bebos av guden Alas barn; gudar och gudinnor som finns inom Ada, en sorts andar vid namn ogbanje som både skyddar och förtär henne. Däremot tog det inte lång tid för mig att fatta tycke för denna alldeles speciella debutroman. Det är alltid trevligt att inte riktigt veta vad man går in på och sedan bli glatt överraskad.

”Sötvatten” skulle kunna ha varit en fantasy-bok – om man bara tittar på handlingen på baksidan av boken – men faller snarare in i surrealistisk-prosa genren, eller möjligtvis magisk-realism genren, eller kanske får den sin egen särskilda genre. Vissa böcker behöver ingen genre, de är fristående. På sätt och vis är detta verk mer verkligt än surrealistiskt, till och med. De känslor som Akwaeke Emezi behandlar i romanen känns nämligen ytterst verkliga. ”Sötvatten” genomsyras av melankoli, osäkerhet, ömhet, passion, kärlek och smärta som jag skulle vilja påstå vore omöjligt – eller i alla fall väldigt svårt – för läsaren att inte påverkas djupt av. Därav skulle romanen kunna vara triggande för känsliga läsare, men denna triggande skildring gör ”Sötvatten” bara ännu mer ärligt som verk.

Adas resa inom sig själv och den yttre världen är både traumatisk och destruktiv. Rösterna inom henne talar i ett vi-perspektiv och sedan i ett jag-perspektiv som tillhör anden Asụghara. Det blir svårt att skilja på vem som är vem, inte bara för läsaren utan även för Ada som med tiden inte längre kan säga vem hon är, eller om hon ens överhuvudtaget finns utan rösterna i sitt huvud. Asụghara tar en stor plats i romanen. Hon är en fascinerande gestalt som föds ur en traumatisk händelse och leder Ada in på farliga vägar, de flesta av dessa relaterade till Adas relationer med män. Bland Adas relationer finns det sådana hon själv valt, men även sådana som Asụghara valt. Asụghara förstör mycket, men samtidigt fungerar hon som en sorts sköld som avlägsnar Ada från det smärtsamma. De möts och konverserar inne i ett marmorrum inom Adas huvud.

”Sötvatten” är en vacker och komplicerad identitetskildring, en plågsam färd inom ett djupt hav av känslor och tankar, en poetisk berättelse om den värld som finns i vårt inre. Det är någonting med Akwaeke Emezis språk som gör hens skildringar väldigt distinkta och färgstarka utan att vara ”bländande” eller störande, det är en perfekt balans mellan det surrealistiskt poetiska och det jordnära. Det måste även tilläggas att Helena Hanssons översättning från engelska framstår som väldigt naturlig. Det är även glädjande att en nigeriansk och icke-binär författares verk har uppmärksammats. Romanen har fram tills nu uppmärksammats mycket i den engelskspråkiga världen, nu gäller det att hoppas att den även får uppmärksamhet i Sverige; det har den förtjänat!