Titel: Spricktand
Författare: Tanya Tagaq
Översättare: Nika Abiri
Utgivningsdatum: 2025.01.08
Det har alltid varit intressant att följa vilka böcker bokförlaget Tranan väljer att översätta och publicera. Spricktand är ett betydande verk, en roman väl värd att gräva in sig i. Genom Tranan får vi tillgång till böcker från hela världen och till röster vi annars kanske aldrig hade fått höra – något som är både nöjsamt och lärorikt.
Spricktand skildrar en inuitflicka som växer upp i en isolerad stad i nordligaste Kanada under 1970- och 80-talen. I –40 grader Celsius drar hon på sig alltför tajta jeans för att ta sig till skolan. Tundran och dess djurliv blir hennes fristad från den hårda, kyliga vardagen och dess problem – våld, alkoholmissbruk och en svår skolmiljö. Det är viktigt att påpeka att dessa problem inte uppstod över en natt. Våldet som skildras är en del av en lång historisk process, präglad av kolonialism. Särskilt i de mer poetiska delarna kopplar Tagaq tydligt samman våld och kolonisering.
Trots att Spricktand är en fiktiv och bitvis surrealistisk berättelse, går det lätt att känna igen teman som ofta diskuteras i forskningen om ursprungsfolk, kvinnor och dekolonisation. I A Recognition of Being (Kim Anderson) betonas till exempel naturens roll som fristad – något som speglas tydligt i hur tundran i Spricktand fungerar som flickans tillflykt från våld och missbruk.
Vildmarken ropar, flickan svarar. Men vildmarken är ingen god fe från Askungen; den är både närande och förödande, både lockande och skoningslös.
Rent litterärt är Spricktand en säregen blandning av prosa och poesi, med inslag av memoar, fiktion och inuitisk mytologi. Sådana blandningar kan lätt bli spretiga, men Tagaq lyckas väva samman stilarna på ett mjukt och följsamt sätt. Möjligen beror detta på att hon är en internationellt hyllad avantgardistisk strupsångare och kompositör. Trots att jag inte läst det engelska originalet är det tydligt att översättaren Nika Abiri lyckats bevara övergångarnas smidighet även på svenska.
Spricktand är surrealistisk och ibland diffus, något som kan avskräcka läsare som är vana vid mer bokstavliga skildringar. Men bland surrealistiska verk är den ändå relativt rättfram. Myt och verklighet, historia och fiktion blandas – och ändå lyckas Tagaq hålla kvar en känslomässig förankring som bär läsaren genom berättelsen. Sanningen i Spricktand är inte konkret, men den är känslomässigt sann.
Att berätta på detta sätt, snarare än genom strikt faktabaserad historia, är inte anmärkningsvärt – tvärtom. Som forskare som Linda Tuhiwai Smith (Decolonizing Methodologies) och Leanne Betasamosake Simpson (As We Have Always Done) har visat, är det en viktig motståndsstrategi mot koloniala krafter. Tagaq gör därmed mer än att bara berätta en historia – hon ger röst åt ett annat sätt att förstå och leva i världen.