
Titel: Gnistregn
Författare: Elin Olausson
Utgivningsdatum: 2024-09-27
Det är riktigt intressant att även svenska författare har börjat skriva inom genren romantisk fantastik, eller romantasy som den kallas på engelska. Egentligen har den här genren nog funnits i Sverige också, men kanske i något andra former. Trots att det finns många olika nischer på stora plattformar som TikTok och Instagram verkar det som att romantasy-genren (och romance i allmänhet) har varit oerhört trendig på sistone. Den har blivit så populär att det till och med finns stora hyllor i bokhandlar som är dedikerade till böcker som är populära på TikTok, där majoriteten är antingen romantasy eller romance. Det råder en viss debatt om TikTok är bra för böckers framtid eller inte. Själv undrar jag hur en del av de nya trenderna kommer att påverka svenska läsares syn på exempelvis begreppet tantsnusk. I alla fall är det respektingivande att Elin Olausson har prövat sig på romantisk fantastik i sin nya roman Gnistregn.
Det är dessutom imponerande att Olausson har använt sig av svensk folktro i Gnistregn. Figurer som Näcken dyker inte särskilt ofta upp i nutida böcker, så att Olausson personifierar honom i denna genre känns både oprövat och nostalgiskt. För mig var det kanske lite för lite fantastik i Gnistregn, men jag har en känsla av att de kommande två böckerna i trilogin om bruket kommer att ha mer fantastik än den första. Romantiken är författarens största fokus, och den är verkligen slow-burn (ett begrepp som syftar på en berättarteknik där utvecklingen av handling, relation eller konflikt sker gradvis och över längre tid, snarare än att eskalera snabbt). Just den långsamma romantiken tillhör bokens charm – Olaussons stela, känslomässigt klumpiga, ovana och rentav obekväma karaktärer känns verklighetstrogna och är lätta att relatera till. I många populära engelska romantasy-böcker är karaktärerna ofta mer dramatiska, men Olaussons karaktärer är mer jordnära. Det kanske är därför det tar så lång tid för dem att komma någonvart med sina känslor och uttrycka dem. Om jag ska nämna något liknande, skulle det vara T. Kingfishers böcker om Paladinerna, där vissa karaktärer också tar tid på sig när det gäller kärlek och känslor. Definitivt charmigt!
Överlag har jag ganska blandade känslor kring Gnistregn. Folktroinspirationen var fantastisk, karaktärernas relationer var verklighetstrogna och handlingen var åtminstone intressant. Jag blir verkligen nyfiken på att få svar på de frågor jag har i de nästa två böckerna. Tyvärr hände inte särskilt mycket i den första boken om bruket. Den kändes mer som en introduktion än en fullständig bok. Visserligen var det en bra introduktion, men nu vill jag ha en riktig bok. Dessutom kändes det som att det var lite överflödigt att inkludera berättelser om hela tre par i en enda bok. Vi får se om de tre parens historier vävs ihop mer i de andra böckerna, men än så länge är jag tveksam till om det verkligen behövdes tre par. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dialogerna heller. Kanske har jag läst för många engelska böcker och är mer van vid längre dialoger och mer innehåll. För att inte avsluta på en alltför negativ ton: Camilla Borings bokomslag och illustrationer är suveräna! Det märks verkligen att det har lagts mycket tanke på dem.