Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pandemi

Bokrecension: Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism – en bok varenda journalist bör läsa

by

Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism
Författare: Henrik Enbart och Gunilla von Hall
Format: Inbunden
Boktyp: Reportage, journalistik och samlade krönikor
Förlag Bookmark
Utgivningsdatum: 20220406
ISBN: 978-91-89393-44-8
ISBN ebok: 978-91-89393-45-5
ISBN Ljudbok: 978-91-89393-99-8

Hur startade covid-19-pandemin? Det är långt ifrån utredd eller fastslaget. Att det kan startat på grund av ett misstag från ett viruslabb i kinesiska Wuhan är inte omöjligt. Den så kallade undersökningen som skulle ”bevisa” att så inte var fallet är underskriven av forskare som har stor ekonomisk vinning av att tysta ned risken med viruslaboratorium och virusforskning. Det är ett av de ämnen som dessa oerhört kunniga och insatta vetenskapsjournalister tar upp i denna faktabaserade undersökande bok.

Boken är välskriven, utstrålar gedigen kunnighet och de två författarna ger underlag till att förstå virus och pandemier. De visar på flera möjliga orsaker och är vederhäftiga hog att inte slå fast vad som är orsaken, eftersom ingen kunnat belägga och bevisa vad som satte igång denna pandemi.

Det är förstås illa att världen inte får veta hur pandemin startade. Men ännu viktigare är att åtgärder tas internationellt och nationellt i alla länder för att förhindra fler för mänskligheten hotande pandemier. För det är uppenbart att det finns flera stora riskfaktorer. Detta tar författarna upp mycket tydligt och väl.

De två författarna är kunniga och skriver mycket tydligt. Henrik Enbart är en flerfaldigt prisbelönta vetenskapsjournalist och har tidigare gett ut flera böcker, bland annat serien Happy Food tillsammans ned Niklas Ekstedt. Gunilla von Hall är utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet med bas i Geneve och har sedan utbrotten av pandemin rapporterat bland annat från WHO och andra internationella hälsoorganisationer.

Wuhans virogiska institut är världens centrum för forskning om coronavirus. Mer än 16.000 prover av virus från fladdermöss finns där. Men de fladdermöss vars virus har mest likheter med covid-19-pandemins virus finns i närområdet till Wuhan utan måste kommit från laboratoriet. Det är näst intill omöjligt att det kommit via djurmarknaden i området, som kinesiska myndigheter vill hävda.

Att hitta ett ärligt svar på vad som orsakade pandemin skulle självklart vara till nytta för framtiden. Men lika viktigt är att förstå de andra stora risken för kommande pandemier som finns, som tas upp i boken. Författarna skriver:
Ju djupare vi trängen in i dessa frågor desto tydligare har det blivit att det inte finns bara ett svar. Nya pandemier kommer utan tvekan att uppstå och det kan ske på flera olika sätt. I samtliga fall verkar riskerna ha ökat.

Hoten som tas upp i boken beror ofta på att människan tränger allt djupare in i naturen. Vild natur exploateras för att få mark att odla och bygga bostäder och därmed kommer människor i kontakt med nya okända virus.

Livsmedelsindustrin är också ett stort hot med en intensiv uppfödning av djur som behandlas inte som levande varelser utan som växter. Dessa kycklingfabriker (och ko, gris och lamm också) utgör ett utmärkt miljö för virus att utvecklas och ta steget till människor.

Också biologisk forskning kan leda till katastrofala virusutbrott. Hur hög säkerheten än är på viruslaboratorier runt om i världen händer olyckor och misstag på grund av den mänskliga faktorn. I vissa biologiska laboratorier manipuleras dessutom virus för att forskarna vill de hur de utvecklas och hur de kan bli mer smittsamma och farligare. Forskningen görs förhoppningsvis för att kunna hitta motmedel, men risken för misstag finns alltid.

De pekar också på ett skäl till varför redaktioner världen över inte … många journalister har inte vetenskaplig bakgrund nog för att kunna förstå och vetenskapsjournalister har en tendens att vara mindre kritiska till sin ”överhet”. Vetenskapsjournalisterna är gärna fyllda av beundran för vetenskapsmännen och forskarna och ifrågasätter inte deras motiv. Forskare och vetenskapsmän är givetvis också fyllda av hänsyn till ekonomiska frågor och att kunna få tillgång till resurser för att kunna forska. Kanske vill forskare/vetenskapsmän dessutom tona ned de eventuella farliga risker som finns med deras forskning.

Denna bok är mer än viktig att läsa. När denna recension skrivs tycks åtminstone svenska redaktioner helt glömt bort att det nyligen varit en pandemi. Varenda journalist borde läsa denna bok. Ja egentligen varenda medborgare i världen borde känna till detta så vi gemensamt kan ta beslut världen över som gör att risken minskar för en ny världsomfattande pandemi. Nästa gång kanske blir den ännu farligare? Vem vet?

Från beskrivning av boken:
I Virusvarning synliggör journalisterna Henrik Ennart och Gunilla von Hall den okända världen av biologiska högrisklabb och granskar hur människans intrång i naturen kan orsaka framtida pandemier. Längs vägen får vi möta allt från hästskofladdermöss och bristfälliga skyddsrutiner till en nedsläckt databas och ett ödesdigert politiskt maktspel. Med frågan om virusets ursprung i centrum följer vi covid-19:s framfart och ser hur den mänskliga faktorn, mörkläggning och geopolitisk kamp kan få förödande konsekvenser.

Bokrecension: Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter av Lena Einhorn – en bok alla politiker och journalister borde läsa

by

Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter – En resa genom pandemins Sverige
Författare Lena Einhorn
Utgivningsdatum 2022-01-25
Förlag Norstedts
ISBN 9789113123332

Denna redogörelse och dagbok över hur pandemin drabbade Sverige och hur regeringen lämnade makten över till Folkhälsomyndigheten och hur en stor del av svenska medier tappade all förmåga att granska makten borde läsas av varenda journalist, varenda politiker, varenda anställd inom någon myndighet och för delen egentligen varenda människa i Sverige som vill att vi lär oss av stora misstag.

När häxor brändes i Sverige samlades stora skaror av svensk pöbel och applåderade. Idag säger säger många att de aldrig skulle följa med den stora massan på det sättet. Sorgligt nog har vi under pandemin av covid-19 fått se en stor skara svenska medborgare bete sig på samma sätt. De har försvarat den svenska strategin med näbbar och klor och har också hånat varenda en som framfört kritik, också de har hånats som haft högre utbildning och ner kunskap än Folkhälsomyndighetens två stora representanter Anders Tegnell och Johan Carlson. Det har varit oerhört skrämmande hur svårt det varit att vara kritisk mot den strategi som Sverige hade som gjort att våra dödssiffror i covid är många gånger högre jämfört med våra grannländer.

I början av pandemin försäkrade dessa två män att pandemin inte skulle nå Sverige. Det finns filmklipp från SVT som visar detta. Jag kände hundra procent på mig att de hade fel och jag råkade nämna det på Facebook och genast blev jag idiotförklarad av några socialdemokrater. Jag undrar varför just socialdemokrater hade så svårt att se att myndigheterna tog en del dåliga beslut? Hur kommer det sig att socialdemokrater glömt versen i Internationalen som säger att också stat kan oss förtrycka? Nu kan ju inte oppositionspartierna direkt ta åt sig någon ära åt att de var kritiska. De små uttalanden av kritik som någon gång kom, främst från Moderatledaren och Sverigedemokraterna var rätt harmlösa.

Jag önskar att jag hade tagit skärmdumpar och skrivit dagbok om alla påhopp jag och andra som tänkte ett steg längre fick av FHM:s försvarare. Lena Eihorn är författare och vetenskapligt utbildad och drogs i början av pandemin med i en grupp högutbildade forskare och vetenskapsmän som framförde konstruktiv kunnig kritik gentemot den svenska strategin. Hon har har fört en dagbok över vad som skedde och vad som framfördes av myndigheter och regering under pandemin. Denna bok är viktig, oerhört viktig. Jag hoppas alla politiker och alla anställda inom myndigheter läser den. Och alla som arbetar inom journalistisk. För det var rätt bedrövligt hur förblindade en stor majoritet av svenska journalister var och hur i synnerhet Aftonbladets journalister blev husbondens röst och som megafoner spred vidare regeringens och Folkhälsomyndigheternas gemensamma uttalanden.

Att den svenska hanteringen av pandemin på flera sätt var katastrofal, det tror jag alla som vågar se och lyssna kan konstatera. Lena Einhorn har noga följt och redogjort för vad som hände och vilka uttalanden regering och myndigheten gjorde. Det är väldigt obehagligt att den svenska regeringen med Stefan Löfven lämnade över makten så stort till myndigheten. Det är en sak att lyssna på myndigheter men att låta tjänstemän och generaldirektör ta rent politiska beslut är skrämmande. Politiker kan vi välja bort men inte myndigheternas anställda.

Boken kom i slutet av januari och jag har läst den om och om igen och känner att den är så viktig och så avslöjande.

Coronakommissionen kom med svidande kritik men det försvann från mediebevakningen eftersom den ryska presidenten Putin lät sin armé invadera Ukraina. Och som vi vet, svenska medier klarar sällan av att bevaka mer än en händelse. Jag funderar på hur det hade blivit om den svenska regeringschefen hade gjort likadant som Löfven gjorde under pandemin och lämnat över de stora politiska besluten till myndigheter – hade det varit svensk militär som fått ta alla beslut nu? Som tur är har den svenska nuvarande statsministern agerat mycket bättre under denna nya fruktansvärda utmaning för Sverige och världen.

Men åter till pandemin. Det lär komma andra utmaningar för samhället, kanske fler pandemier. Alla borde lära sig av de misstag som gjordes.

Det skruvade är att de som försvarar FHM och Löfven handfallenhet inför myndigheterna tar bara upp att lockdown inte är bra. Men det som var de stora misstagen är inte framför allt frånvaron av lockdown. Misstagen är att personal på äldreboenden och hemtjänst inte rekommenderades att ha skydd. Snarare tvärtom så hånade Tegnell munskydd och andra skydd. Att Tegnell och FHM inte alls litade på vad WHO och internationell forskning visade är så illa. Tegnell sade sig vara helt säker på att covid-19-viruset inte kunde spridas i luften och om man var utan symptom kunde man inte sprida det. Det är också sådant som det bevisats att han hade fel om. När det gäller lockdown kanske en kortare locksdown i början kunde stoppat en hel del spridning. Det är inte alls omöjligt. Stora misstag var förstås att inte smittspåra, att inte sätta personen i karaktän som kom från högriskområden.

Läs denna bok. Det är mycket lättläst och samtidigt avslöjande och fakta.

Bokrecension: Anteckningar om sorg – en besvikelse utan proportioner

by

Anteckningar om sorg
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Utgivningsdatum
2021-05-28
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Hval
Originaltitel Notes on grief
ISBN 9789100191610

Bokförlaget beskriver boken så här:
Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far. Sorgen överväldigade henne, och komplicerades av att den inträffade mitt under brinnande pandemi – liksom så många andra var hon strandsatt långt ifrån sin familj. I den djupt personliga essän ”Anteckningar om sorg” skriver Adichie om den stora saknaden efter fadern, om sorgens väsen och om att dela upplevelsen av förlust med miljoner andra.

Denna bok är nog en av de största besvikelser jag hart inom litteratur i år. Och att den hyllas av så många litteraturkritiker gör mig modfälld.

Sorg finns det många böcker om. En del mycket gripande, andra mest till för författarens egen process av att bearbeta. Att förlora någon, en anhörig eller vän, gör att man ställs inför den största existentiella frågan om liv och död. Om man inte insett det tidigare så upptäcker man att livet är farligt, man kan dö. Inte bara kan, utan man kommer att dö. Och när någon dör så blir det så uppenbart att avslut på den relationen.

När man förlorar någon kan man bli arg, ledsen, deprimerad, ångestfylld och bitter och det kan kännas overkligt att livet fortsätter runt om. Att det finns massor av människor som fortsätter leva på som vanligt medan man själv upplever sig förlamad av förlusten.

Chimamanda Ngozi Adichies pappa var 88 år då han dog. Vet hon inte om att om man inte dör som ung eller medelålders, då dör man som gammal? Är det inte fantastiskt att hennes far fått bli 88 år. Hur kan hon överhuvudtaget tycka att det är konstigt? Jag förstår den delen av anteckningarna som relaterar till pandemin och att det är miljoner som drabbas av att förlora en nära anhörig under denna tid. Men för övrigt är det författaren tar upp sådant som finns i många andra mycket bättre, mer välgjorda berättelser om sorg.

Någonstans efterlyser jag proportioner. Författarens pappa var 88 år och de är många syskon, en stor familj och släkt som håller ihop. Jag känner tusentals som förlorat ett barn. Jag känner människor som förlorat två barn, jag känner föräldrar som förlorat sitt enda barn och de är ensamstående och har förlorat sina föräldrar och sina syskon. Kom igen Bonniers förlag, jag är faktiskt besviken på er att ni lägger ut pengar på att trycka upp detta. Har ni inga perspektiv på vad som är tragisk sorg och vad som är en naturlig del av livet?

Romanen, om den nu ska kallas roman, heter Anteckningar om sorg. Och det är precis vad det är. Ganska snabbt och slarvigt ihopsatta anteckningar. Att bokförlagen trycker upp och sedan översätter så obearbetat material gör mig besviken.

88 år misstänkte redan för
Besviken sämre än jag trodde

Teater och opera måste satsa mer online

by

Kulturen har fått ta en stor smäll under restriktionerna under pandemin av covid-19. En del kulturarbetare menar att de utsatts för en form av yrkesförbud. Jag förstår dem och kan hålla med om att det inte är logiskt att det inte får vara med än åtta personer i publiken i en stor ishall med plats för tusentals medan det är helt tillåtet att packa in människor som sillar i bussar och köpcentrum. Det är alltför uppenbart att kommersialismen hyllas mer än kulturen. Jag vägrar att tro att detta virus smittar mer om man sitter med långt avstånd på ett kulturevenemang än om man trängs och andas på varandra i en skumpig buss.

Men jag tycker kultursfären måste anpassa sig mer. Teater och opera kan fungera jättebra online.

Tänk på sändningarna som gjorts från amerikanska operascener och brittiska teaterscener via Folkets Bio. I dessa sändningar kan man få både mycket nära bilder och se scener på avstånd. Det kan egentligen tillföra väldigt mycket och vara stora upplevelser. Ibland kan det ge mer än att sitta på en plats flera hundra meter från scenen i en salong. Den enskilde betraktaren kan uppleva mycket via en föreställning online.

Genom att sända föreställningar online kan många fler se föreställningar än de som släpps in i en teatersalong. Ett demokratiskt uppdrag rent av. Och vilken möjlighet för teatrar och operahus att nå ut bredare till en ny publik, som säkert också i framtiden vill komma och se föreställningar på plats i testerna.

Det går alldeles utmärkt att ta betalt för föreställningar online. Det går att bara ge tillgång till exakt den tid då föreställningen ges om man så vill. Eller att ge den som betalat två dagar på sig att se föreställningen. Möjligheterna är många.

Hur det än blir med vaccinet och nya muteringar av viruset eller kommande kriser i samhället och världen behövs kulturen. Och den måste anpassa sig och öppna mycket mer för att finnas tillgänglig online.