Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

sorg

Filmrecension: Grandmother – lite väl seg tyvärr

by

Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.

Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.

Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.

Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.

Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.

Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.

Bokrecension: Anteckningar om sorg – en besvikelse utan proportioner

by

Anteckningar om sorg
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Utgivningsdatum
2021-05-28
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Hval
Originaltitel Notes on grief
ISBN 9789100191610

Bokförlaget beskriver boken så här:
Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far. Sorgen överväldigade henne, och komplicerades av att den inträffade mitt under brinnande pandemi – liksom så många andra var hon strandsatt långt ifrån sin familj. I den djupt personliga essän ”Anteckningar om sorg” skriver Adichie om den stora saknaden efter fadern, om sorgens väsen och om att dela upplevelsen av förlust med miljoner andra.

Denna bok är nog en av de största besvikelser jag hart inom litteratur i år. Och att den hyllas av så många litteraturkritiker gör mig modfälld.

Sorg finns det många böcker om. En del mycket gripande, andra mest till för författarens egen process av att bearbeta. Att förlora någon, en anhörig eller vän, gör att man ställs inför den största existentiella frågan om liv och död. Om man inte insett det tidigare så upptäcker man att livet är farligt, man kan dö. Inte bara kan, utan man kommer att dö. Och när någon dör så blir det så uppenbart att avslut på den relationen.

När man förlorar någon kan man bli arg, ledsen, deprimerad, ångestfylld och bitter och det kan kännas overkligt att livet fortsätter runt om. Att det finns massor av människor som fortsätter leva på som vanligt medan man själv upplever sig förlamad av förlusten.

Chimamanda Ngozi Adichies pappa var 88 år då han dog. Vet hon inte om att om man inte dör som ung eller medelålders, då dör man som gammal? Är det inte fantastiskt att hennes far fått bli 88 år. Hur kan hon överhuvudtaget tycka att det är konstigt? Jag förstår den delen av anteckningarna som relaterar till pandemin och att det är miljoner som drabbas av att förlora en nära anhörig under denna tid. Men för övrigt är det författaren tar upp sådant som finns i många andra mycket bättre, mer välgjorda berättelser om sorg.

Någonstans efterlyser jag proportioner. Författarens pappa var 88 år och de är många syskon, en stor familj och släkt som håller ihop. Jag känner tusentals som förlorat ett barn. Jag känner människor som förlorat två barn, jag känner föräldrar som förlorat sitt enda barn och de är ensamstående och har förlorat sina föräldrar och sina syskon. Kom igen Bonniers förlag, jag är faktiskt besviken på er att ni lägger ut pengar på att trycka upp detta. Har ni inga perspektiv på vad som är tragisk sorg och vad som är en naturlig del av livet?

Romanen, om den nu ska kallas roman, heter Anteckningar om sorg. Och det är precis vad det är. Ganska snabbt och slarvigt ihopsatta anteckningar. Att bokförlagen trycker upp och sedan översätter så obearbetat material gör mig besviken.

88 år misstänkte redan för
Besviken sämre än jag trodde

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri – räkna med en Augustprisnominering

by

Pappaklausulen
Författare Jonas Hassen Khemiri
Utgivningsdatum 2018-08-16
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100176303

Ännu en enastående roman om mänskliga människor i nutidens Sverige av en av vår tids mest fascinerande och begåvade språk-lekare och författare, Jonas Hassen Khemiri. Få författare kan så utforska språket som han. Hans debutroman, Ett öga rött, går på djupet med språk och skapar nästan ett nytt språk. Den användes runt om i landet i skolor för att öppna ungdomarnas förståelse för vad som går att göra med språk och för att inspirera till att utforska språkets möjligheter.

I Pappaklausulen får vi följa framför allt en yngre man som är pappa till två småbarn, en fyraåring och en ettåring, vi får följa hans syster och hans pappa. Vi får också kortare inblickar i några människor omkring dem. Trots att vi aldrig får namnet på en enda av karaktärerna kommer de oss nära, kanske rent av närmare än i många romaner där vi har både namn och utförligare beskrivningar. Det är en berättelse om några liv idag, några liv som vi säkert kan känna igen oss i en hel del och vi känner med dem och lider med dem och skrattar med och åt dem.

Jonas Hassen Khemiri tar oss in i deras tankar, deras känslor, deras förhoppningar och deras livslögner. Vi kommer dem närmare än de är nära sig själva.

Dessa tre personer, pappan som är en son, pappan som är farfar och systern som blivit gravid men inte vill behålla barnet, har en rätt krånglig familjesituation. Den yngre mannen är perfektionist, han vill göra allt in i minsta detalj rätt och korrekt. Kanske är det för att han aldrig känt sig accepterade och älskad av sin pappa. Pappan som är en farfar är en riktig tjurskalle. Att han älskar dottern är uppenbart. Men missförstånd blir det ändå, både mellan honom och dottern och ännu mer mellan honom och sonen. Det är lätt att säga att det är en dysfunktionell familj. Men det är att inte se helheten, att blunda för hurdana vi människor är. De flesta har nog livslögner, precis som dessa, för att klara sig igenom livet.

Bokförlaget skriver om boken:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

För mig är dessa korta rader inte alls den bästa sammanfattningen. Romanen kan läsas på flera nivåer och egentligen är det allt det som sägs mellan raderna som är det viktigaste. Jag tror att många reagerar på den äldre mannen i boken och bara ser honom som en tjurskalle. På samma sätt som alldeles för många missförstår romanen och filmen En man som heter Ove. Vad båda dessa två romaner skildrar helt mästerligt, helt enastående är en förälder som förlorat ett barn och vad det gör med föräldrar som förlorar ett barn.

Lite fakta om Jonas Hassen Khemiri:
År 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är den första svenska författaren som har fått en novell publicerad i det amerikanska magasinet the New Yorker.
Jonas Hassen Khemiri, född 1978 i Stockholm, har skrivit romanerna Ett öga rött, Montecore, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns, samt samlingsboken Invasion! med pjäser och noveller. Khemiri är översatt till fler än tjugofem språk och har bland annat tilldelats Borås Tidnings debutantpris, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och en Village Voice Obie Award.

Jag räknar med att det blir en nominering till Augustpriset för denna roman.

Foto: Pierre Björk
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

by

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: ”När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.

Filmrecension: Sju minuter efter midnatt

by

sjuminutereftermidnatt

Sju minuter efter midnatt
Betyg 3
Premiär 25 november

sjuminutereftermidnatt2Filmens originaltitel, ”A Monster Calls” låter som en skräckfilm. Men det är verkligen ingen skräckfilm utan en känslosam historia. Historien bygger på en roman av Patrick Ness efter en idé av Siobhan Dowd (känd barnboksförfattare i Storbritannien). Det är en historia av drama, fantasy och saga.
Filmens huvudperson Conor är 12 år. Den mellanålder då man varken är barn eller man. Han har ingen lätt tillvaro. Han kämpar med oron för sin svårt sjuka mamma. Han drömmer mardrömmar på nätterna. På dagarna blir han mobbad och slagen i skolan. En natt dyker monstret upp, den urgamla trädmannen och berättar sina lärorika sagor för Conor. Sagor om onda och goda och att allt inte är vad det synes vara.

Den tolvårige Conor spelas av Lewis MacDougail som lysande gestaltar Conors ilska, förtvivlan och desperation. Relationen till mamman (Felicity Jones) får mig att tänka på filmen Om en pojke. En kärleksfull relation men med en mamma som är för sjuk (har egna problem) för att kunna hjälpa. Mormor Sigourney Weaver är underligt känslokall mot sitt barnbarn och pappan (Toby Kebbeil) har ny familj.

Regissören J.A,Bayona har skapat en känslosam historia med säker hand. Man förstår Conors vanmakt, Däremot tycker jag att filmen inte är särskilt spännande och magin med trädmannen saknas. Trädmannen är fint skapad visuellt och tekniskt men mystiken med honom saknas i filmen. Med ett så viktigt ämne och en bra berättad historia hade filmen blivit en fullträff om mystiken och magin hade fått ta mer plats.

Monstrets röst görs förresten av Liam Neeson och en liten rolig detalj för den som är uppmärksam finns på en barndomsfoto på mamman som Conor hittar mot slutet och på den bilden är Conors morfar just Liam Neeson. En liten detalj som kan tydas på spännande sätt, för den som är öppen för lite vardagsmystik.