sorg

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri – räkna med en Augustprisnominering

14 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Pappaklausulen
Författare Jonas Hassen Khemiri
Utgivningsdatum 2018-08-16
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100176303

Ännu en enastående roman om mänskliga människor i nutidens Sverige av en av vår tids mest fascinerande och begåvade språk-lekare och författare, Jonas Hassen Khemiri. Få författare kan så utforska språket som han. Hans debutroman, Ett öga rött, går på djupet med språk och skapar nästan ett nytt språk. Den användes runt om i landet i skolor för att öppna ungdomarnas förståelse för vad som går att göra med språk och för att inspirera till att utforska språkets möjligheter.

I Pappaklausulen får vi följa framför allt en yngre man som är pappa till två småbarn, en fyraåring och en ettåring, vi får följa hans syster och hans pappa. Vi får också kortare inblickar i några människor omkring dem. Trots att vi aldrig får namnet på en enda av karaktärerna kommer de oss nära, kanske rent av närmare än i många romaner där vi har både namn och utförligare beskrivningar. Det är en berättelse om några liv idag, några liv som vi säkert kan känna igen oss i en hel del och vi känner med dem och lider med dem och skrattar med och åt dem.

Jonas Hassen Khemiri tar oss in i deras tankar, deras känslor, deras förhoppningar och deras livslögner. Vi kommer dem närmare än de är nära sig själva.

Dessa tre personer, pappan som är en son, pappan som är farfar och systern som blivit gravid men inte vill behålla barnet, har en rätt krånglig familjesituation. Den yngre mannen är perfektionist, han vill göra allt in i minsta detalj rätt och korrekt. Kanske är det för att han aldrig känt sig accepterade och älskad av sin pappa. Pappan som är en farfar är en riktig tjurskalle. Att han älskar dottern är uppenbart. Men missförstånd blir det ändå, både mellan honom och dottern och ännu mer mellan honom och sonen. Det är lätt att säga att det är en dysfunktionell familj. Men det är att inte se helheten, att blunda för hurdana vi människor är. De flesta har nog livslögner, precis som dessa, för att klara sig igenom livet.

Bokförlaget skriver om boken:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

För mig är dessa korta rader inte alls den bästa sammanfattningen. Romanen kan läsas på flera nivåer och egentligen är det allt det som sägs mellan raderna som är det viktigaste. Jag tror att många reagerar på den äldre mannen i boken och bara ser honom som en tjurskalle. På samma sätt som alldeles för många missförstår romanen och filmen En man som heter Ove. Vad båda dessa två romaner skildrar helt mästerligt, helt enastående är en förälder som förlorat ett barn och vad det gör med föräldrar som förlorar ett barn.

Lite fakta om Jonas Hassen Khemiri:
År 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är den första svenska författaren som har fått en novell publicerad i det amerikanska magasinet the New Yorker.
Jonas Hassen Khemiri, född 1978 i Stockholm, har skrivit romanerna Ett öga rött, Montecore, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns, samt samlingsboken Invasion! med pjäser och noveller. Khemiri är översatt till fler än tjugofem språk och har bland annat tilldelats Borås Tidnings debutantpris, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och en Village Voice Obie Award.

Jag räknar med att det blir en nominering till Augustpriset för denna roman.

Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

13 april, 2018 by Rosemari Södergren

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: “När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.

Filmrecension: Sju minuter efter midnatt

23 november, 2016 by Birgitta Komaki

Sju minuter efter midnatt
Betyg 3
Premiär 25 november

Filmens originaltitel, “A Monster Calls” låter som en skräckfilm. Men det är verkligen ingen skräckfilm utan en känslosam historia. Historien bygger på en roman av Patrick Ness efter en idé av Siobhan Dowd (känd barnboksförfattare i Storbritannien). Det är en historia av drama, fantasy och saga.
Filmens huvudperson Conor är 12 år. Den mellanålder då man varken är barn eller man. Han har ingen lätt tillvaro. Han kämpar med oron för sin svårt sjuka mamma. Han drömmer mardrömmar på nätterna. På dagarna blir han mobbad och slagen i skolan. En natt dyker monstret upp, den urgamla trädmannen och berättar sina lärorika sagor för Conor. Sagor om onda och goda och att allt inte är vad det synes vara.

Den tolvårige Conor spelas av Lewis MacDougail som lysande gestaltar Conors ilska, förtvivlan och desperation. Relationen till mamman (Felicity Jones) får mig att tänka på filmen Om en pojke. En kärleksfull relation men med en mamma som är för sjuk (har egna problem) för att kunna hjälpa. Mormor Sigourney Weaver är underligt känslokall mot sitt barnbarn och pappan (Toby Kebbeil) har ny familj.

Regissören J.A,Bayona har skapat en känslosam historia med säker hand. Man förstår Conors vanmakt, Däremot tycker jag att filmen inte är särskilt spännande och magin med trädmannen saknas. Trädmannen är fint skapad visuellt och tekniskt men mystiken med honom saknas i filmen. Med ett så viktigt ämne och en bra berättad historia hade filmen blivit en fullträff om mystiken och magin hade fått ta mer plats.

Monstrets röst görs förresten av Liam Neeson och en liten rolig detalj för den som är uppmärksam finns på en barndomsfoto på mamman som Conor hittar mot slutet och på den bilden är Conors morfar just Liam Neeson. En liten detalj som kan tydas på spännande sätt, för den som är öppen för lite vardagsmystik.

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

“Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk “Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln “Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Suzanne Osten vänder ut och in på sorg i David Grossmans Falla ur tiden

11 augusti, 2016 by Redaktionen

Falla ur tiden, som bygger på den israeliska författaren David Grossmans roman om föräldrar som förlorat sina barn, är en sorgeritual för åtta röster med regi av Suzanne Osten. Premiär på Elverket den 27 augusti, under Bergmanfestivalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Åtta personer har träffats. Alla har varit med om det värsta tänkbara – att förlora ett barn. En man ger sig ut för att leta reda på sin döde son. Vad som därefter sker är en abstrakt, musikalisk och föränderlig resa in i sorgens skoningslösa landskap. ”Hans död är inte död”, säger kentauren som vuxit ihop med sitt skrivbord.

Falla ur tiden är regissören Suzanne Ostens och Erik Uddenbergs tolkning av den israeliske författaren David Grossmans hyllade roman Fallen ur tiden. Uppsättningen är en del av Bergmanfestivalen 2016, och detta är första gången Suzanne Osten regisserar på Dramaten. Medverkar gör skådespelarna Simon Norrthon, Thérèse Brunnander, David Arnesen, Frida Österberg, Johan Holmberg, Maria Johansson Josephsson, Maria Sundbom och Hulda Lind Jóhannisdóttir.

När vi möter medmänniskor med erfarenheter av det som David Grossman beskriver i Fallen ur tiden, erfarenheten av att ha förlorat ett barn, är vi mycket rädda för att göra fel, säga fel saker. Även på scen. Men vi måste våga göra fel för vad har teatern för annan funktion än att visa oss för er, ni som är vår publik. Kanske ni kräks, tappar andan, gäspar blir arga och går… Jag har en idé om att man kan ”lägga in sig vid teatern” en stund, vara med om en ritual kring ett svårt ämne. Få möta något annat (Suzanne Osten, ur Falla ur tiden-bloggen:: www.dramaten.se/Repertoar/Falla-ur-tiden/Bloggen/)

David Grossmans bok Fallen ur tiden gavs ut 2014 och tar sin utgångspunkt i författarens sorg efter att ha förlorat sin 21-årige son i krig. Texten har bearbetats av Erik Uddenberg, och Suzanne Osten har haft en aktiv dialog med Grossman under processens gång. Den pjäsliknande romanen har tidigare satts upp på tyska och israeliska teaterscener, men detta blir första gången i Sverige.

Musiken är skapad av Anders Niska, och röstcoachen Linda Wise har anlitats för att de åtta skådespelarna ska hitta sina distinkta stämmor i denna själarnas mörka körsång.

Regissören och författaren Suzanne Osten var under många år knuten till Stockholms stadsteater och grundade där 1975 Unga Klara som hon fram till 2014 var konstnärlig ledare för. Döden, sörjandet och de tabun som är förknippade med dem har fascinerat Osten i många år, och hon har utforskat dessa teman bland annat i pjäserna Alla utom jag och Gränsen.

Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Bearbetning Erik Uddenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Röstpedagog Linda Wise
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Premiär den 27 augusti, Elverket

sorg

Footer

Om oss