Anteckningar om sorg
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Utgivningsdatum
2021-05-28
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Hval
Originaltitel Notes on grief
ISBN 9789100191610
Bokförlaget beskriver boken så här:
Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far. Sorgen överväldigade henne, och komplicerades av att den inträffade mitt under brinnande pandemi – liksom så många andra var hon strandsatt långt ifrån sin familj. I den djupt personliga essän ”Anteckningar om sorg” skriver Adichie om den stora saknaden efter fadern, om sorgens väsen och om att dela upplevelsen av förlust med miljoner andra.
Denna bok är nog en av de största besvikelser jag hart inom litteratur i år. Och att den hyllas av så många litteraturkritiker gör mig modfälld.
Sorg finns det många böcker om. En del mycket gripande, andra mest till för författarens egen process av att bearbeta. Att förlora någon, en anhörig eller vän, gör att man ställs inför den största existentiella frågan om liv och död. Om man inte insett det tidigare så upptäcker man att livet är farligt, man kan dö. Inte bara kan, utan man kommer att dö. Och när någon dör så blir det så uppenbart att avslut på den relationen.
När man förlorar någon kan man bli arg, ledsen, deprimerad, ångestfylld och bitter och det kan kännas overkligt att livet fortsätter runt om. Att det finns massor av människor som fortsätter leva på som vanligt medan man själv upplever sig förlamad av förlusten.
Chimamanda Ngozi Adichies pappa var 88 år då han dog. Vet hon inte om att om man inte dör som ung eller medelålders, då dör man som gammal? Är det inte fantastiskt att hennes far fått bli 88 år. Hur kan hon överhuvudtaget tycka att det är konstigt? Jag förstår den delen av anteckningarna som relaterar till pandemin och att det är miljoner som drabbas av att förlora en nära anhörig under denna tid. Men för övrigt är det författaren tar upp sådant som finns i många andra mycket bättre, mer välgjorda berättelser om sorg.
Någonstans efterlyser jag proportioner. Författarens pappa var 88 år och de är många syskon, en stor familj och släkt som håller ihop. Jag känner tusentals som förlorat ett barn. Jag känner människor som förlorat två barn, jag känner föräldrar som förlorat sitt enda barn och de är ensamstående och har förlorat sina föräldrar och sina syskon. Kom igen Bonniers förlag, jag är faktiskt besviken på er att ni lägger ut pengar på att trycka upp detta. Har ni inga perspektiv på vad som är tragisk sorg och vad som är en naturlig del av livet?
Romanen, om den nu ska kallas roman, heter Anteckningar om sorg. Och det är precis vad det är. Ganska snabbt och slarvigt ihopsatta anteckningar. Att bokförlagen trycker upp och sedan översätter så obearbetat material gör mig besviken.
88 år misstänkte redan för
Besviken sämre än jag trodde