sverigedemokraterna

Från och med den 19 september 2010 har Sverige fått ett nytt riksdagsparti, Sverigedemokraterna, ett nationalistiskt parti som är motståndare till mångkultur, ett parti som skiljer sig från den bild som getts av mitt eget parti – Socialdemokraterna. I boken Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna (Optimal förlag), skriven av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford, får jag till mig denna andra bild.
Bilden av Sverigedemokraterna av i dag och bilden av Sverigedemokraterna från gårdagen skiljer sig åt. Gårdagens bild är bilden av skinnskallar, nynazister och knäppgökar, med engagemang i Bevara Sverige Svenskt (BSS), med koppling till personer i vit maktrörelsen och förintelseförnekare.
Sverigedemokraterna får komma till tals samtidigt som kritiken finns. Rasismen och nazismen är bortstädad. Röstsiffrorna i riksdagsvalet talar sitt tydliga språk: 5,7 procent röstade för SD, vilket motsvarade 300 000 röster. Självkritik och reflektion infinner sig. Den nya bilden av Sverigedemokraterna är ett parti vars politik är att ta på största allvar. När de bjuder upp till dans i kulturhistoriska föreningen Gimle så kommer schottisen ursprungligen från Böhmen. När det äts kåldolmar så tänker jag på Karl XII och hans sejour i Turkiet hos sultanen.
Bokens omslag är mest glädjande: designgruppen Fuldesign har skapat hijaben (slöjan) till Sverigedräkten. Det är verkligen en ansträngning att göra Sverigedräkten tillgänglig för svenska muslimska kvinnor. Sverigedräkten skapades för 100 år sedan för kvinnor utan folkdräkt från egen socken.

För en politiskt intresserad person är boken en guldgruva, för mig som gräsrotspolitiker är boken ett snäpp högre. Det är en ovanlig, intressant bok på trehundratrettio sidor som analyserar och beskriver ett parti på frammarsch med ett porträttgalleri över ledarskiktet – tiotalet yngre män – fotfolk, medlemmar, sympatisörer. Personporträtten från Sverige; från Sölvesborg i syd, Gävle i nord, Stockholm i öster, Göteborg i väster; visar att folk känt sig svikna, att Sverigedemokraterna gett dem ett erkännande. Samtidigt skrämmer det att få en inblick i vad partiföreträdarna – ett toppstyrt ledarskikt – är kapabla att göra om de får mer inflytande. Bara det att göra undantag i lagen om anställningsskydd (LAS) från två till fem undantag eller att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 12 år är tvivelaktigt. Vid 12 års ålder har barn inte hunnit uppnå sin emotionella förmåga. För mig framstår det som tvivelaktigt främst på grund av detta.
Jag fick följa författarna och deras resa genom Sverige under valrörelsen 2010 med Sverigedemokratiska representanter: partiledaren Jimmie Åkesson som har en av Fogelströms Stockholmsböcker på nattduksbordet men definitivt inte Jan Guillous svenskfientliga Arnböcker, partisekreteraren Björn Söder som efter valet blir gruppledare för SD:s riksdagsgrupp, ”trubaduren” Linus Bylund som tack vare revyrätten får lov att ändra i texten till ”Flickan och Kråkan” och slipper bli stämd av Mikael Wiehe, pressekreteraren som är oseriös och inkompetent när han inte lämnar sina kontaktuppgifter till en mediarepresentant, lokale ordföranden Mikael Jansson, Göteborg, som blir bänkgranne (riksdagen) med Shadiye Heydari (s), Göteborg, och som inte vill hälsa, Mattias Karlsson och Erik Almqvist (ungdomförbundets ordförande) som har startat kulturföreningen Gimle (världen efter Ragnarök) för att på något sätt bevara gamla traditioner och det svenska kulturarvet. Samme Erik Almqvist, som Jimmie Åkesson förklarade som ”ungdomligt oförstånd” (Erik Almqvist är 27 år) när Erik gjorde hotfulla uttalanden om att idka våld mot Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturredaktör, inför prinsessbröllopet.
Bland Sverigedemokraterna, majoriteten är män, finns avhoppade kristdemokrater, moderater, socialdemokrater, nydemokrater. Medlemmar är även första och andra generationens invandrare. Representerade yrkesbeteckningar är präst, personlig assistent, Volvoarbetare, behandlingsassistent, kanslist, tidigare riksdagsledamöter, regionfullmäktigeledamöter.

Många avhopp sker från partiet, under mandatperioden 2006-2010 står stolar tomma i 44 kommuner, en tredjedel av Sverigedemokraternas representanter har lämnat sina uppdrag. Bland avhopparna finns det de som gått över till Nationaldemokraterna, som brutit sig ur Sverigedemokraterna. Det finns misstro mot massmedia och mediaovana nämns som anledning till inställda intervjuer. Partiprofilen blir ansiktslyft och ”paketeras om”. Rasistiska tillmälen tystas ned. Filmning fortsätter för att ”luften är fri”. Beklämmande är när polishundar skäller och en liten flicka gråter hysteriskt.
Samtidigt som Sverigedemokraternas väljare är negativt inställda till hbt-personer (källa: SOM-institutets chef) flörtas det med hbtrörelsen. Enligt en SCB-undersökning har Sverigedemokratiska väljare konservativa arbetarvärderingar. De engagerar sig i frågor kring familjens ställning, lag och ordning, svenska värden och liknar kristdemokraterna. SD-väljare är inte mer kristna än andra. EU-motståndet är kompakt.
Enligt United Minds väljarundersökning tillhör partiets nytillkomna väljare följande grupper: 1) Den traditionelle arbetarklassmannen: kärnväljaren från gruppen stark arbetaridentitet utan jobb, en väljare som har svårt för Mona Sahlin, 2) Den missnöjde läraren med traditionella, borgerliga värderingar: om att läraryrket förr var något fint och inriktat på att förmedla kunskaper medan nu försöker hålla ordning i klassrummet och tycker att lärarstatusen gått förlorad, 3) Kvinnan i vården: ofta en ensamstående mamma som sett sitt barn bli bestulet på sin mobiltelefon av ungdomsgrupper.
Under Almedalsveckan som besöks av cirka 12 000 personer tog SD emot bloggaren (Jihad Watch) och katoliken Robert Spencer, som efter sitt föredrag får ta emot en ask islamofobil av Unga Muslimer (Spencer anser att islam är djävulen) och visar upp ett kroppsspråk av härskartekniker när Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson försöker intervjua honom.
När ungdomsordföranden för RFSL Ungdom, Värmland, blev mordhotad, och Karlstad kommunstyrelse gjorde ett uttalande för Värmland Pride var SD det enda partiet som inte skrev under. En lokal SD:are, Tommy Hansson, sa att bögar sprider hiv, att hbtrörelsen förträngt aidshotet, att skulden ligger på Jonas Gardell, Mark Levengood och Eva Dahlgren och gjorde ett osmakligt skämt om designen Sighsten Herrgård (SH dog 1987). Jimmie Åkesson fick Rosa Tisteln (RFSL – Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande) 2010 för att ha ställt grupp mot grupp; hbt mot muslimer.
Sverigedemokraterna är i denna bok, i intervju efter intervju, ett parti att ta på allvar. Gruppvåldtäkter nämns emellanåt. Tänk då på Fogelströms Stockholmssvit, andra delen; ”Barn av sin tid”; om Bergsprängarens dotter ”Gullspira”. Lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap. De ska inte underskattas eller överskattas. Nu har tjugo personer tagit säte i Sveriges riksdag med allt vad det innebär. De får höga löner och övernattningslägenheter. Samtidigt finns ärrade personer ute i landet och ska hantera kontrasterna. Det återstår att se om dansen blir omtyckt, i Stockholm som ute i landet.

Länkar
TCO-tidningen
Aftonbladet
Iakttagaren
Torbjörn Jerlerup
Dagens Nyheter
Meny
Jocke Larsson

Citat:
Det är ett gediget stycke journalistiskt hantverk...
Lars Linder i DN den 24 november 2010

Svensk, svenskare. .. Ett reportage om Sverigedemokraterna
Annika Hamrud, Elisabet Qvarford
ISBN-13:978-91-7241-213-2
ISBN-10: 9172412135

Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, svenska, bok, recension, politik, samhälle