Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gogol

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

by

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Revisorn? på Folkteatern i Göteborg – Faller ibland mellan stolarna

by

revisorn_folkteatern

Revisorn?
fritt efter Nikolaj Gogol
Premiär på Folkteatern i Göteborg den 17 oktober 2015

Siktet är inställt på kommunala skandaler, sådana som uppdagats i den stad där jag jobbar. (Kan som kuriosa berätta att jag intervjuat en person som än så länge är ordförande i en betydande kommunsyrelse och en prisad reporter på Svt vars uppgift blev att bland annat granska förhållanden i just denna kommun.) Samtidigt är ambitionen hos dramaturg Magnus Lindman och regissör Frida Röhl, att göra en genomlysning av klassamhället, tillika av allt fiffel som är knutet till hanteringen av pengar. Vad kan då vara mer tacksamt än att utgå från den geniala intrigen i Gogols pjäs från 1836? För att rättfärdiga sin otrogna hållning visavi originalet, hävdar upphovsmakarna att tradera på latin betyder både att förmedla och att förråda. För att verkligen accentuera budskapet om fjäsk kontra människovärde, tjänster och gentjänster; har man tagit ytterligare källor i anspråk. I programbladet publiceras en text av Nina Björk, medan det i föreställningen duggar tätt med citat från olika källor. Inte bara popis-ekonomen Thomas Piketty, utan också hans kritiker Johan Norberg samt Karl Marx, Predikaren och Granskningskommissionen tillsatt av Göteborgs Stad plus en specialskriven monolog av nämnde Lindman.

För fyra år sedan såg jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Ingvar Hirdvall, en uppsättning jag tyckte om fast den inte tillförde ny kunskap. I helgen hade en frigrupp i Stockhomområdet premiär på en version, vars likheter med stadsteaterns produktion nog är lätträknade. I Folkteaterns dråpliga drama är det inte mycket ryskt ursprung kvar. Kvar är några ryskklingande namn, bedragarnas kläder + huvudbonader och de avsiktligt överspända känslosvallen i familjen Skrävel; inte minst hos hemmamannen Kardo Razzazi och hans dotter spelad av Ada Teisbo. Kön och titel har ändrats på fler i Gogols rollförteckning än huvudpersonen, vilket kan ha sina poänger. Vad beträffar ensemblens rolltolkningar utgår jag från att de stormtrivs att få agera med överdrivna åthävor. Enkelt uttryckt kan metoden beskrivas som motsatsen till psykologiskt finlir. Den förslagne bedragaren görs av Anders Tolergård på ett grovkornigt underhållande sätt, medan hans degraderade partner in crime (Evin Ahmad) paradoxalt blir en sanningsägare. Ahmad förfogar över en mästerlig diktion.

Scenografen, tillika kostymdesignern, Charlotta Nylund har skapat tre moduler med två dörrar. Politikerns tjänsterum, hennes familjs vardagsrum och skojarnas påvra hotellrum är de tre interiörer där alla scener utspelar sig. Revisorn? lever högt på Lena B Nilsson, vars sätt att vara virrigt beskäftig är halva behållningen. Vill ändå klaga på regissörens förtjusning i att dra ut på situationskomiken. Tar man ut svängarna alltför omständligt, blir det tröttsamt att bevittna. Men visst bjuds publiken på mycket munterhet när polischefen gör sig till åtlöje, sjukhusdirektören krumbuktar sig in absurdum och den ansvarige för skolan konstant är en ömklig stackare. Har det någonsin tidigare på denna scen ägnats så mycket energi åt att öppna och stänga dörrar? Maktens megafoner framställs med lika mycket slapstick som Chaplin eller Buster Keaton använde. Trion Yngve Dahlberg, Sara Wikström och Elisabeth Göransson får jobba hårt. De demonstrerar ett osannolikt frenetiskt kroppsspråk. Och deras rollfigurer är i likhet med familjen Skrävel, alltför upptagna med att försöka dölja sitt myglande, för att kunna tänka klart. Är ändå föga trovärdigt att de misslyckas genomskåda den uppenbara bluffen. Men så är manus skrivet, vilket gör att ruljansen rullar vidare ganska länge. Musiken som framförs av kompositören med de enormt långa flätorna, förstärker det gycklande draget i Revisorn? Det är klaviaturkonstnären Amina Hocine som ånyo samarbetat med Folkteatern.

Dags att förklara varför jag satt en sådan bister rubrik. Det har att göra med att jag tog mig från premiären med en påtaglig tomhet inombords. Jag kände inget för karaktärerna, var till yttermera visso osäker på vad jag lärt mig. Avsaknaden av känslor och engagemang, beror antingen på oförmåga att tillägna mig Frida Röhls estetik, eller så är höstens stora satsning en hybrid som inte lever upp till högt ställda förväntningar.

Gogols Revisorn i mycket egen version på Moment: Teater – skrämmande aktuell skrattfest

by

revisornmomentteater

Revisorn
Oerhört fritt efter Gogol
Manus och regi: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland
Scenografi: Erik Stenberg
Premiär på Moment: Teater i Stockholm 17 oktober 2015

Scenen är förlagd till tiden efter nästa val. Sverigedemokraterna är det största partiet och har bildat regering med Kristdemokraterna. Kanske är det en framtid som kan bli verklighet. En sak är i alla fall säker: om det blir verklighet då är det nog slut på yttrandefrihet och kulturen kommer att strypas. Det är i alla fall regissören och teatermannen Andreas Boonstra på Moment: Teater övertygad om. Han har alltid sett de två partierna som ett sorts systerpartier och deras kulturpolitik ekar väldigt likadant. Boonstra har fört över Gogols klassiska pjäs Revisorn till en framtid då SD och KD styr Sverige.

Gogols Revisorn skildrar händelserna då borgmästaren i en mindre stad i Ryssland blir tipsad i förväg om att en inspektör ska skickas ut på uppdrag av staten för att kontrollera att allt går rätt till i den lilla staden. Givetvis går inte allt rätt till. Borgmästaren och övriga makthavare skor sig på folket och korruptionen frodas, som i de flesta ryska städer på den tiden – eller egentligen är dramat ständigt aktuellt, överallt i världen. Människor som har positioner och makt över andra har en tendens att utnyttja det för egen vinning.

De flesta makthavare kanske blir skärrade när de hör att en inspektion är på väg? Gobols drama ”Revisorn” utspelar sig nu på en liten fri teater, liknande Moment: teater och de har hört ryktet från säkra källor att en inspektör är på väg för att kontrollera att de driver teatern enligt den fastslagna kulturpolitiken som råder. Nu får ingen kritik framföras mot den styrande regeringen, ingen fri debatt får längre förekomma, inget som påminner om reklam för ett samhälle med mångkultur får finnas, ursvenskt och opolitiskt ska det vara.

revisorn2Nu är Andreas Boonstra inte vem som helst. Han har en fantasi som går på högvarv och den som har sett någon av hans tidigare produktioner vet vad som väntar. Revisorn blir en skrattfest och den bubblar av ironi och skämt, ibland drar det nog iväg lite väl mycket. Boonstra passar på att skoja om teaterns värld samtidigt. Eftersom föreställningen totalt är tre timmar med paus tror jag inte den skulle förlora något på att korta ned lite på de delar som flyger iväg lite mycket om teatervärlden. När det spretar åt för många håll kan det blir lite tröttsamt.

Uppsättningen på Moment: teater pendlar mellan flera spår. Först och främst är det grundtemat: en snart nutida version av Gogols pjäs, samtidigt innehåller föreställningen flera politiska utspel och analyser av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och som tredje del finns ett slags spel i spelet där skådespelarna med rejält tilltagen Brechtmanér betraktar sig själva och spelet utifrån. Det fungerar och det är både roligt och skrämmande, tankeväckande starkt. Men kanske föreställningen skulle höjas något steg i sin helhet om den sista delen drogs ned något.

Nikolaj Gogols komedi ”Revisorn” är en komedipjäs från 1836. Förutom Tjechovs fyra pjäser är detta det enda ryska teaterstycke som blivit allmänt bekant utanför Ryssland. Det hade urpremiär 19 april 1836 på Alexandrinskijsteatern i Petersburg, motsvarighet till vår Dramaten och uppkallad efter kejsare Nikolaus I:s gemål Alexandra.

Revisorn av Nikolaj Gogol är i fem akter och handlar om en man som anländer till en mindre landsortsstad, där han misstas för en väntad statlig inspektör. Moment: teaters version drar iväg med full fart åt fars men skrattet fastnar ibland i halsen, för det kanske verkar som ett skämt, men med tanke på vad som skett i svenskt samhälle på senare tid är det inte omöjligt att föreställningen skildrar verkligheten om några år. Hoppas, hoppas att det är som Andreas Boonstra skriver i programmet till föreställningen:
Som det kommer sägas i pjäsen du alldeles strax ska se så hoppas jag verkligen att jag gjort den här pjäsen i onödan. Att scenariot som jag byggt min tolkning av Gogols Revisorn på aldrig blir verklighet. Men för säkerhets skulle gör jag den här pjäsen nu. Det kan faktiskt bli förbjudet senare.

I rollerna:
Göran Thorell, Josefin Ankarberg, Martin Jonsson, Jenny Antoni, Ludde Hagberg, Niki Gunke Stangertz
Foto: Håkan Larsson

Tankar från premiären av Gogols Revisorn på Stockholms stadsteater

by

Stockholms stadsteaters stora scen är förvandlad till ett stadshus någonstans på 30-talets sibiriska landsbygd. Det är premiär för Nicolaj Gogols populära komedi Revisorn. När handlingen börjar öppnas huset upp och scenen inramas av enorma bokhyllor med dammiga böcker. I ett brev läser den lilla stadens borgmästare (Ingvar Hirdwall) att en revisor är på väg för att inspektera hur förvaltningen sköts. Vi får snabbt reda på att det står ganska dåligt till, korruption och mutor är vardag och alla ledningspersoner är lika skyldiga.

När de två godsägarna Bobtjinskij (Michael Jonsson) och Dobtjinskij (Kristoffer Fransson) kommer snubblande och bestämt hävdar att de sett revisorn och hans betjänt på värdshuset tar historien fart. Borgmästaren bestämmer sig för att söka upp dessa båda, som i själva verket är lurendrejaren Chlestakov (Henrik Johansson) och hans kompanjon Osip (Mats Blomgren), för att stämma i bäcken.

Sedan följer en uppsjö av fjäsk och mutförsök. Alla är rädda om sitt eget skinn. Alla har de något som de vill dölja med alla medel. Chlestakov och Osip spelar gladeligen med och utnyttjar situationen genom att fylla på reskassan. Chlestakov passar också på att flirta med borgmästarens fru (Marika Lindström) och fria till dottern (Ida Steén). Det senare leder till att föräldrarna genast börjar planera för sin flytt till huvudstaden och för sitt nya umgänge med flotta ministrar.

Steve Kratz, Marika Lindström, Henrik Johansson, Ingvar Hirdwall, Ida Steén, Kristofer Fransson, Michael Jonsson och Mats Blomgren. Foto: Carl Thorborg

Pjäsen pendlar mellan satir och ren fars – främst när de två svamlande godsägarna Bobtjinskij och Dobtjinskij intar scenen. Upprepningskomiken, till exempel när den ena efter den andra nervöst kommer in till ”revisorn” och blir avlurade pengar för att köpa sig fria, känns ibland lite övertydlig, som barnteater. Men detta är något som säkert blir bättre i de kommande föreställningarna när det blir mer flyt i föreställningen.

Samtidigt finns det ett allvar i pjäsen, som förstärks av den stämningsfyllda folkmusiken av Huun-Huur-Tuu-kvartetten från Tuva – en rysk republik nära Mongoliet. Gogols Revisorn visar hur människor kan reagera när de saknar övergripande ideal utan bara tänker på sina egna fördelar. Det är tydligt att borgmästaren och hans förvaltning blundar för att ganska många tecken tyder på att allt inte står rätt till med ”revisorn”. En av dem – sjukhuschefen (Kajsa Ernst) börjar dessutom baktala de andra för att flytta fokus från sig själv. Allt medan den äkta revisorn skymtar i bakgrunden, vilket ingen lägger märke till förrän i slutscenen.

I Stadsteaterns uppsättning, som regisseras av Göran Stangertz, är handlingen förlagd till Stalins tid istället för till Tsarens byråkrati. Kanske hade pjäsen, som Expressen skriver i sin recension, fått ännu mer aktualitet om man hade förlagt den till nutid.

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk, som skriver både i programmet och i Svenska Dagbladets Under strecket, tar upp frågan om hur Gogols pjäs kunde gå igenom tsarens censurmyndighet och varför tsaren uppskattade den: ”Svaret är att den kan tolkas såväl samhällskritiskt som apokalyptiskt och allegoriskt, eller rätt och slätt som en fars.”

Revisorn kan appliceras på alla system där det är möjligt att tillskansa sig förmåner och budskapet kan tolkas såväl som samhällskritik som en personlig kritik mot mutkolvarna. Med tiden ska Gogol själv ha sett pjäsen som en allegori över människan och hennes synder inför yttersta domen. Och visst känner man igen dödssynderna högmod och girighet bland rollgestalterna, och kanske även vällust, avund, frosseri, vrede/hämnd och lättja.

Relaterat: Expressen, Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,