Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

översättning

Bokrecension: Dolda gudar av Nils Håkanson – bör vara obligatorisk läsning för varenda en som skriver om böcker

by

Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540

Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.

Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.

Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.

Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?

Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.

Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

by

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Innan tuppen gal av Cesare Pavese – en italiensk klassiker nu i svensk översättning

by

Innan tuppen gal
Författare: Cesare Pavese
Förlag: Modernista
Serie: En modern klassiker 12
Utgiven: 201202
ISBN: 978-91-86021-58-0

”Allt detta är äcklande. Inte ord. Inte gest. Jag ska inte skriva mer” skriver Cesare Pavese i sin dagbok hösten 1950, nio dagar innan han begår självmord.

”Innan tuppen gal” är en bok innehållande två berättelser ”Fängelset” och ”Huset på kullen”. Båda berättelserna handlar om två olika huvudpersoner som båda lever i en ensamhet i ett ganska rått samhälle. Deras avstånd till världen runtomkring och deras betraktelser om omvärlden skapar en nyfikenhet hos läsaren att få veta mer och framförallt att få veta hur berättelserna kommer att sluta.

Bokens titel anspelar på Jesu ord om att han kommer att bli förrådd tre gånger innan tuppen kommer att gala. ”Men vari ligger egentligen förräderiet? I oförmågan att kämpa? I fegheten eller den filosofiskt grundade insikten om kapens futilitet? Det är frågor som varje läsare måste tänka över själv”, skriver författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky i förordet. Det är frågor som genomsyrar hela boken.

I ”Fängelset” får vi möta Stefano som tidigare suttit i fängelse men nu är frisläppt. Stefanos betraktelser av staden och människorna där, och hans dialoger med andra (näst intill bara män) är för mig en något märklig och segdragen berättelse vars dialoger är ganska ålderdomliga. Dialogerna talar bland annat om kvinnor som ”getter” och svaga och dumma. Jag svårt att se hur denhär typen av berättelse skulle kunna betraktas som ”sällsynt klart och djupt verk”, som Torbjörn Elensky uttrycker sig i förordet. För mig är det istället Cesare Paveses mäktiga språk och huvudpersonens tankar om fängelse kontra frihet som gör att jag som läsare håller mig kvar i boken.

I ”Huset på kullen” får vi möta Corrado, en lärare, som nu försöker finna sitt sätt att överleva det grymma inbördeskrig som pågår i Italien mellan de svarta och röda. Det är ett rått krig, men åter igen använder sig Cesare Pavese av sitt mäktiga språk och drar in läsaren i berättelsen genom beskrivningar av flyglarm, naturskildringar och den fasa och skräck som kriget spred med sig. På världshuset har Corrado sin hemstad, men tvingas så småningom fly på grund av det som pågår runtom. Han möter bland annat Cate som han hade ett förhållande med som ung, och hennes son Dino, som blir en viktig del av hans liv. Fler kvinnofigurer dyker upp i boken, och alla har de en något underlig relation till huvudpersonen. Åter igen beskriver Casare Pavese kvinnan som svag och dum, med utttryck såsom ”Den som pratar brevid mun är ett fruntimmer, inte en man”.

”Du är som ett barn, ett stolt barn. Ett av dessa barn som är olyckliga, som saknar nåt, men som inte vill att man talar om det, att andra får veta att det lider. Det är därför jag tycker synd om dig. När du talar med dom andra är du alltid ond, elak. Du är rädd, Corrado”, säger Cate till Corrado.

Berättelserna och dess dialoger får mig att fundera över författarens egna liv och hur pass mycket av det som uttrycks i boken egentligen är uttryck för de känslor som författaren själv hade, innan han avslutade sitt liv den där hösten 1950.

Text: Jenny Lagebjörk