• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ryssland

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

10 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är “viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arbetarklass, Filmrecension, Politik, Recension, Ryssland, Scen, Socialpolitik i film

Filmrecension: Den ödmjuka – stark, absurd och träffsäker

8 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Den ödmjuka
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Sergei Loznitsa

En uppgörelse med det byråkratiska samhället i en totalitär stat där alla tar sin chans att sko sig och sno åt sig och där den lilla människan är utan makt och utan möjlighet att påverka sin situation. Den ödmjuka är inspirerad av en novell av Dostojevskij. Men det samhälle den skildrar är lika aktuellt i Ukraina idag, menar regissören Sergeii Loznitsa som berättar om filmen:
För mig är filmen en metafor för ett land där människor är konstant våldsamma mot varandra-. Hela landet exploderar av alla former av våld. Å ena sidan råder totalt hyckleri, obeskrivlig lögnaktighet och dubbla budskap, ett genomfört ”omertà”. Och samtidigt fortsätter fruktansvärda saker att hända varje dag. Jag upplever det som en smärtsam och olöslig gåta.

Vi får följa en kvinna som bor ute på landsbygden. Hennes man har hamnat i fängelse, varför är lite oklart. Varken hon själv eller någon annan tycks ha förstått varför. Det bara är så, en del får sitta i fängelse ibland. Samhället är långt ifrån ett rättssamhälle. Hon har skickat ett paket till sin man i fängelset med lite matvaror och annat han kan behöva. Men paketet kommer tillbaka i retur. Varför det kommit i retur finns det inget besked om.

Hon bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb några dagar och åka till fängelset och lämna över paketet själv. Det visar sig vara omöjligt. Den feta, korrumperade kvinnan som sitter i luckan på fängelset och tar emot besökare vägrar att ta emot paketet. Något svar på varför paketet inte tas emot ges inte.

Kvinnan som vill lämna paketet till sin man försöker på olika få svar på varför, hon söker svar hos polisen, hon maffiafolk som hävdar att de kan hjälpa henne, ja det finns en uppsjö av lycksökare kring fängelset som försöker sko sig på att anhöriga till fängelsekunderna.

Det är en fruktansvärd färglös och byråkratisk värld vi får en inblick i och så suveränt berättad med rysk folkmusik och bilder från landsbygden. En film som gör mig ledsen men samtidigt är den så välgjord, så stark och så berörande. Den är deprimerande men samtidigt rolig och absurd.

Regissören säger om samhället i Ukraina:
Istället för att försöka leva lugnt och behandla varandra med vänlighet, tvingas man ta en svår, oärlig och stundtals ganska förskräcklig väg. Det är den värsta paradoxen, jag har levt med den sedan jag var fem år och det är fortfarande lika obegripligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Ryssland, Scen

Maria Aljochina från Pussy Riot kommer till Sverige med boken Riot Days

5 november, 2018 by Redaktionen

Maria Aljochina från Pussy Riot kommer till Sverige för att lansera sin bok Riot Days, som ges ut av Teg Publishing i svensk översättning av Linda Skugge. Aljochina besöker Kristianstad, Göteborg, Uppsala, Stockholm, Malmö och Umeå mellan 11-17 november.

Ett pressmeddelande:
“En enastående memoar från ett kvinnofängelse!”
– MARGARET ATWOOD

“I repressiva politiska system är ironi och svart humor några av de mest effektiva vapnen. Det är just dessa vapen som Masja Aljochina använder sig av i den mästerligt skrivna Riot Days. När du väl börjat läsa blir du helt lamslagen, och kan omöjligen lägga boken ifrån dig förrän du kommit till sista sidan.”
– MARINA ABRAMOVIC

Maria ”Masja” Aljochina är politisk aktivist, konstnär och medlem i Pussy Riot.

År 2012 framförde gruppen sin låt ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin” inne i Frälsarkatedralen i Moskva och kallade detta performanceverk ”Punkbönen”. Aljochina dömdes efteråt till två års fängelse med brottsrubriceringen ”huliganism grundad på religiöst hat” och skickades till ett av världens strängaste fängelser, en straffkoloni i Uralbergen. Som politisk fånge kämpade hon för att förbättra villkoren för sina medfångar och efter fängelsetiden fortsatte hon med sitt arbete som aktivist och konstnär.

Foto: Albert Wiking / We have a dream
Hon är medgrundare till det ryska medieföretaget MediaZona och skådespelare i Belarus Free Theatre. Hon har prisats med Lennon Ono Grant for Peace och hon har också tilldelats Hannah Arendt-priset. I biografin Riot Days berättar hon om aktionen i katedralen, rättegången, om fängelsevistelsen och hennes protester – inklusive hungerstrejker – mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna som pågick i fängelset. Riot Days är en stämningsfull, lyrisk bok med såväl ilska som cynisk humor.

Aljochina blandar sin biografiska berättande med konversationer och sångtexter, transkriptioner från rättegången och dokument från fängelset. Boken är en fascinerande skildring om att stå upp för jämlikhet, demokrati och allas lika värde, samtidigt som den är en hisnande och obehaglig samtidsskildring från demokratins förfall i dagens Ryssland.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Kulturpolitik, Politik, Pussy Riot, Ryssland

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

7 april, 2018 by Robert Salmela


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, historia, Ryssland, Skönlitteratur, Stalin, Terror

Filmrecension: Saknaden – Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse

30 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev

En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.

Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.

De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.

Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.

Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.

Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.

Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Ryssland, Scen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

Björn Sjöö Ung och … Läs mer om Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

Gratis film till alla över 70 år från 9 april till och med 31 maj

Mellan den 9 april till och med 31 maj, … Läs mer om Gratis film till alla över 70 år från 9 april till och med 31 maj

Lyssna: Andreas Moe – Hey Lulu

Andreas Moe har släppt sin andra låt för … Läs mer om Lyssna: Andreas Moe – Hey Lulu

Rumänska filmdagar i Sverige visas online och erbjuder gratis biljettbokning

Rumänska filmdagar i Sverige 15-18 april … Läs mer om Rumänska filmdagar i Sverige visas online och erbjuder gratis biljettbokning

Titta: Texas – Mr Haze

Texas har nu släppt videon till senaste … Läs mer om Titta: Texas – Mr Haze

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in