Ryssland

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

7 april, 2018 by Robert Salmela Leave a Comment

Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.

Filmrecension: Saknaden – Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse

30 mars, 2018 by Rosemari Södergren Leave a Comment

Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev

En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.

Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.

De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.

Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.

Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.

Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.

Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

6 mars, 2018 by Robert Salmela Leave a Comment

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Tankar efter premiären av Pussy Riot på Dramaten

6 februari, 2016 by Rosemari Södergren Leave a Comment

Pussy Riot – en punkbön
Av Irena Kraus
Regi Malin Stenberg

Punk- och rebellrörelsen Pussy Riot är välkänd i väst – och i Dramatens uppsättning får vi följa tre unga kvinnor, aktivister i Pussy Riot, ett drama skrivet av Irena Kraus och är baserad på den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok Ord kan krossa betong.

Dramat griper tag i mig, det är skrämmande att få denna rättsröta som råder i Ryssland, ett land som vi gränsar till med Östersjön emellan.

Huruvida det var rätt gjort av Pussy Riot att göra ett perfomance i en kyrka kan diskuteras. Många svenska sympatisörer med Pussy Riot tycker nog att det är helt fel att de dömdes för detta. Deras performance borde ingå i yttrandefrihet. Av någon outgrundlig anledning är det som sympatiserar med denna performance ofta samma personer som tycker det var fel av Lars Vilks att göra rondellhundar. “Bara för att vi har yttrandefrihet behöver vi inte alltid använda den, inte när vi sårar en dels religion”, ungefär så brukar de argumentera.
Men, stopp och belägg. Det är ju precis samma argument som används mot Pussy Riot.

Huruvida det var ett brott att utföra en protestsång inne i kyrkan eller inte är inte det viktiga. Det skrämmande är hur rättsväsendet behandlar dem därefter. Det är läskigt hur rättsväsendet går hand i hand med den ryska kyrkan och med Putin. Hur protester mot Putin och mot kyrkans stöd till Putin straffas.

Och detta är ett grannland, så nära oss. Men … Vid närmare eftertanke är det svenska rättssystemet inte helt oantastligt det heller. I den svenska systemet är det inte kyrkan som går hand i hand med de högsta domarna och vårt system, det är exempel de stora kommersiella intressena, ofta företrädda av internationella företag med bas i USA. För ärligt talat: domen mot de unga männen bakom piratbyrån är inte något svenskt rättsväsende kan vara stolt över. Det kommer att i läroböcker om hundra år att beskrivas som en mycket korrupt dom.

Jag kan dra upp andra inte lika kända fall inom det svenska rättsväsendet. För några månader sedan gjorde en ung man en örfil i luften framför en vakt till en danslokal. Vakten slog ned den unge mannen så han fick blåmärken och trasiga byxor, vakten dödshotade den unge mannen. Polisväsendet lade ner anmälan om våld utfört av vakten men gick vidare till åklagare med den örfil den unge mannen gjorde i luften framför Securitasvakten.

Ja sådant ägnar svenskt rättsväsende tid och engagemang för. Jag kan inte låta bli att ta upp detta, fast det kanske inte har med uppsättningen av Pussy Riot att göra. Fast jag tycker att det har det, i förlängningen. Dramat om Pussy Riot skildrar ett ruttet rättsväsende där unga människor blir illa behandlade och det bygger på verkligheten, på sanna händelser om dock omvandlade till drama. Föreställningen ingår Dramatens verksamhet för ungdomar, jag gissar att ungdomar på högstadiet och gymnasiet är målgruppen. Föreställningen kommer att ge dem insyn i det ryska samhället och jag hoppar verkligen att skolorna ser till att ge ungdomarna tillfälle att diskutera vidare. För om vi tänker efter och höjer blicken omkring oss handlar det inte bara om Ryssland. Det finns korrupta delar inom alla rättssystem och vi behöver ta upp detta till debatt.

Pussy Riot bygger alltså på verkliga händelser, fast dramatiserade. Det är alltid en stor risk att göra drama av verklighet, manusförfattare och regissör kan fastna i tvånget att redovisa allt. Den fällan har inte författare och inte regissör fastnat i. Föreställningen är stark och väl regisserad och skådespelarna som växlar mellan olika roller gör det med stor skicklighet.

Regissören, Malin Stenberg, säger om sina tankar om uppsättningen i ett pressmeddelande:
– Vi skildrar tre kvinnors politiska kamp. Genom sin konst och sitt politiska ställningstagande så hävdar de sin yttrandefrihet och hamnar på så vis i en oresonligt djup konflikt med Putins Ryssland och blir straffade för det. Det handlar om förändring och motstånd. Och om modet att driva sina åsikter kring demokratifrågor så hårt att man är beredd att sitta i fängelse för det. Vi ställer frågan – är Pussy Riots agerande rätt eller fel?

För min del känner jag att dramat säger mig mer än bara vad som händer och hänt i Ryssland i fallet Pussy Riot, det handlar om gamla rättssystem i hela världen och hur unga protester slås ned, om förändring och motstånd.

Filmrecension: Leviatan – stark, mörk, episk

18 februari, 2015 by Rosemari Södergren 1 Comment

Leviatan
Betyg 4
Svensk biopremiär för Leviatan är den 13 mars

Leviatan är nämnd några gånger i Bibeln. Ingen vet riktigt vad Leviatan är, det enda som klart framgår är att det är något slags monster eller odjur som lever i havet.

Den Oscarsnominerade ryska filmen Leviatan börjar med ödesmättad musik och lugna, stilla bilder på stora skelett vid havskanten vid Barents hav i norra Ryssland. Skelett som legat där sedan urminnes tider och filmen slutar också där – och däremellan utspelar sig de små människornas livsdraman där den mäktige får den ryska kyrkans välsignelse för sin korruption, maktmissbruk och begär – så länge han går i kyrkan regelbundet.

Leviatan är en grym film med fantastiska bilder över det mäktiga havet och vindpiskade människors ansikten. Det är en film så långt från feelgood-movie det går att komma. Den är episk och ger inget hopp åt den som råkar komma i vägen för en girig makthavare. Den är nominerad till en Oscar för bösta utländska film. Det som talar emot att den får priset är att den bryter totalt med traditionellt kommersiellt amerkanskt dramaberättande. I början har den visserligen många likheter med de underdog-draman som är vanliga bland Hollywoodproduktionerna.

Kolia bor i en liten stad nära Barents hav i norra Ryssland där han har sin egen bilverkstad precis bredvid huset där han bor med sin unga fru Lilja och en son från ett tidigare äktenskap. Vadim Shelevyat, stadens borgmästare, vill ta över marken från Kolia.

Kolia riskerar att bli av med sitt hus och sin bilverkstad och endast få småpengar som ersättning. Men han har en god vän, Dima, som är advokat och en skicklig sådan. Dima har hittat uppgifter i arkiv som kan välta borgmästaren från sin tron och tvinga borgmästaren att betala ordentligt för att ta över marken. Kampen hårdnar, men det är också här filmen inte lömgre följer den amerkanska mallen.

Den olycksdrabbade Kolia, hans fina fru och hans renhårige gode vän spinner kanske själva sitt fall. Kanske. Filmen ger inte alla svar. Långt därifrån. Vem ligger bakom vad? Får vi någonsin reda på sanningen. Jesus är sanningen, säger den ryske prästen i en predikan i filmen. Men vem får uppleva sanningen? Vad är sanningen?

Det som talar för att Leviatan får pris i Oscarsgalan är att den målar upp en skrämmande och förmodligen oerhört träffsäker bild av dagens korrumperade ryska samhälle, vilket ju är en populär bild av Putins Ryssland i USA. Oscarspriserna utses ju av amerikanska jurymedlemmar.

Denna starka och mörka episka film har ironiskt nog fått ekonomiskt stöd av det ryska kulturdepartementet. Det är också lite hoppfullt, att den friheten ännu finns att skapa sådan kritik av det ryska samhället. Det är klart att filmen kan ses som en berättelse om maktmissbruk som går hand i hand med kyrklig makt i andra samhällen också.

Leviatan är regisserad av den prisbelönte regissören Andrej Zvjagintsev (The Return, Elena, Förvisningen) och medverkar gör Elena Lyadova (Elena, Förvisningen), Vladimir Vdovichenkov och Aleksey Serebryakov. Filmen visades i tävlan i Cannes 2015 och blev festivalens vinnare för bästa manus och belönades med en Golden Globe för Bästa utländska film. Leviatan är Oscarsniminerad för Bästa utländska film.

Ryssland

Footer

Om oss