Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540
Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.
Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.
Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.
Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?
Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.
Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.
Boken är tung, den är tjock, men går lätt och snabbt att läsa. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik. Eposet är skrivet i en lyrisk form med oftast bara några korta rader per sida. Samtidigt som det är lätt att läsa är varje ord vägt på guldvåg och det finns så mycket i varje rad. Jag kan sitta och läsa några rader på en sida och sedan se inom mig så mycket, känna så mycket inom mig. Diktverket har som alla riktigt, riktigt stora litterära verk många nivåer och den tål att läsas om och om igen. Varje gång kommer läsaren att uppleva något nytt, något som fördjupas för varje gång och människorna i verket träder fram som levande framför mig. 
