5/10 2025
Lorensbergsteatern i Göteborg
Mannen bakom detta projekt vars utsålda turnéavslutning ägde rum på Lorensbergsteatern heter Johan Frendberg. Kände inte till honom. Min ansökan att få vara med när turnén som genomförts före och efter sommaren gick i mål, på ett fullsatt Lorensbergsteatern med entusiastisk publik i medelåldern och uppåt, var således en total chansning. I fjol genomfördes också utsålda konserter.
Frendberg är tydligen lärare och diversearbete i kultursektorn, underhållit publik i närmare trettio år. Till vardags jobbar artisten från Trollhättan på Rytmus, har en bakgrund som skådespelare och inte minst lärare på ett musikproduktionsprogram och gjort massvis med krogspelningar. Utbildad på Musikhögskolan har han gått i sin pappas fotspår som trubadur. Under pandemin släpptes skiva till vilken Peter LeMarc skrev en låt förutom att vara bollplank. Efter ett program med visor av Cornelis på Hebeteatern i Trollhättan uppstod idén att göra ett hyllningsprogram med sin idols musik. Dennes välsignelse fick han vilket bekräftas i den videohälsning som introducerar ”Ett av dom sätt”.
Ett kompetent band med medlemmar från Trollhättan och Lidköping formades efter att en första konsert i intimt format genomförts. Några av dem känns igen från showorkestrar. Arren står kapellmästaren Mathias Kihlberg som förutom keyboard spelar tvärflöjt och möjligen percussion. Klaviatur spelas också av Fredrik Åkerblom medan rytmsektionen består av trumslagare Martin Restin tillsammans med Jan Brodin på elbas. Gitarristen Per Orvang känner jag till genom insomnade fina jazzkvintetten Intone. Blås har en framträdande roll i tribut-konserten, vilket ger arren en fräsch dimensionen. Vikarierande trumpetaren Hans Wiklund flankeras av Sixten Hay på trombon och Per Laang på tenorsax.
Blev en omfattande repertoar över två set inklusive en handfull anekdoter. För någon som hävdar att han fortfarande väntar på genombrottet har initiativet var en lyckträff eftersom folk är beredda att betala ett ansenligt belopp för att komma så nära det går en skygg artist som pop-pensionerat sig. Efter Frendbergs första toner och ackord på sin akustiska gitarr infann sig viss tveksamhet Efteråt tillstås att det inte alls var pjåkigt, sträcker mig till att hävda att det var riktigt bra gjort. Man kan förutsätta att hjälten studerats noga. Frendbergs stämma och varierade tonfall imiterar ofta LeMarc, sedan länge bosatt i Bagarmossen.
Vad beträffar ljudet finns anledning att klaga en del över bristfällig balans. Blås- och rytmsektion dominerar genomgående på bekostnad av klaviaturspelare och duktig gitarrist. Det bästa med upplägget är hur väl det speglar ett mångfasetterat låtskrivande. Från klämmiga euforiska dängor som inleder och avslutar (förvisso hörs i extranumret en vackert stegrande vaggvisa) till innerliga klassiker som Drivved, Jag ska gå hel ur det här och Du och jag mot världen. Frendberg tar inte upp de fysiska kriser Le Marc gått igenom som anhörig och själv drabbad, något säkert många i publiken läst om.
Någon enstaka gång kan det bli alltför bredbent, stompig anstrykning á la E Street Band och för mycket manér från frontande sångare. Överlag uppskattas hur respektfyllt man sätter sin stämpel på det omtyckta materialet där en och annan raritet verkar ha slunkit slunkit med. Dock inga låtar före 1987 (om jag har tillräcklig överblick), vilket är synd. Att jämntjockt sound genomgående undvikits hedrar dem. Vid ungefär tre tillfällen träder Orvang fram och levererar lysande innerliga solon på slide. Och ett par gånger förvandlas stämningen i och med att flöjt eller någon slinga präglar melodier. Blåssektionen är även den flexibel både i hur de färgar kollektivt och var för sig samt i hur de rör sig på scen. Trombonisten fick nog mest utrymme vilket förvaltades ypperligt. Frendberg går ner från scen ibland, ser till att det blir allsång på slutet och publiken klappar gärna i takt, ibland på uppmaning. Vi kan föreställa oss att kompositören håller sin vakande blick över tillställningen, eftersom hans nuna syns i fonden.
Vill passa på att i korthet redovisa mitt förhållande till Peter Le Marc som jag haft som fb-vän under dennes riktiga namn. Emellanåt ligger det honom i fatet en smula att han musikaliskt blivit för inställsam, för mjäkig till och från under 90-talet. Fast sentimentala anstrykningen attraherar breda lager. Han har fått ur sig osedvanligt många högklassiga låtar som etsat sig fast, vilket gör att jag överser med medhårsstrykande ackordföljder. Och första halvan av 80-talet var han vilt otyglad, blottade sin smärta så att man föll pladask.
Trots att texterna fokuserar i betydligt högra grad på kärlek och existentiella ämnen än samtidens brännande frågor känns de naturligt att relatera till dem. Tycker om underliggande psykologin i många textrader och hyllningen sägs inte oväntat gå i kärlekens tecken. Har hört honom live tre gånger, varav två av konserterna skedde genombrottsåret 1987. Den första genomsyrades av desperation, gick av stapeln på Dojan med bland andra Torbjörn Hedberg. Vi var kanske 40-50 personer som såg en nästan lika intensiv show som den legendariska i Måndagsbörsen. På hösten kom han i triumf till Kåren i Göteborg efter att hans vita vinyl gjort succé och sedermera tilldelades en Grammis.
Av hans katalog har jag tre fullängdare på vinyl plus maxisingel och ett par singlar. på cd finns ytterligare ett par album inklusive samling. Införskaffade från lokala biblioteket utgallrat ex av foto-coffee table boken Det som håller oss vid liv. Ska tilläggas att han skrivit förträffliga låtar åt andra, producerat och att hans producent huvudsakliga basist varit Tony Thorén (Eldkvarns basist som också gett ut böcker varav en av titlarna recenserats här av mig). Av de uppemot tjugo albumen inklusive liveplattor har frenesin i Efter tusen timmar varit en favorit.
Låt mig avslutningsvis lista några höjdpunkter. Väljer att lyfta fram Början på en lång historia, Du och jag mot världen, Vänta dig mirakel, Drivved, det tyngre beatet i Nio broars väg, den oemotståndliga hitten Little Willie John samt akustiska introt i Tootoolah. Per Orvangs solon förgyllde också som framgått anrättningen. Tippar att folk var nöjda, att konserten av en duktig konstellation motsvarade deras förväntningar.
Låtlista: Senast jag såg änglarna, Lycklig idiot, Början på en lång historia, Ett Troget hjärta, En vrå av världen, Det finns inget bättre, Ett av dom sätt, Evelina, (Jag ska) gå hel ur det här, Vänta dig mirakel, Ring i dina klockor – PAUS – Du och jag mot världen, Tess, Tootoolah, Nio broars väg, Drivved, Så gott att må gott igen, Ända till september, Tidvatten, Sången dom spelar när filmen är slut, Little Willie John, Vaggsång kl4 (extranummer)