Litteraturkritik

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.