Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteraturkritik

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen “less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Bokrecension: Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik av Ivan Aguéli

by

Sidor tillägnade Solen : måleri och mystik
av Ivan Aguéli, Ibn Arabi, Bo Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-06-07
Förlag Aprilvindens Förlag
Översättare Bo Gustavsson
ISBN 9789198475418

En fascinerande samling essäer om skaparprocessen och kreativitet kopplat till mystik. Vad gör att människor kan skapa? Ivan Aguéli är ett världsnamn inom konsthistorien. I denna relativt tunna bok finns ett urval av de essäer och översättningar som Ivan Aguéli publicerade i den franska tidskriften “La Gnose” 1910–11.

Det är första gången dessa essäer ges ut i bokform.

Jag är oerhört fascinerad av dessa essäer. Jag håller långt ifrån med om allt Ivan Aguéli. Snarare tvärtom. Min första tanke när jag hörde om boken var att jag skulle bli inspirerad av hans tankar, eftersom jag har ett stort intresse för olika former av det som kallas mystik och jag är övertygad om att det finns mycket mer i världen, både på jorden och i universum, än vi kan uppfatta med våra sinnen. Det sägs ju att vetenskapen inte ens kan beskriva fem procent av allt som finns.

Mystik har att göra med att känna eller uppfatta saker vi inte kan ta på, eller se med våra ögon. Det behöver inte betyda att det inte finns. Känslor, finns de? Eller för att ta något högst konkret: de luftmolekyler som gör att hundar kan spåra, de finns uppenbarligen men vi kan inte uppfatta dem med våra sinnen. Det är hundar som har dessa sinnen.

Men då min väg i livet inte är den muslimska vägen märker jag att essäerna är som att höra Aguéli uttrycka sig och jag vill svara och säga emot. Han skriver bland annat negativt om buddhism och ödmjukhet. Jag märker att jag blir rätt arg på honom. Men jag tycker det är intressant och givande. För just genom att möta andras åsikter lär vi känna oss själva.

Nej, jag håller inte alls med Aguéli om hans syn på mystik. Tvärtom tror jag att mystiken och allt i världen är öppet lika mycket för kvinnor som för män. Hans inställning är ju strikt patriarkal. Ja, jag har respekt för religionsfrihet och jag har respekt för att en del, som Aguéli, konverterar till islam. Men som den utövas i länder som Iran och Saudiarabien har jag svårt att kalla den särskilt jämställd och för mig är religion som har med mystik att göra ofta mycket mer jämställd än det som förespråkas i dessa essäer.

Men det är väldigt intressant att läsa och liksom ta en diskussion i tankarna.

Boken innehåller även “Traktaten om Enheten” av sufimästaren Ibn Arabi, ett verk från 1200-talet som betydde mycket för konstnären.

Bokrecension: Klubben av Matilda Gustavsson – Må vi aldrig glömma hur en klick ur kultureliten anser sig stå över oss andra

by

Klubben
Författare Matilda Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-11-20
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100177645
E-bok
Filformat Ljudbok
ISBN 9789100179878

Matilda Gustavsson fick journalistpriset för sitt avslöjande av den så kallade kulturprofilen, mannen som är gift med Katarina Frostenson, den tidigare ledamoten av Svenska Akademien. Om någon någonsin varit väl förtjänt av detta journalistpris är det Matilda Gustavsson. Hon fick 18 kvinnor att berätta om våldtäkter, hot och trakasserier som de utsatts för att kulturprofilen och inte alltför sällan under ganska öppen ridå. Omgivningen valde mer eller mindre att blunda för vad som hände.

Avslöjandena lyfte fram mycket vidrigt och brottsligt som rört sig under ytan. Svenska Akademien sattes utan tvekan i gungning. Denna kulturprofilen hade fått stöd och ekonomiska bidrag av Akademien och han har hyllats av framför Horace Engdahl.

Matilda Gustavsson bok där hon berättar om arbetet reportaget och avslöjanden är gedigen och jag upplever den mycket ärlig. Hur beskriver hur svårt det är för kvinnorna att våga berätta. De vet att det finns krafter inom kultureliten som helst vill få dem att hålla tyst. Det är väldigt skrämmande.

Något jag mår rent fysiskt illa av är att förstå vilka tankar om övermänniskoideal som härskar bland en del av Svenska Akademiens ledamöter och tydligen hos Horace Engdahl i synnerhet. Han och flera andra anser sig stå över andra människor och under Engdahls ledning avsatte de Sara Danius som ständig sekreterare för att hon ville gå till botten med anklagelserna om oegentligheter. Det är helt vidrigt att de anser sig stå över svensk lag för att anser sig ha “snille och smak” utöver andra människor. Hur kan ett sådant övermänniskoideal alls ha sådant stort inflytande inom kultur?

Matilda Gustavsson fördjupar i “Klubben” sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Svenska Akademien har nog inte helt tagit sig ut efterskalven efter skandalerna som krackelerade. Må vi aldrig glömma hur en klick ur den svenska kultureliten anser sig stå över oss andra.

Bokrecension: Mr Potter av Jamaica Kincaid – starkt och sorgligt

by

Mr Potter
Författare: Jamaica Kincaid
Utgivningsdatum 2019-09-12
Förlag Bokförlaget Tranan
Översättare Niclas Nilsson
Originaltitel Mr. Potter
Medarbetare Liljemärker, Håkan (form)
ISBN 9789188253736

Denna roman berör mig på flera sätt. Den gör mig framför allt väldigt sorgsen. Jamaica Kincaid som skriver om sin pappa, Roderick Nathaniel Potter, skriver med en stort bagage av sorg.

Jamaica Kincaid nämns ofta i spekulationerna kring vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Jag förstår det. Denna roman, som gavs ut redan 2003 har först nu, av bokförlaget Tranan, kommit i en svensk översättning. Romanen är till sin form unik. Den är leker med form och är experimentell. Roderick Nathaniel Potter var analfabet och boken är skriven som ett försök att fånga sättet att tänka som någon har som aldrig lärt sig läsa och skriva. Det är en slags lyrisk prosa med upprepningar, suggestivt talspråk. Jag kan förstå att många fängslas av detta.

Jag är inte helt förtjust i litteratur som strävar efter att fånga talspråk – eller tanke-språk. Men jag sugs ändå in i berättelsen och berättartekniken fungerar. Jag känner mig nära karaktärerna.

Jamaica Kincaid hade efternamnet Potter som barn, efter sin far. Hon hade ingen kontakt med honom under sin uppväxt på ön Antigua. Hennes far, Roderick Nathaniel Potter levde hela sitt liv som taxichaufför på Antigua. Han lärde sig aldrig att läsa och skriva, och som inte lämnade några andra spår efter sig än de många döttrar han hade utspridda över ön. Och om det inte vore för att en av döttrarna växte upp och blev författare hade hans liv upphört där, outforskat och bortglömt. Han hade många döttrar men många olika kvinnor och en del av dem hade han ingen kontakt med alls, som Jamaica Kincaid.

Den enda gången hon träffade honom var en gång när hennes mamma hade skickat henne till honom för att be honom om lite pengar till några saker hon behövde i skolan. Han vägrade att ens titta på henne och han talade inte till henne.

Mr Potter var själv ett barn vars far inte erkände honom. Berättelsen är en berättelse både om barn som växer upp med ett streck i deras födelseattester – men också en stark skildring av vad koloniseringen gjorde av människor.

I bokförlagets beskrivning står:
I Mr Potter pusslar Jamaica Kincaid osentimentalt och utan förskoning ihop sin fars liv utifrån det hon vet och det hon som författare tar sig friheten att föreställa sig. Med ett språk lika vindlande vackert som mättat med betydelse ger hon liv åt en man som det i vanliga fall inte skrivs några romaner om, men vars öde i hennes händer blir en del av ett större historiskt skeende, tätt sammanlänkat med den plats där han levde.

Lite fakta från bokförlaget om Jamaica Kincaid:
JAMAICA KINCAID föddes 1949 som Elaine Cynthia Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Som tonåring sändes hon till USA för att arbeta och bytte senare namn till Jamaica Kincaid. På sjuttiotalet var hon profilerad skribent på tidskriften New Yorker och 1983 debuterade hon med novellsamlingen På flodens botten. Idag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.

Bokrecension: Släkte av Torbjörn Flygt, ett släkte av losers

by

Torbjörn Flygt

Natur & Kultur

Utgivningsdatum: 2019.08.05

ISBN: 9789127163898

Någonstans gick det fel, riktigt fel, tänker jag gång på gång medan jag läser ”Släkte” av Torbjörn Flygt. Det gick fel någonstans och där står man nu i en återvändsgränd, och trots att det fortfarande går att vända sig och gå tillbaka är man osäker på vart man ens ska ta vägen. Vägen tillbaka ser dunkel ut, särskilt med tanke på att man inte vet var och hur allting gick fel, vänder man sig om och går tillbaka kanske det bara dyker upp flera återvändsgränder. I denna värld som är långt ifrån en skonsam och godhjärtad värld är det nästan troligast att det dyker upp fler återvändsgränder.

Relationsdramat ”Släkte” påminner på sätt och vis om en liknande återvändsgränd, och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir återvändsgrändens vägg, opasserbar. Karaktärerna i boken är alla sammanbundna av en sorts lös suddig släktskap, ”farfar” i boken är överhuvudtaget inte blodsförvant med någon, trots det blir det just han som får stå i centrum för handlingen; men på samma gång finns det ett tydligt band mellan karaktärerna – de är ett släkte, ”ett släkte av losers”, precis som en av karaktärerna kommenterar.

En födelsedagsfest för den dementa Gösta (farfar) ska ordnas, men eftersom saker och ting från början inte stod rätt till går festen långt ifrån smidigt. Huvudkaraktären Jes hämtar Gösta från äldreboendet och kör honom till ett nästintill förfallet hus på den skånska slätten, det är där Gösta ska firas med en minst sagt bristfällig middag och alltför mycket alkohol. Gösta står dock inte för drickandet, det gör Linda som är nära på att bli vräkt och behöva bli tvungen att lämna över sitt barn – Amma – till soc. Bland alla de vaga relationerna mellan ”släktet” blir Jes och Ammas relation den varmaste, den mest hoppfulla och på så vis också den bräckligaste. Det är just i denna relation mellan en vuxen och ett barn som Jes vilja att ta något sorts ansvar för detta släkte, att kunna hitta en väg ut syns som tydligast, men i och med bräckligheten blir denna vilja snart som bortblåst, och där står släktet igen, allt närmare återvändsgränden.

Jag minns inte när jag senast läste en liknande bok. Många böcker som kommer nära genren koncentrerar ofta på anledningen till varför och hur den negativa situationen bröt sig ut, ofta handlar det om psykologiska skildringar till hur det kom sig att karaktärerna hamnade i en olycklig situation, och finns det inga psykologiska skildringar så finns det vissa närvarande faktorer som får stå för sig själva – en utländsk bakgrund eller en sexuell läggning som inte anses vara normen enligt de andra karaktärerna. I Släktet finns det i och för sig vissa skildringar av karaktärernas bakgrund men samtidigt utelämnar boken många liknande detaljer, vilket just i fallet av ”Släkte” bidrar till en stark känsla av nuet. I all denna enkelhet framstår karaktärerna som högst närvarande. De är, här och nu.