Burma

Vi möts i en värld
Manus och koreografi: Paula Fuenzalida
Musik: Anouar Brahem, Habib Al-Deek, Maung Myint San, Antonio Vivaldi och Linus Wallin.
Reality Dansteater i lokaler hos Improvisation & Co i Stockholm
Premiär 29 april 2012

Rima, en ung kvinna från Palestina möter Tina, en ung kvinna från Burma i en lokal hos de svenska immigrationsmyndigheterna. Där får de vänta länge – en typisk bild av hur det går till hos de svenska myndigheterna för immigration. Faktum är att människor som har kontakt med dessa myndigheter får vänja sig vid att deras tid inte anses så viktig, att vänta och vänta är verkligheten.
De två unga kvinnorna börjar prata med varandra och blir nästan vänner, de upptäcker att de har en hel del gemensamt och också en hel del olikheter.

Reality Dansteater är en grupp som jobbar med dans och teater som skildrar samhällsfrågor, I ”Vi möts i en värld” har de träffat två unga flickor från Burma och Palestina – deras berättelser ligger till grund för föreställningen. De två flickorna är filmade och hur de lever i Sverige idag syns på en filmduk samtidigt som spelet i väntsalen hos myndigheterna pågår på scen.

Vi kommer nära de två flickorna – och vi känner med dem i deras kluvenhet: de både längtar efter att komma in i det svenska samhället i sitt nya hemland, men de längtar också till sitt land, varifrån de tvingas fly från förföljelser. Att skildra händelser direkt från verkligheten kan skada det konstnärliga uttrycket, men Reality Dansteater klarar den balansgången imponerande bra.

Denise Olsson spelar en sammanhållande karaktär som ibland förstärker rörelserna för Tina eller Rima och ibland är någon utifrån, ibland är hon allmänheten. Hon är en skicklig dansare med stor uttrycksförmåga.

Det var roligt också musik både från Palestina och Burma finns med, det är inte så ofta som musik från dessa länder är med i svenska dansföreställningar.

”Vi möts i en värld” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som tar upp olika sätt att leva vidare i andra tiden och på andra platser. Det slår mig att det sällan det är just kvinnor som är i fokus i en sådan här föreställning – och det gör mig glad att de får vara i centrum den här gången.

Lite skrämmande är det att trots att Sverige idag sedan ett par decennier tagit emot många människor från olika delar av världen är det ändå många som bor här som aldrig hört flyktingarnas berättelser, om hur de kan ha fått bo femton år i ett flyktingläger i Thailand eller levt med ljudet av bomber dagligen i Palestina. Vi lever många här i landet, men vi lever i olika verkligheter. Jag skulle vilja att den här föreställningen spelades på gymnasier och högstadier – och att publiken efteråt fick samtala om vad de sett, tillsammans med dansarna/skådespelarna eller som vi fick efter premiären, samtala med en representant för Burmakommittén.

I rollerna:
Denise Olsson, Paula Fuenzalida och Catrin Rodosi.

Läs även andra bloggares åsikter om Dansteater, Burma, Palestina, flyktingar, immigration, Reality Dansteater