Av William Shakespeare
Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman (nyöversättning)
Regi: Frida Röhl
Scenografi & kostymdesign: Charlotta Nylund
Mask- och perukdesign: Suz Åberg
Koreografiskt öga: Cecilia Milocco
Ljusdesign: Carina Backman
Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg
Musik: Joel Igor Hammad Magnusson
Musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson och Ellen Olaison
Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper (praktikant), Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Jonas Sjöqvist, Wahid Setihesh och Shada Sulhav plus fem statister.
Premiär 4/12 2025
Spelas på stora scen hos Folkteatern i Göteborg till och med 11/12
Folkteaterns konstnärlige ledare har uppenbarligen tyckt att det varit frestande att sätta sina dramaturg-klor, i den maffigt tillspetsade kärlekshistoria vi lärt känna i Romeo och Julia, sannolikt den mest skildrade av de fatala intriger genom teaterkonstens historia. Språksnillet Magnus Lindman assisterar i vanlig ordning i bearbetandet av klassikern. Missade på väg ut från salongen att fråga honom hur många procent Shakespeare som bevarats i manus. En fundering än mer aktiverad av upplysningen om att texter från dramatikerns samtid förekommer, så som från Thomas Hobbes, Laura Cereta, Gaspara Stampa, Tullia d´Aragona och Michelangelo. Vidare har mer Shakespeare inkluderats, hämtat från Sonett18, Macbeth, Richard III samt Othello Lyckade mixen av Shakespeare-rim/ monologer, tankegodset och uppdaterad språkbehandling är ett av skälen till varför man ska ta plats på Folkteatern stora läktare i höst. Skådespeleriet, sångerna och scenografin är andra skäl.
Eftersom kärleken är blind, förälskelsen inte tar några praktiska hänsyn uppstår som bekant olösliga konflikter och missförstånd. Två familjer i fejd – Montague och Capulet i 1500-talets Verona – stöter samman när Romeo berusas av Julias oskuldsfulla skönhet. Underrubriken lyder: ”Odödlig kärlek i en dödlig tid”. Läst att regissören tagit fasta på det oförsonliga våldet som en uppmaning till nödvändig förändring. med avseende på hur det ser ut i samhället och i vår omvärld. ”Finns det ord som stoppar våld, skjutningar och mord?”, är en instoppad fråga.
En kvalitet är att Röhl iscensatt utan att explicit röja sin ideologiska hemvist, helt olika analyser kan företas.. Man kan antingen drabbas av tröstlösa oförsonligheten eller distansera sig genom att ta fasta på ironisk utifrånblick. Båda synsätt är lika sanna och mixas av ett estetiskt ytterst kapabelt team. Anslöt mig för egen del oftast till sist nämnda förhållningssätt. I viss mening är tolkningen en drift med originalet och samtidigt en protest mot våldets förödande meningslöshet. Gestalter som dött kan återuppstå, tre biffiga figuranter vandrar kring på scen som en betraktande manskör, instrument trakteras lite på måfå och vad beträffar Julia påminner greppet om Monicas vals.
Uppsättningens förvecklingar pågår under cirka två timmar, ett antal sång- och dansinslag inkorporeras överraskande nog, vilket gör att premiären aldrig riskerar att bli seg. Musikaliska spännvidden från Folkteaterns specielle huskompositör är enorm, från suggestivt house-beat till stillsamt kala pianoackord. Var inte beredd på musikalformen. Att det skulle bli rejäla doser fysisk teater var jag mer inställd på. I egenskap av koreografiskt öga har Cecilia Milocco varit en stor tillgång.
I öppningsscenen sprider ensemblen ut sig via två dörrar på en scen i vitt i två etage, istället för bollhav är en kvadrat fylld av stora säckar likt kuddar placerad i centrum. Sekvensen är stum, som en kommentar till fasansfulla upplösningen försiggår ömhetsbetygelser och dödsrosslingar. Kostymdesignern har som framgår av pressfoton oväntat nog draperat ensemblen i vitt. Effektfullt fylls konturer i också genom användandet av masker. Delarna fogas samman till ett mångtydigt allkonstverk. Utan att allvaret skojas bort har de på och bakom scen förenats i lusten till teaterkonsten. Vi får en högst originell version av Romeo och Julia i denna blandning av klassiskt drama, musikal, fysisk teater, osannolikt kontrasterande ny musik och performance. Giftermål, dråp, landsförvisning och missförstånden med sömnmedel är avgörande inslag, vilka gestaltas som en förevändning att säga saker om vår tid.
Kombination av street smarta-repliker och citaten från Shakespeares tid är hisnande, men de funkar. Två av de mest förekommande modeorden är ”söndercurlad” och ”skogstokig”, kul lek med språkets valörer. Ett tema är kvinnors list kontra männens styrka, även om Sanna Hultman som Laurence fatalt misslyckas i sitt uppsåt. Pjäsen anses handla om ungdomlig impuls, stolthet och en vuxenvärld ur stånd att lyssna och göra gott. Att drifter styr människors beteende blir uppenbart. Passionen är dubbelverkande! Omvandlas till uppgående i total förälskelse för Romeo och hans Julia och på samma gång blir passionen en ostoppbar spiral av destruktivitet, av ond bråd död för vendettan mellan familjerna. Att regissören är förtjust i omtagningar, ifrågasättande av fiktionen och uppbruten kronologi går inte att ta miste på. Det först nämnda greppet exemplifieras med ackuratess av Jonas Sjöqvist, likt en maffialedare som kräver respekt.
Denna recension borde ha skrivits för ett par dagar sedan. Men bättre sent än aldrig. Noterade goda sånginsatser och innovativa rörelser. I högsta grad anmärkningsvärt att Hilda Krepper (praktikant) i den kvinnliga huvudrollen får sällskap av ytterligare två versioner av Julia – Anna Lundström och Shada Sulhav. De ssa två agerar i praktiken lika mycket som väninnor till Krepper. Om denna komplexitet är till gagn eller förfång för publiken kan diskuteras. Återigen påvisas lusten att pröva sig fram. Trions synkade espri tillhör avgjort en av uppsättningens behållningar.
Ett par ur Folkteaterns gamla garde övertygar. Tänker på tidigare omnämnda Jonas Sjöqvist jämte Sanna Hultman. En frilansare som sällan syns i huset är Lisbeth Johansson, vars lakoniskt lunkande amma gör avtryck. Beskådar också några nya ansikten vilka tillägnat sig rutin från jobb i tv-serier och filmer. Queer-inriktade mimskådespelaren Björn Sahlin förkroppsligar Benvolio, Romeos släkting och dennes bästa vän som gärna tar fram sin saxofon. Sist men verkligen inte minst ska ynglingen Odin Romanus prestation framhållas. Hans karisma bottnande i en smart klurighet har tidigare skördat exceptionella framgångar på Stadsteatern. En gänglig naturbegåvning som redan synts i tv och på film och inte heller här gör han någon besviken, tvärtom.