Dostojevskij

Barnhandlerskan
Författare: Gabrielle Wittkop
Utgiven: 2007
ISBN: 9789185000388
Vertigo

Barnhandlerskan är bland mycket annat en stilstudie av Teodicéproblemet. Mitt första tydliga minne av denna ålderstigna fråga var i Bröderna Karamazov där Ivan berättar en historia för sin broder Aljosja. Det är en fruktansvärd historia som etsat sig fast hos mig. Två föräldrar misshandlar sin dotter, tvingar henne äta sin avföring och låser sedermera in henne i ett uteförråd, detta lilla barn ”som ännu inte riktigt kan fatta vad som händer med henne i mörkret och kylan därinne på detta förnedrande ställe och som hamrar med sin lilla näve mot sitt lilla spända bröst, gråter sina stilla oskyldiga fromma blodstårar och ber till sin ’goda snälla rara lilla Gud’”.

Teodicéproblemet är kort huruvida denna goda snälla rara lilla Gud är allsmäktig eller inte. Finns Gud och denna ondska ändå grasserar, så är Gud antingen 1) inte allsmäktig eller 2) ond som vilken Satan som helst. Inte en särskilt användbar Gud, alltså.

Här nedan avslutningen på utdraget ovan:

Men varför ska man behöva kunna skilja på det där förbaskade gott och ont, om priset för detta är så högt? Inte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”. Jag talar nu inte om de vuxnas lidanden; de har ju ätit av äpplet och fan kan ta dem hela bunten, men barnen, barnen! Plågar jag dig nu, Aljosja, du ser inte ut att må riktigt bra?

Nu är jag inte särskilt intresserad av Guds vara eller icke-vara, men ondskan är ständigt närvarande i världen och när det rör barn blir det extra vedervärdigt. Wittkopps Barnhandlerskan är ganska precis vad titeln avslöjar: En bok där barn säljs främst för sexuella ändamål, men som ofta har så våldsamma inslag att barnet under stora plågor i slutändan dör.

[Kunden kan] ha användning för en gnällig och förgänglig vara. Att abbé Gorgibus roar sig med att ha oralsex i två dygn eller monsieur Lepape, upphetsad som en mulåsna, skär upp magen på ett barn ända till naveln och låter henne gå hädan under väldiga skrik, det kommer på ett ut.

Boken utgörs av en uppsättning brev som barnbordellinnehavaren Margeuite under någon tid skickar till sin väninna Louise. Louise uppehåller sig på annan ort och vi får veta att också hon ämnar upprätta en liknande inrättning. Margeuite själv befinner sig i ett Paris där för-revolutionära stämningar råder och det dröjer inte särskilt länge innan bilan faller inte bara en eller två gånger. Innan dess hinner emellertid mycket hända.

Jag tänker inte ursäkta mig för en text kring boken och tänker inte avråda någon till en läsning. Det finns ingen anledning till det och vad skulle det ens fylla för syfte? Handlingen är vidrig, man mår illa och vill se bort. Men ser man bort, läser man och försöker sedan glömma, viker man också undan från en verklighet som inte försvann med dessa 1700-talsparisiska barnbordeller. Tvärtom. 1700-talsbordellerna blev bara 1800-talsbordeller. Jag hoppas detta inte är en alltför vanlig dold verklighet i Sverige, men i exempelvis Indien är det en regelrätt industri. Rekommenderar The Guardians artikel.

Övergrepp mot barn är en verklighet som existerar utan att pengar nödvändigtvis är involverade. Det här behöver belysas och de hashtags som tillkommit i svallvågorna av #metoo kan förhoppningsvis ge kraft åt de många som utsatts och utsätts för övergrepp som barn att orka berätta för en vuxen. Ett barn som råkar illa ut är ett för mycket och när det är många barn är det en fullkomlig katastrof. Jag vet inte hur man kan komma åt denna vedervärdighet – ofta är det även incestuösa övergrepp – men jag tänker mig att det inte är särskilt svårt att förstå i en samtid där barn sexualiseras i ung ålder och vuxna kvinnor förväntas klä sig som vore de yngre. Nedan en bild från kvinnoavdelningen i en berlinsk butik jag nyligen besökte:

Det är mer komplicerat än så, men att det är destruktiv realitet är bortom alla rimliga tvivel.

Åter till boken. Eller snarare Gabrielle Wittkop. Liksom denna har även Nekrofilen av henne utgivits på Vertigo. Jag skulle säga att Nekrofilen är ett verk överlägset Barnhandlerskan, men det gör inte den senare mindre läsvärd. Gabrielle, en motståndare av reproduktionsprincipen, verkar inte ha varit särskilt barnkär, men antagligen hatade hon inte barn i sådan grad att boken är en skönlitterär gestaltning av något inom henne. Något är det ju naturligtvis – inspirationen existerar ju inte avskild inom en – men det förblir fördolt vilka drivkrafterna bakom boken var.

Breven vi får ta del av är endast de som skrivs av Margeuite. Vi får alltså aldrig ta del av korrespondensen i sin helhet. Det är en sammansättning av allehanda råd i hur man får tag i barn, vilka tillvägagångssätt som är effektiva för att inte väcka uppståndelse när liken avyttras, vilka barn som är mest värdefulla och hur kunderna skall behandlas. I kort: Hur underlätta för att rika skall kunna njuta av underklassens misär och utsatthet; hur dessa skall få tillfredsställa sina sjuka våldsfetischer utan minsta betänklighet. Hemligheten ligger i, som Margeuite understryker vid åtminstone två tillfällen, att inte låta någon sorts medlidande flyta upp till medvetandenivå. Först då orkar man se på när

Madame Canillat doppade sina fingrar i blodet som hon sedan slickade av med beslöjad blick. Därefter betalade hon och gick, och övergav sitt byte vars sår mycket snabbt blev infekterade och började vara. Jesusbarnet led av hög feber, hennes kropp spändes i en båge, blev stel som trä, hon kastade huvudet bakåt på ett mycket underligt sätt med käkarna så tätt sammanpressade att man där inte skulle kunna föra in ett pilblad, och dog två nätter senare i hemska konvulsioner med fötterna alldeles böjda.

Jag kikar ut genom spårvagnsfönstret och ser en ung människa, kanske sju år, stå på plattformen tuggandes på sin macka. Jag tänker på de berättelser som skrivits den senaste tiden och som måste ha varit svåra att fästa på papper. Minns vissa av de person- och brottsbeskrivningar jag läste när jag arbetade på en sexualförbrytaranstalt. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis män och det går inte att värja sig mot det nedslående faktorn att Mannen-Pedofilen inte ser ut eller behöver bete sig på ett specifikt sätt; att den absoluta majoriteten (jag har ännu att stöta på någon) inte anser sig ha felat. Vi kan inte veta vad begär som döljer sig i våra medmänniskor, det kan lika gärna vara en släkting eller nära vän som under vissa förutsättningar kommer våldföra sig på barn. Så är det.

Därför tänker jag mig att denna bok är ytterst aktuell och ett skönlitterärt tillskott till de genuina berättelser som dyker upp här och där. Barn säljs av sina fäder, vuxna festar på barns kroppar utan att fundera två gånger, liv förstörs innan de hunnit börja. Det som gör Barnhandlerskan så tung, är utöver ämnet den lättsamma och flytande stilen den skrivits på. Den är skriven med en angenäm stil och skulle göra sig mer än väl i en konventionell kärleksroman.

Nå. Jag vill ändå avsluta med något lustigt, den att en kund ”inte längre har någon kaross, i gengäld har han fått syfilis vilket är ett mycket ogynnsamt byte.”

– Skratta då! Vad nu!? Har skrattet fastnat i halsen? Plågar jag dig nu, Läsare, du ser inte ut att må riktigt bra?