Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

våldtäkt

Bokrecension: Barnhandlerskan av Gabrielle Wittkop

by

Barnhandlerskan
Författare: Gabrielle Wittkop
Utgiven: 2007
ISBN: 9789185000388
Vertigo

Barnhandlerskan är bland mycket annat en stilstudie av Teodicéproblemet. Mitt första tydliga minne av denna ålderstigna fråga var i Bröderna Karamazov där Ivan berättar en historia för sin broder Aljosja. Det är en fruktansvärd historia som etsat sig fast hos mig. Två föräldrar misshandlar sin dotter, tvingar henne äta sin avföring och låser sedermera in henne i ett uteförråd, detta lilla barn ”som ännu inte riktigt kan fatta vad som händer med henne i mörkret och kylan därinne på detta förnedrande ställe och som hamrar med sin lilla näve mot sitt lilla spända bröst, gråter sina stilla oskyldiga fromma blodstårar och ber till sin ’goda snälla rara lilla Gud’”.

Teodicéproblemet är kort huruvida denna goda snälla rara lilla Gud är allsmäktig eller inte. Finns Gud och denna ondska ändå grasserar, så är Gud antingen 1) inte allsmäktig eller 2) ond som vilken Satan som helst. Inte en särskilt användbar Gud, alltså.

Här nedan avslutningen på utdraget ovan:

Men varför ska man behöva kunna skilja på det där förbaskade gott och ont, om priset för detta är så högt? Inte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”. Jag talar nu inte om de vuxnas lidanden; de har ju ätit av äpplet och fan kan ta dem hela bunten, men barnen, barnen! Plågar jag dig nu, Aljosja, du ser inte ut att må riktigt bra?

Nu är jag inte särskilt intresserad av Guds vara eller icke-vara, men ondskan är ständigt närvarande i världen och när det rör barn blir det extra vedervärdigt. Wittkopps Barnhandlerskan är ganska precis vad titeln avslöjar: En bok där barn säljs främst för sexuella ändamål, men som ofta har så våldsamma inslag att barnet under stora plågor i slutändan dör.

[Kunden kan] ha användning för en gnällig och förgänglig vara. Att abbé Gorgibus roar sig med att ha oralsex i två dygn eller monsieur Lepape, upphetsad som en mulåsna, skär upp magen på ett barn ända till naveln och låter henne gå hädan under väldiga skrik, det kommer på ett ut.

Boken utgörs av en uppsättning brev som barnbordellinnehavaren Margeuite under någon tid skickar till sin väninna Louise. Louise uppehåller sig på annan ort och vi får veta att också hon ämnar upprätta en liknande inrättning. Margeuite själv befinner sig i ett Paris där för-revolutionära stämningar råder och det dröjer inte särskilt länge innan bilan faller inte bara en eller två gånger. Innan dess hinner emellertid mycket hända.

Jag tänker inte ursäkta mig för en text kring boken och tänker inte avråda någon till en läsning. Det finns ingen anledning till det och vad skulle det ens fylla för syfte? Handlingen är vidrig, man mår illa och vill se bort. Men ser man bort, läser man och försöker sedan glömma, viker man också undan från en verklighet som inte försvann med dessa 1700-talsparisiska barnbordeller. Tvärtom. 1700-talsbordellerna blev bara 1800-talsbordeller. Jag hoppas detta inte är en alltför vanlig dold verklighet i Sverige, men i exempelvis Indien är det en regelrätt industri. Rekommenderar The Guardians artikel.

Övergrepp mot barn är en verklighet som existerar utan att pengar nödvändigtvis är involverade. Det här behöver belysas och de hashtags som tillkommit i svallvågorna av #metoo kan förhoppningsvis ge kraft åt de många som utsatts och utsätts för övergrepp som barn att orka berätta för en vuxen. Ett barn som råkar illa ut är ett för mycket och när det är många barn är det en fullkomlig katastrof. Jag vet inte hur man kan komma åt denna vedervärdighet – ofta är det även incestuösa övergrepp – men jag tänker mig att det inte är särskilt svårt att förstå i en samtid där barn sexualiseras i ung ålder och vuxna kvinnor förväntas klä sig som vore de yngre. Nedan en bild från kvinnoavdelningen i en berlinsk butik jag nyligen besökte:

Det är mer komplicerat än så, men att det är destruktiv realitet är bortom alla rimliga tvivel.

Åter till boken. Eller snarare Gabrielle Wittkop. Liksom denna har även Nekrofilen av henne utgivits på Vertigo. Jag skulle säga att Nekrofilen är ett verk överlägset Barnhandlerskan, men det gör inte den senare mindre läsvärd. Gabrielle, en motståndare av reproduktionsprincipen, verkar inte ha varit särskilt barnkär, men antagligen hatade hon inte barn i sådan grad att boken är en skönlitterär gestaltning av något inom henne. Något är det ju naturligtvis – inspirationen existerar ju inte avskild inom en – men det förblir fördolt vilka drivkrafterna bakom boken var.

Breven vi får ta del av är endast de som skrivs av Margeuite. Vi får alltså aldrig ta del av korrespondensen i sin helhet. Det är en sammansättning av allehanda råd i hur man får tag i barn, vilka tillvägagångssätt som är effektiva för att inte väcka uppståndelse när liken avyttras, vilka barn som är mest värdefulla och hur kunderna skall behandlas. I kort: Hur underlätta för att rika skall kunna njuta av underklassens misär och utsatthet; hur dessa skall få tillfredsställa sina sjuka våldsfetischer utan minsta betänklighet. Hemligheten ligger i, som Margeuite understryker vid åtminstone två tillfällen, att inte låta någon sorts medlidande flyta upp till medvetandenivå. Först då orkar man se på när

Madame Canillat doppade sina fingrar i blodet som hon sedan slickade av med beslöjad blick. Därefter betalade hon och gick, och övergav sitt byte vars sår mycket snabbt blev infekterade och började vara. Jesusbarnet led av hög feber, hennes kropp spändes i en båge, blev stel som trä, hon kastade huvudet bakåt på ett mycket underligt sätt med käkarna så tätt sammanpressade att man där inte skulle kunna föra in ett pilblad, och dog två nätter senare i hemska konvulsioner med fötterna alldeles böjda.

Jag kikar ut genom spårvagnsfönstret och ser en ung människa, kanske sju år, stå på plattformen tuggandes på sin macka. Jag tänker på de berättelser som skrivits den senaste tiden och som måste ha varit svåra att fästa på papper. Minns vissa av de person- och brottsbeskrivningar jag läste när jag arbetade på en sexualförbrytaranstalt. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis män och det går inte att värja sig mot det nedslående faktorn att Mannen-Pedofilen inte ser ut eller behöver bete sig på ett specifikt sätt; att den absoluta majoriteten (jag har ännu att stöta på någon) inte anser sig ha felat. Vi kan inte veta vad begär som döljer sig i våra medmänniskor, det kan lika gärna vara en släkting eller nära vän som under vissa förutsättningar kommer våldföra sig på barn. Så är det.

Därför tänker jag mig att denna bok är ytterst aktuell och ett skönlitterärt tillskott till de genuina berättelser som dyker upp här och där. Barn säljs av sina fäder, vuxna festar på barns kroppar utan att fundera två gånger, liv förstörs innan de hunnit börja. Det som gör Barnhandlerskan så tung, är utöver ämnet den lättsamma och flytande stilen den skrivits på. Den är skriven med en angenäm stil och skulle göra sig mer än väl i en konventionell kärleksroman.

Nå. Jag vill ändå avsluta med något lustigt, den att en kund ”inte längre har någon kaross, i gengäld har han fått syfilis vilket är ett mycket ogynnsamt byte.”

– Skratta då! Vad nu!? Har skrattet fastnat i halsen? Plågar jag dig nu, Läsare, du ser inte ut att må riktigt bra?

Bråvalla gör paus 2018 – som en protest mot våldtäktsmannen

by

Festivalen i Bråvall gör paus nästa år, 2018. Beslutet är tydligt ett svar och en protest mot de personer som gjort sexuella ofredanden under festivalen och ett ställningstagande mot våldtäkten som anmäldes under fredagen.

Det är tråkigt att en liten del av besökarna kan förstöra så mycket för så många – men ett mycket tydligt och bra ställningstagande. Kanske kan sådant få de som känner någon av ogärningsmännen att anmäla dem till polis så de kan få sina straff.

Ett pressmeddelande från Bråvalla:
Efter fredagens festival anmäldes en våldtäkt på festivalområdet och polisen utreder vad som har skett. Flera sexuella ofredanden har rapporterats och anmälts. Det finns inte ord för hur otroligt ledsna vi är över det här, och vi vill beklaga och fördöma det å det allvarligaste. Det är fan inte okej. Vi accepterar det inte på vår festival.

Vi har gjort allt som står i vår makt att förebygga och på plats säkra festivalupplevelsen för våra besökare. Årets Bråvalla har varit den bästa ur många hänseenden; personal, frivilligorganisationer och publik har vittnat om fantastisk stämning och vi har den hittills lugnaste festivalen i antalet anmälda brott mätt.

Med det sagt så fortsätter sexuella ofredanden att förekomma. Vi har sett det på vår och andra festivaler de senaste åren och det är ett enormt samhällsproblem som drabbar varenda del av vårt samhälle. Absolut inte bara festivaler. Det begås omkring hundra våldtäkter varje dygn i Sverige och det är en utmaning samhället i stort måste ta itu med. Vi arbetar aktivt för att mörkertalet ska raderas – alla som blir utsatta för brott ska få det stöd och den hjälp de vill ha och behöver. På Bråvalla har vi förhoppningsvis, i all motsägelsefullhet, bidragit till att lyfta det här genom att aktivt påtala vikten av att anmäla och uppmanat våra besökare att prata om det med oss och varandra. Men vissa män, för det är män, kan tydligen inte bete sig. Det är en skam.

– I have had it. Violence kills the festival experience and the love for music, and – first and foremost: people are getting hurt. One is one too much!, säger Folkert Koopmans ägare o grundare av Bråvalla Festival.

Därför har vi beslutat att inte göra Bråvalla 2018.
– Vi kommer ta ett steg tillbaka. Detta är inte på grund av ett enskilt brott eller någon enskild händelse. Det handlar inte om att vi inte kan hantera problemet eller att problemet bor i festivaler, det handlar om att göra ett tydligt ställningstagande. Vi som arbetar med Bråvalla ser festivalen som företagets hjärta och är otroligt stolta över festivalen och det arbete som vi varje dag lägger ner på att skapa en plattform för musikälskare att mötas, säger Kajsa Apelqvist, presschef för FKP Scorpio Sverige.

Med cirka 50 000 besökare årligen har Bråvalla blivit den självklara mötesplatsen för musikintresserade. På scenen har allt ifrån stora internationella rockband till lokala artister presenterats som har lockat besökare ifrån hela världen. Vi har haft så jäkla roligt.

– FKP Scorpio Sverige kommer fortsätta arrangera festivaler och konserter. Framför oss har vi många konserter och turnéer, allt från små klubbspelningar till några av Sveriges största stadiumkonserter, säger Niklas Westergren, marknadschef för FKP Scorpio Sverige.

Vi kommer fortsätta att tillsammans jobba för en bättre värld. Vi hoppas ni är med oss i det. Låt oss ta hand om varandra, kväva hatet och våldet, och låta musiken segra.

Lars Stjernqvist, kommunstyrelsens ordförande Norrköping:
Det är ett sorgligt besked men jag har respekt för beslutet. Alla vi som har varit på Bråvalla kan intyga att detta har varit en fantastisk musikfest som har gett Norrköping väldigt mycket glädje. Det är otroligt tråkigt att det här har överskuggat festivalen.

Lisen Andreasson Florman, initiativtagare och grundare Nattskiftet:
Överallt på festivalen sitter skyltar om att ta hand om varandra. Ett budskap som verkar ha gått in, för vi har tillsammans med de organisationer vi jobbar sida vid sida med sett så många exempel på hur människor faktiskt tar hand om varandra. Allt från att hämta en vakt vid behov till att bära sin kompis med skoskav till första hjälpen.

Pelle Ullholm, sakkunnig RFSU:
Tillsammans med Polisen, Länsstyrelse, Svensk Live har RFSU startat ett långsiktigt projekt för att förebygga sexuella ofredanden och trakasserier. Men vi har också ett direkt treårigt samarbete med festivalarrangören FKP Scorpio som genomför Bråvalla, ett samarbete som de tog initiativ till. Tack vare det når ut till unga i Norrköpings skolor och till besökare på festivalen där vi har en hög närvaro och för samtal om ömsesidighet och gränser. På festivalen arbetar RFSU tillsammans med RFSL och RFSL Ungdom. Vid sidan av det finns vi där och kommunicerar i olika sociala kanaler, vi engagerar besökare och artister. Väl där handlar det om att skapa en känsla av respekt, kommunikation och reflektion. Och att fler aktivt och står upp för de värderingarna.
– Det finns inte någon quick fix, utan att det är ett långsiktigt arbete, säger Pelle Ullholm, RFSU. Ofredanden, kränkningar och trakasserier finns i alla miljöer i samhället, men vi tycker att Bråvallafestivalen och andra arrangörer av svensk livemusik idag visar att de har gjort något mycket positivt då de bjudit in oss och flera andra aktörer. Festivaler är en bra miljö att diskutera normer med unga och hur vi tar hand om varandra och det finns möjlighet för artisterna att markera. Vi fortsätter vårt långsiktiga arbete, på festivaler och i andra miljöer.

Joppe Pihlgren, verksamhetsledare Svensk Live:
Det är väldigt tråkigt att Bråvalla gör ett uppehåll. Vi måste fortsätta se till att vi har öppna mötesplatser i ett öppet samhälle men jag står helt bakom beslutet.

Uppgifter om att Julian Assange från Wikileaks är anhållen för våldtäkt måste fram, det är i linje med Wikileaks metoder kring öppenhet

by


Wikileaks grundare Julian Assange är anhållen i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt.
– Det handlar om våldtäkt och ofredande, säger Maria Häljebo Kjellstrand, jouråklagare vid city åklagarkammare i Stockholm.
Julian Assange nekar till anklagelserna i ett mail till Aftonbladet.
Från Aftonbladet.

Vi är nog många som känner kalla rysningar efter ryggraden när vi läser detta, nyheten som slår ut allt i svenska medier.
Vad är väl ett val och en valupptakt i jämförelse?

(Uppdatering: Det tog en halv dag och sedan kom en form av dementi, det svenska rättsstaten tog tillbaka anhållan.
Ur Aftonbladet:
Men vid 16.30-tiden släppte chefsåklagare Eva Finné nästa bomb – hon hävde beslutet att Assange ska anhållas.
– Jag anser inte att det finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt, sa hon i ett pressmeddelande.
Övriga delen av detta blogginlägg skrevs alltså innan vi fått beskedet om att anhållan hävts. Men det vi skriver håller dock fortfarande: transparens och öppenhet är nyckeln för demokrati.)

Julian Assange var ju i Sverige förra helgen, på ett seminarium arrangerat av Broderskap. Jag var där. Det var värsta hajpen, Assange är som en rockstjärna.

Vad jag förstår har någon anmält honom till polisen, han är alltså inte dömd. Men han är anhållen.

Scaber Nestor uttrycker de tankar som far runt och som säkert delas av många:

Man blir chockad och förvånad, förbannad och ledsen.
Men samtidigt så kommer tvivlet som ett brev på posten.
Det är helt enkelt lite väl bra tajmat för min smak.

Fast å andra: den kvnna eller man som vågar ställa sig upp och anmäla en våldtäkt av en så känd person måste vara modig.
Han/hon måste ju veta att uppgifterna kommer att bli ifrågasatta, världen över av anhängare till det Wikileaks gör.
För det Wikileaks gör är nog så viktigt: de allra största makthavarna, de som kan skicka ut hundratusentals människor i krig granskas.
Det är absolut nödvändigt att de mäktigaste granskas.

Fast egentligen är det som när en politiker misstänks för sexbrott. Det är i så fall den personen som gjort fel, det har inte med den politiska ideologin att göra, egentligen. Fast ändå blir det så, som en ren ryggmärksreflex minskar vårt förtroende för den politiken.
Det hade verkligen varit ett steg framåt för den civiliserade delan av människar kropp, själ och ande och vi kunde skilja på ideologier och visioner och de människokrakar som representerar visionerna.

Julian Assange är, som jag inledde med, inte dömd på något vis än. Ändå slås då den här anmälningen upp stort. Medierna har fullt sjå med att förklara varför de valt att publicera. Som Sydsvenskan:

Jag tycker att man ska vara mycket försiktig med att kalla någon namnpublicering för okomplicerad. Att namnge någon som är misstänkt för brott är alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att bli förstört av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.
Ändå väljer man som utgivare att gå ut med namn när allmänintresset kräver det, när uppgifterna är av sådan art eller magnitud att det är en medborgerlig rättighet att få tillgång till dem.
Julian Assange är en i allra högsta grad offentlig person. Att svenska myndigheter anhåller honom in absentia, misstänkt för våldtäkt, är uppgifter som har ett uppenbart allmänintresse, inte minst som händelsen lär påverka Wikileaks.

Det är helt klart så medierna resonerar. Plus förstås att om två medier gått ut och publicerat måste alla andra i klickjournalistikens namn också publicera. Annars går deras läsare till de andra två sajterna den här helgen.

Det finns dock en stor fara i det här:
I princip kan vem som helst gå till polisen och anmäla ett brott. Polisen måste utreda.
Det är då en offentlig handling.
Alla medier kan hänga på.
Vem som helst kan i princip döda en känd person hur lätt som helst på det sättet.
Det spelar ingen roll hur rentvådd han/hon blir sedan.
Den publicistiska skadan och ryktesspridningen är igång.

Fast jag vet inte vad alternativet skulle vara. Om medierna teg nu så skulle det också vara fel.

Uppgifterna på Åklagarmyndighetens hemsida:

Jouråklagaren i Stockholm bekräftar medieuppgifter om att Julian Assange anhållits i sin frånvaro.

Anhållan avser två skilda händelser, en anmälan om ofredande och en anmälan om våldtäkt. Assange är anhållen i sin frånvaro då det finns risk för att han kan försvåra utredningen.

Fler uppgifter kan för närvarande inte lämnas. Jouråklagaren har heller ingen möjlighet att ge intervjuer.

Om nya uppgifter kommer som kan lämnas ut, kommer dessa att publiceras här.

Det är egentligen samma sak som Wikileaks själva står för: transparens.
Öppenhet.
Det är det enda sättet vi kan hantera den värld av möjligheter att sprida information som den fungerar idag. Öppenhet ska bemötas med öppenhet.

Det är som Piratpartiets Anna Troberg säger i en intervju: Anklagelserna mot Julian Assange påverkar inte Piratpartiets samarbete med Wikileaks. ”Organisationen gör ett viktigt arbete för demokratin”, säger Anna Troberg, vice partiledare till SvD.se.

Öppenhet och transparens är vad världen behöver – och oavsett vad Julian Assange har gjort eller inte har gjort, är den vägen vi måste gå i dagens mediavärld: öppenhet. Och Wikileaks kommer helt klart att överleva med eller utan Assange.

Öppenhet är en pelare för sanningen och redan för tvåtusen år sedan sade en vis man ”Sanningen ska göra er fria.”
Så för att avsluta rent religiöst eller filosofiskt: öppenheten är en förutsättning för att vi ska hitta sanningen.

—
Fast det är klart Wikileaks får sig en törn, som i en match där man går ner för räkning i två sekunder och sedan omskakad och groggy ger sig in i matchen igen.

Relaterat:
Sydsvenskan
Expressen 1, Expressen 2, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Svenska Dagbladet 3, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3 och Verdens Gang.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,