• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

novell

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

6 mars, 2018 by Robert Salmela

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Dostojevskij, Gogol, novell, noveller, översättning, Ryssland, Skönlitteratur, Svetlana Aleksijevitj

Bokrecension: Bli som folk av Stina Stoor

10 januari, 2018 by Robert Salmela

Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Utgiven: 2015
ISBN: 9789113066547
Förlag: Nordstedts

– Jaha, en ny läsning och recension, vad nytt har du att bidra med då?

Här kommer jag svepandes med min inte lite rostiga lie långt efter att säden vissnat och lagt sig. Den har förvandlats till en illaluktande geggamoja lika sörjig och jevlig som västkustvintern. Jag läser (även här på Kulturbloggen) några av de reflektioner som skrevs när det var i ropet och känner mig inaktuell. Bli som folk är varken tillräckligt gammal eller ny för att skrivas om, men det är som det är och ibland får man vara som liljorna längs marken – skit i allt för allt är skit. Tankarna har redan tänkts, parallellerna dragits och inte ens några ordvitsar av hennes namn är längre tillgängliga. Fast stöld är väl å andra sidan vad både författare och kritiker i allmänhet sysslar med.

Nå.

När jag läste Stina Stoors bidrag ur en av Novellix´ presentaskar blev jag uppspelt och utropade antagligen något i stil med ”Prisa Herrens skatteåterbäring…Den västerbottniska författaråterväxten är räddad…Frånfället av Lidman, Lindgren och tids nog även Enquist kommer inte innebära slutet för livet som vi känner det…Det finns hopp…Prisa Herren!”.

Men jag vill inte göra misstaget att hemfalla åt något så bekvämt som att jämföra. Att både stil- och innehållsmässigt fullständigt särskilja sig från vad som redan skrivits är hart när omöjligt om man nu inte börjar skriva baklänges, upp och ned eller kanske inte alls och ändå ge ut boken. Det är litteratur från Stina och hennes erfarenhetshorisont – inget annat. Och det är gott så. Allt prat om litteratur från Norrland säger som ingenting.

”Som”.

Det främsta av ord. Och texten är pepprad av som för att det säger något bortanför vad som med andra ord går att säga. I dagligt tal använder jag det ofta, men i annat än i det privata skrivandet har jag som undvikit det. För Stina återkommer det allt som oftast i slutet av meningarna, vilket kanske är en egenhet från området. Ordbruket är i övrigt ändå säreget. De dialektala dialogerna är inte ett helt nytt handgrepp (Lidman, Teratologen) men de har en egen takt och klang. Miljö- och personbeskrivningarna är sparsmakade, lågmälda och underströmmen av en särskild och kanske karg humor får ibland små eruptioner. En bitter, rivig men ändock njutbar brygd.

Novellerna är oftast jordnära men ibland också överjordiska; det finns en mystik som lurar i vassen och irrbloss som glöder under myren. Skrivstilen med sina väl avvägda och ibland nysmidda ord är en del av behållningen, men skalar vi bort den finner vi berättelser som överlever på egen hand. Trivs man med det melankoliska, dystra och helt mänskliga utanförskapet eller åtminstone avvikandet så kommer man mysa ned sig lite extra i fåtöljen.

Novellsamlingar är inte helt enkla att skriva om eftersom de i egenskap av att vara förhållandevis korta enkelt av misstag kan avklädas. Jag ger er några novelltitlar att smaska på: Gäddan, Elljusspåret, Ojura, Det var den tiden på året då alla barn blivit till björnar och levde på bär.

Det är perfekt som.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: novell, novellsamling, svensk

Bokrecension: De groteska

27 oktober, 2017 by Robert Salmela

De groteska
Författare: Hanns Heinz Ewers
Utgiven: 2016
Översättare: John Berggren
ISBN: 9789186835279
Förlag: Hastur Förlag

Vad vore livet utan de mindre förlag som framhärdar i skuggan av de stora drakarna eller vad de nu populärt kallas? Ömkligt och skralt. Där ute finns det tack och lov ett flertal, ungefär en jättes hands full uppskattar jag det till. Man måste bara tröska sig fram på Google-åkern och följa okända fåror som leder en vidare. Det fina med förlagen är att de ofta nischat sig. De ger ut äldre dekadent litteratur, eller varför inte böcker från vansinnets rand. Hastur, som givit ut De groteska, ”fokuserar på klassisk skräck, fantasy och sf-litteratur”. 951 gillare på Facebook. Det om något är skrämmande.

De groteska är ett urval noveller av den i Sverige, kan jag tänka mig, inte särskilt välkände tysken Hanns Heinz Ewers. Åtminstone inte i de vidare läsekretsarna. Hanns kom till världen när ungefär en kvart återstod av 1800-talet och lämnade den året då blodbadet vid Stalingrad tog slut. 72 år gammal tror jag han var när han dog, men matematisk precision är trist.

Förordet är välbehövligt och välkommet för en icke-initierad som en annan. Det är omfattande och berör Hanns som person och de influenser han möjligen påverkats av. Jonas Wessel kontextualiserar och drar paralleller vilket ger ytterligare förståelse för novellerna och dess tillkomst. Hanns har i eftervärldens minne etsat sig fast kanske främst för sina politiska ställningstaganden. Uttalad nazist som han under en del av livet var, är detta inte helt orimligt. Detta behandlas i förordet och just kring denna fråga blir det inte helt bekvämt. Jag återkommer till det.

Novellerna följer i kronologisk ordning och skiljer sig, kanske just av detta faktum, ofrånkomligen i kvalité. I de äldre texterna skönjer man förvisso då och då samma känsla och stil som återkommer i de senare. De svajar emellertid en aning och vrider inte på samma vis som de nyare om armen på läsaren. De senare alstren har en stil som biter sig fast lika obarmhärtigt som honspindeln som hugger in i hannen och glupskt suger i sig livsjuicen.

Författare som ställer sig på tvären kommer ofrånkomligen riva upp känslor och orsaka reaktioner hos läsare och andra som inte läst men väldigt gärna vill tycka. Och jag tänker mig att det är sunt. Eskapism och förströelseläsning är inte något negativt i sig självt, men vi behöver då och då provoceras och tvingas välja sida. Undslipper vi att känna, kommer vi fårskalla in oss själva i enfalden. Av förordet får jag veta att Hanns ingalunda togs emot av idel anständiga och taktfasta applåder. Tvärtom. På bokens baksida står att han skrev ”några av sin tids märkligaste berättelser; mörka sagor om besatthet, förvandling, ondska och blod” och att han har kallats för ”Tysklands svar på Edgar Allan Poe”. Kanske lider vi idag av ett överskott på besatthet, förvandling, ondska och blod, men dåtid är dåtid och nutid är nutid – åtminstone tills den i nästa ögonblick övergår till det förgångna. En nutida läsare av västerländsk litteratur blir nog inte chockerad – och det behövs inte heller. Novellerna i De groteska äger stort värde även idag.

De blå indianerna är intresseväckande med sin tanke om ett kollektivt minne som ärvts mellan generationerna. En ung människa som knappt lämnat bakgården förmår minnas storslagna eskapader långt bortom bostäderna på stranden. Emellanåt skiner rasismen då och då igenom och det är upp till var och en att förhålla sig till detta faktum. Novellen är den tredje i ordningen och skrevs 1906. De tre följande är njutbara och den sista, Spindeln, som liksom de två föregående skrevs 1908, är kuslig. Spelmarkerna är obehaglig på ett annat vis och ger en viktig historisk inblick. Stanislawa d’Asps sista vilja är mystisk och suggestiv, egenskaper som för övrigt är gemensamma för lejonparten av texterna.

Här är inte rätt utrymme att djupare loda ned i mina inre tillstånd och icke-tillstånd, men vad som schematiskt kan kallas skräck (skräck är väl snarare känsla än genre?) skrämmer mig sällan. Som barn var jag mörkrädd och samma varg som jag intalade min syster låg och lurpassade under sängen fick mig att frukta att minsta lilltå utanför täcket helt säkert skulle innebära slutet i gråbenskäft. Däremot blir jag idag ofta illa berörd, exempelvis av en autentisk avrättningsvideo arrangerad av IS eller scenen i Machens Drömmarnas berg där en gladlynt hundvalp under fruktans…Vid läsningen av De groteska blir jag varken rädd eller illa berörd, men det förtar inte läsvärdet. De är kusliga på det där lägereldsviset och det är gott nog.

Åter till förordet. Ur ett historiskt eller litterärhistoriskt perspektiv är det av vikt att redogöra för vad samhällsvindar som blåste vid tidpunkten för en författares liv. Det kan ge ledtrådar eller aningar om författarens person och varför mottagandet från omvärlden av dennes verk blev som den blev. Och framförallt: Varför åsikter som idag, men naturligtvis även hos människor då, är motbjudande och hur det kommer sig att de förfäktades. Inte sällan får man brottas med frågan om det går att separera författare och dennes verk. I vilken mån kan man bortse från exempelvis en novells rasistiska partier? Går det att avnjuta drycken trots dess missfärgningar och beska eftersmak?

Jonas Wessel slår omedelbart fast att Hanns var nazist och talade illa om ”vissa folkgrupper”. Sedan ställer han sig frågan om ”Ewers var en mindre ’bra’ människa, vars författarskap man borde se ner på för att förstärka illusionen av sin egen moral och klokhet?” och frågar sig strax om hans verk då är ”mindre värda som litteratur”. Det bestämda svaret lyder: ”Givetvis inte” och Jonas avrundar med att Hanns, liksom vi, var ”barn av sin tid, på gott och ont”.

Många handlingar och tillstånd blir klarare, intalar vi oss åtminstone, när vi betraktar dem från ett retroperspektiv. Jag tror inte heller att vi behärskar introspektion särskilt väl. Snarare tänker jag mig att vi med tiden blir lysande självbedragare. Det gör ofta alltför ont att blottlägga karaktäristika och idéer hos oss själva som vi skäms över. Men att ”vara barn av sin tid” kan ursäkta vad som helst, på grund av de samhällstillstånd som då var vid handen, håller jag inte med om. Rasism är rasism oavsett tid och rum. Varken mer eller mindre. Det är skillnad på förståelse och acceptans. Om någon ur NMR visar sig vara en litterär förmåga utöver det vanliga – skulle vi läsa dennes bok ändå?

Från att ha accepterats av nazistpartiet, censurerades med tiden hans verk vilket ”måste ha varit ett oerhört hårt slag för honom” och han skulle lika gärna ”ha kunnat få en ögonbindel och blivit ställd bakbunden inför en exekutionspatrull. Det hade varit renare. Mer effektivt”. Aj. Hur många miljoner skulle inte ha tappat allt vad kreativitet heter hellre än att falla ihop som en hög med hundra kulor i sig, endast efterlämnandes hjärnsubstans och skallbensbitar mot tegelstensvägg?

Med det sagt, så är förordet som tidigare nämnts närmast oumbärligt och de illustrationer som Jonas bidragit med är obehagliga till sin natur, värda att skrivas ut och fästas på ytterdörren för att skrämma bort försäljare och förkunnare av diverse läror (radio- och TV-tjänst, den Stora Tidskriften och Jesu ord). Det är så nära skräck jag kommer under min läsning av denna läsvärda novellsamling vars innehåll är skrivet av en författare som man inte helt enkelt umgås med.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Edgar Allan Poe, novell, novellsamling, rasism, Skräck, Tyskland

Bokrecension: Rosettis syndrom – En maffiahistoria

13 augusti, 2013 by Redaktionen

rosseti

Titel: Rosettis syndrom – En maffiahistoria
Författare: Stephan Mednel-Enk
Förlag: Tidskriften Brevnoveller
Utgiven: 2013-05
ISBN: 978-91-87257-04-9

En aptitretare kan man gott kalla Stephans lilla novell ”Rosettis syndrom – en maffiahistoria”. Jag skrattar gott fleratalet gånger åt maffiaindrivaren som råkar få en bok i skallen och därefter till sin fasa och maffibrödernas förskräckelse börjar citera Marianne Fredrikssons böcker. Helt ofrivilligt och vid de mest opassande tillfällen kan han inte låta bli att ur munnen uttala de finaste ord.

Denna novell är den sextonde i en rad så kallade brevnoveller av olika författare som går att beställa på nätet. Eftersom den är så kort och mycket välskriven är det ett nöje att läsa den. Jag blir genast både sugen på att läsa fler i serien och framför allt läsa mer av författaren Mednel-Enk.

Rekommenderas varmt för alla som har lite tid, men stora krav.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: novell

Dan efter ettårsminnet av Utöya: DN har stor intervju med Ultima Thule

25 juli, 2012 by Rosemari Södergren

DN publicerade en lång intervju med bandet Ultima Thules frontman Jan Thörnblom inför deras avskedsspelning.
Det var en hel del som reagerade på artikeln och på datun för publiceringen och som hörde av sig till oss på Kulturbloggen.com om det.

Ultima Thule är bandet som (citat från SVT Kultur🙂 Bandet Ultima Thule exploderade i popularitet samtidigt som en våg av främlingsfientlighet i Sverige på 90-talet. De sponsrades bland annat av den öppet rasistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och ett av deras fans var Jimmie Åkesson.

DN inleder den långa intervjun med följande inledning:
På lördag gör det nationalistiska bandet Ultima Thule sin sista spelning. De sammanfattar sin karriär med parollen ”Det 30-åriga kriget”. Ett krig som nu kan avslutas när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, konstaterar sångaren och textförfattaren Jan Thörnblom.

De som hörde av sig till oss hade först och främst reagerat på DN-artikeln av två skäl:
Att den publicerades precis dagen efter att alla uppmärksammat att det var ett år sedan massakern på Utöya och att de som hörde av sig till oss tyckte att DN-artikeln var väldigt undfallande och okritisk.

Det är en svår fråga. Ultima Thule har dragit stor publik och är ett fenomen som finns. Ska vi sopa det under mattan? Svårt …

DN-reportern säger själv till SVT att han ville skriva en konfronterande och ifrågasättande text

– Att Ultima Thules musik gjorde många människor rädda är ju en stor grej med det bandet. De är en del av en främlingsfientlig kultur som växte fram på 90-talet. Bandet säger själva att deras jobb är slutfört nu när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

När jag läste artikeln kände jag också, som de som hört av sig till oss, att den behandlade Ultima Thule som om det var vilket band som helst. Som om de inte stod för något högerextremistiskt. Fast å andra sidan lämnar ju DN-reportern det åt läsaren, han litar på att läsaren kan tänka själv. Som sagt: Bandet säger själva att deras jobb är slutfört nu när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

Artikeln är i blåsväder också för att den enligt vad flera journalister på twitter påpekat har stora likheter med Matilda Gustavssons reportage i musikmagasinet Novell.

Från Kulturnyheterna:
Anton Gustavsson, chefredaktör på magasinet Novell, var medveten om att ett reportage om Ultima Thule skulle bli känsligt och tycker att DN inte lyckats komplicera ämnet.

– Det är därför jag tycker att deras text faller lite platt. Gustavsson menar att DN ändå använt sig av reportaget i Novell som inspiration utan att ge kredd. Vinkeln, hela problemformuleringen och skildringen är lik, säger han och klargör att det främst handlar om en övergripande snålhet från de stora tidningarna.

Ja det är något som små redaktioner ofta upplever. Det händer då och då att vi har en nyhet före de stora drakarna, men de tar bara nyheten utan att tala om var de först hittade den. Men det tror jag är så det fungerar idag när Internet har gjort att nyheter sprids så snabbt. Credit för sin nyhet för en liten redaktion bara om det inte går att skriva om på annat sätt än att hänvisa till den lilla redaktionen. Det är bara så det är – och inte så mycket att säga om.

Att en journalist under sin research läser andra journalisters intervjuer och inspireras av dem är en del i hur jobbet utförs. Så länge en journalist inte skriver av någon annans text utan inhämtar kunskaps och bakgrundsfakta på det sättet är det bara som det är och ska vara.

Jag har inte läst Novells artikel ännu. Om DN-artikeln är väldigt lik den då borde Novell förstås blivit nämnd.

Läs även andra bloggares åsikter om medier, Ultima Thule, rasism, Utöya, Novell, Dagens Nyheter, kulturpolitik, journalistik

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Dagens Nyheter, journalistik, Kulturpolitik, Medier, novell, rasism, Ultima Thule, Utöya

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in