Innan tuppen gal
Författare: Cesare Pavese
Förlag: Modernista
Serie: En modern klassiker 12
Utgiven: 201202
ISBN: 978-91-86021-58-0
”Allt detta är äcklande. Inte ord. Inte gest. Jag ska inte skriva mer” skriver Cesare Pavese i sin dagbok hösten 1950, nio dagar innan han begår självmord.
”Innan tuppen gal” är en bok innehållande två berättelser ”Fängelset” och ”Huset på kullen”. Båda berättelserna handlar om två olika huvudpersoner som båda lever i en ensamhet i ett ganska rått samhälle. Deras avstånd till världen runtomkring och deras betraktelser om omvärlden skapar en nyfikenhet hos läsaren att få veta mer och framförallt att få veta hur berättelserna kommer att sluta.
Bokens titel anspelar på Jesu ord om att han kommer att bli förrådd tre gånger innan tuppen kommer att gala. ”Men vari ligger egentligen förräderiet? I oförmågan att kämpa? I fegheten eller den filosofiskt grundade insikten om kapens futilitet? Det är frågor som varje läsare måste tänka över själv”, skriver författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky i förordet. Det är frågor som genomsyrar hela boken.
I ”Fängelset” får vi möta Stefano som tidigare suttit i fängelse men nu är frisläppt. Stefanos betraktelser av staden och människorna där, och hans dialoger med andra (näst intill bara män) är för mig en något märklig och segdragen berättelse vars dialoger är ganska ålderdomliga. Dialogerna talar bland annat om kvinnor som ”getter” och svaga och dumma. Jag svårt att se hur denhär typen av berättelse skulle kunna betraktas som ”sällsynt klart och djupt verk”, som Torbjörn Elensky uttrycker sig i förordet. För mig är det istället Cesare Paveses mäktiga språk och huvudpersonens tankar om fängelse kontra frihet som gör att jag som läsare håller mig kvar i boken.
I ”Huset på kullen” får vi möta Corrado, en lärare, som nu försöker finna sitt sätt att överleva det grymma inbördeskrig som pågår i Italien mellan de svarta och röda. Det är ett rått krig, men åter igen använder sig Cesare Pavese av sitt mäktiga språk och drar in läsaren i berättelsen genom beskrivningar av flyglarm, naturskildringar och den fasa och skräck som kriget spred med sig. På världshuset har Corrado sin hemstad, men tvingas så småningom fly på grund av det som pågår runtom. Han möter bland annat Cate som han hade ett förhållande med som ung, och hennes son Dino, som blir en viktig del av hans liv. Fler kvinnofigurer dyker upp i boken, och alla har de en något underlig relation till huvudpersonen. Åter igen beskriver Casare Pavese kvinnan som svag och dum, med utttryck såsom ”Den som pratar brevid mun är ett fruntimmer, inte en man”.
”Du är som ett barn, ett stolt barn. Ett av dessa barn som är olyckliga, som saknar nåt, men som inte vill att man talar om det, att andra får veta att det lider. Det är därför jag tycker synd om dig. När du talar med dom andra är du alltid ond, elak. Du är rädd, Corrado”, säger Cate till Corrado.
Berättelserna och dess dialoger får mig att fundera över författarens egna liv och hur pass mycket av det som uttrycks i boken egentligen är uttryck för de känslor som författaren själv hade, innan han avslutade sitt liv den där hösten 1950.
Text: Jenny Lagebjörk