Stockholms stadsteaters stora scen är förvandlad till ett stadshus någonstans på 30-talets sibiriska landsbygd. Det är premiär för Nicolaj Gogols populära komedi Revisorn. När handlingen börjar öppnas huset upp och scenen inramas av enorma bokhyllor med dammiga böcker. I ett brev läser den lilla stadens borgmästare (Ingvar Hirdwall) att en revisor är på väg för att inspektera hur förvaltningen sköts. Vi får snabbt reda på att det står ganska dåligt till, korruption och mutor är vardag och alla ledningspersoner är lika skyldiga.
När de två godsägarna Bobtjinskij (Michael Jonsson) och Dobtjinskij (Kristoffer Fransson) kommer snubblande och bestämt hävdar att de sett revisorn och hans betjänt på värdshuset tar historien fart. Borgmästaren bestämmer sig för att söka upp dessa båda, som i själva verket är lurendrejaren Chlestakov (Henrik Johansson) och hans kompanjon Osip (Mats Blomgren), för att stämma i bäcken.
Sedan följer en uppsjö av fjäsk och mutförsök. Alla är rädda om sitt eget skinn. Alla har de något som de vill dölja med alla medel. Chlestakov och Osip spelar gladeligen med och utnyttjar situationen genom att fylla på reskassan. Chlestakov passar också på att flirta med borgmästarens fru (Marika Lindström) och fria till dottern (Ida Steén). Det senare leder till att föräldrarna genast börjar planera för sin flytt till huvudstaden och för sitt nya umgänge med flotta ministrar.
Pjäsen pendlar mellan satir och ren fars – främst när de två svamlande godsägarna Bobtjinskij och Dobtjinskij intar scenen. Upprepningskomiken, till exempel när den ena efter den andra nervöst kommer in till ”revisorn” och blir avlurade pengar för att köpa sig fria, känns ibland lite övertydlig, som barnteater. Men detta är något som säkert blir bättre i de kommande föreställningarna när det blir mer flyt i föreställningen.
Samtidigt finns det ett allvar i pjäsen, som förstärks av den stämningsfyllda folkmusiken av Huun-Huur-Tuu-kvartetten från Tuva – en rysk republik nära Mongoliet. Gogols Revisorn visar hur människor kan reagera när de saknar övergripande ideal utan bara tänker på sina egna fördelar. Det är tydligt att borgmästaren och hans förvaltning blundar för att ganska många tecken tyder på att allt inte står rätt till med ”revisorn”. En av dem – sjukhuschefen (Kajsa Ernst) börjar dessutom baktala de andra för att flytta fokus från sig själv. Allt medan den äkta revisorn skymtar i bakgrunden, vilket ingen lägger märke till förrän i slutscenen.
I Stadsteaterns uppsättning, som regisseras av Göran Stangertz, är handlingen förlagd till Stalins tid istället för till Tsarens byråkrati. Kanske hade pjäsen, som Expressen skriver i sin recension, fått ännu mer aktualitet om man hade förlagt den till nutid.
Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk, som skriver både i programmet och i Svenska Dagbladets Under strecket, tar upp frågan om hur Gogols pjäs kunde gå igenom tsarens censurmyndighet och varför tsaren uppskattade den: ”Svaret är att den kan tolkas såväl samhällskritiskt som apokalyptiskt och allegoriskt, eller rätt och slätt som en fars.”
Revisorn kan appliceras på alla system där det är möjligt att tillskansa sig förmåner och budskapet kan tolkas såväl som samhällskritik som en personlig kritik mot mutkolvarna. Med tiden ska Gogol själv ha sett pjäsen som en allegori över människan och hennes synder inför yttersta domen. Och visst känner man igen dödssynderna högmod och girighet bland rollgestalterna, och kanske även vällust, avund, frosseri, vrede/hämnd och lättja.
Relaterat: Expressen, Teatermagasinet.
Läs även andra bloggares åsikter om Gogol, Revisorn, Stockholms stadsteater