Revisorn?
fritt efter Nikolaj Gogol
Premiär på Folkteatern i Göteborg den 17 oktober 2015
Siktet är inställt på kommunala skandaler, sådana som uppdagats i den stad där jag jobbar. (Kan som kuriosa berätta att jag intervjuat en person som än så länge är ordförande i en betydande kommunsyrelse och en prisad reporter på Svt vars uppgift blev att bland annat granska förhållanden i just denna kommun.) Samtidigt är ambitionen hos dramaturg Magnus Lindman och regissör Frida Röhl, att göra en genomlysning av klassamhället, tillika av allt fiffel som är knutet till hanteringen av pengar. Vad kan då vara mer tacksamt än att utgå från den geniala intrigen i Gogols pjäs från 1836? För att rättfärdiga sin otrogna hållning visavi originalet, hävdar upphovsmakarna att tradera på latin betyder både att förmedla och att förråda. För att verkligen accentuera budskapet om fjäsk kontra människovärde, tjänster och gentjänster; har man tagit ytterligare källor i anspråk. I programbladet publiceras en text av Nina Björk, medan det i föreställningen duggar tätt med citat från olika källor. Inte bara popis-ekonomen Thomas Piketty, utan också hans kritiker Johan Norberg samt Karl Marx, Predikaren och Granskningskommissionen tillsatt av Göteborgs Stad plus en specialskriven monolog av nämnde Lindman.
För fyra år sedan såg jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Ingvar Hirdvall, en uppsättning jag tyckte om fast den inte tillförde ny kunskap. I helgen hade en frigrupp i Stockhomområdet premiär på en version, vars likheter med stadsteaterns produktion nog är lätträknade. I Folkteaterns dråpliga drama är det inte mycket ryskt ursprung kvar. Kvar är några ryskklingande namn, bedragarnas kläder + huvudbonader och de avsiktligt överspända känslosvallen i familjen Skrävel; inte minst hos hemmamannen Kardo Razzazi och hans dotter spelad av Ada Teisbo. Kön och titel har ändrats på fler i Gogols rollförteckning än huvudpersonen, vilket kan ha sina poänger. Vad beträffar ensemblens rolltolkningar utgår jag från att de stormtrivs att få agera med överdrivna åthävor. Enkelt uttryckt kan metoden beskrivas som motsatsen till psykologiskt finlir. Den förslagne bedragaren görs av Anders Tolergård på ett grovkornigt underhållande sätt, medan hans degraderade partner in crime (Evin Ahmad) paradoxalt blir en sanningsägare. Ahmad förfogar över en mästerlig diktion.
Scenografen, tillika kostymdesignern, Charlotta Nylund har skapat tre moduler med två dörrar. Politikerns tjänsterum, hennes familjs vardagsrum och skojarnas påvra hotellrum är de tre interiörer där alla scener utspelar sig. Revisorn? lever högt på Lena B Nilsson, vars sätt att vara virrigt beskäftig är halva behållningen. Vill ändå klaga på regissörens förtjusning i att dra ut på situationskomiken. Tar man ut svängarna alltför omständligt, blir det tröttsamt att bevittna. Men visst bjuds publiken på mycket munterhet när polischefen gör sig till åtlöje, sjukhusdirektören krumbuktar sig in absurdum och den ansvarige för skolan konstant är en ömklig stackare. Har det någonsin tidigare på denna scen ägnats så mycket energi åt att öppna och stänga dörrar? Maktens megafoner framställs med lika mycket slapstick som Chaplin eller Buster Keaton använde. Trion Yngve Dahlberg, Sara Wikström och Elisabeth Göransson får jobba hårt. De demonstrerar ett osannolikt frenetiskt kroppsspråk. Och deras rollfigurer är i likhet med familjen Skrävel, alltför upptagna med att försöka dölja sitt myglande, för att kunna tänka klart. Är ändå föga trovärdigt att de misslyckas genomskåda den uppenbara bluffen. Men så är manus skrivet, vilket gör att ruljansen rullar vidare ganska länge. Musiken som framförs av kompositören med de enormt långa flätorna, förstärker det gycklande draget i Revisorn? Det är klaviaturkonstnären Amina Hocine som ånyo samarbetat med Folkteatern.
Dags att förklara varför jag satt en sådan bister rubrik. Det har att göra med att jag tog mig från premiären med en påtaglig tomhet inombords. Jag kände inget för karaktärerna, var till yttermera visso osäker på vad jag lärt mig. Avsaknaden av känslor och engagemang, beror antingen på oförmåga att tillägna mig Frida Röhls estetik, eller så är höstens stora satsning en hybrid som inte lever upp till högt ställda förväntningar.