The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage
Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.
Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.
Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.
Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.
Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.
Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.
Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.
