Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

rysare

Filmrecension: Nattvakten – Demons are forever – olidligt spännande

by

Nattvakten – Demons are forever
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi Ole Bornedal

En pulshöjande, rafflande rysare med en lång rad lysande skådespelare. Garanterat spänningsfyllda och barnförbjudna 110 minuter.

Emma som studerar till läkare har fått växa upp med sin ensamma pappa, då hennes mamma begick självmord när Emma var liten. Hennes pappa, Martin (spelas så bra Nikolaj Coster-Waldau, Danmarks fantastiska Game of Thrones-skådespelare) var nära att bli mördad tillsammans med sin flickvän (Emmas mamma) när han som ung student arbetade extra som nattvakt på rättsmedicinska i Köpenhamn. Dessa hemska händelser satte sina spår i Martin och Emmas mamma klarade inte av att leva med dessa skrämmande minnen av upplevelsen.

Nattvakten – Demons are forever är en uppföljare till filmen Nattvakten som kom 1994 och som handlar om juriststudenten Martin, hans flickvän och hans vän Jens (spelas av enastående Kim Bodnia som är känd bland annat från första säsongerna av tv-serien Bron). I Nattvakten härjar en mördare som skalperar sina offer. Mördaren visar sig vara en poliskommissarie Wörmer. I denna uppföljare, trettio år senare, sitter Wörmer på en psykiatrisk klinik på S:t Hans.

Martin har blivit förstörd av händelserna som skildras i Nattvakten. Han har svårt att sköta något ordentligt och han dricker för mycket alkohol och tar piller. Sommarstugan där Emmas mamma hittades hängd har Martin gjort till en minnesplats dit han åker flera gånger i veckan. Hans dotter Emma försöker få honom att prata om händelserna men han vägrar prata. Emma tänker att de måste kunna prata för att kunna gå vidare i livet.

Emma blir nästintill desperat och bestämmer sig för att ta sig in på klinken där Wörmer förvaras. Emma pressar Wörmer som är blind och verkar vara ett vrak till människa och hon spelar in honom för att visa sin pappa. Hennes tanke är att hennes pappa då ska förstå att Wörmer inte längre än något hot.

Emma lyckas, förstås, inte så bra med sina planer. Hon blir upptäckt, inte är det värsta. Hennes agerande sätter fart på onda krafter, både i Wörmer och hans supportrar. Ja också massmördare och galningar kan ha efterföljare och copycats och lärjungar.

Denna Nattvakten 2 är en riktig skräck-rysare men jag måste vara för att emellanåt har den lite för mycket blod som sprutar och ett par riktigt äckliga scener. Den marknadsförs också med ordet ”splasher”, vilket stämmer bra. Den är olidligt spännande av men den har flera högst orealistiska inslag och musiken och ljuder är ibland fel. I en scen där en ung student som är ensam på natten på rättsmedicinska hör konstiga ljud får vi istället för smygande skrämmande ljud höra hiphop på hög volym. Det är dessutom extremt orealistiskt att en massmördare som Wörmer får sitta med helt olöst dörr och kan ta sig ut om han vill och för den delen att hans efterföljare på avdelningen kan gå fritt. Fast i genren skräck är förstås realism inte obligatoriskt. Rysligt spännande är den, en nagelbitare ibland.

Flera duktiga danska skådespelare är med i rollistan förutom Nikolaj Coster-Waldau och Kim Bodnia, bland annat Alex Høgh Andersen som spelade Ivar i Vikings men här har en mer sympatisk roll.

Filmrecension: Mother! – det hemskaste jag sett på länge

by

Mother!
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Mother! är den äckligaste och hemskaste film jag sett på många år. Det är en ovanlig form av skräckfilms-rysare med några av världens bästa skådespelare som Ed Harris och Javier Bardem.

Ett av affischnamnen och en av huvudrollerna har Jennifer Lawrence, som ju är världens högst betalda skådespelerska (enligt IMDB). Hon slog igenom i den kritikerhyllade ”Winter’s Bone” 2010 och fick sitt gigantiska internationella genomslag i och med Hunger Games-filmerna.

Jag är lite tveksam till hennes roll i den här filmen, jag tycker inte hon räckte till riktigt. Hon spelar en ung kvinna som ut i ett stort hus långt ut på landsbygden tillsammans med sin man, en medelålders författare (spelas av Javier Bardem).

Det skrämmande börjar lite smygande. Vi vet inte i början riktigt åt vilket håll filmen ska gå. Det är någon skumt outtalat mellan de två, frun och maken. Plötsligt kommer det oväntat besök och allt blir skummare och skummare.

I pressmailet beskrivs filmen så här:
Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro. Denna psykologiska thriller om kärlek, tillit och uppoffring är skriven och regisserad av Darren Aronofsky (Black Swan, Requiem for a Dream).

Nja, det är inte ett pars förhållande filmen handlar om egentligen. Det går att se den på några olika sätt. Vissa delar är roligt skarpa beskrivningar av avigsidor av religion och då katolicismen i synnerhet. Driften med alla klichéer människor häver ur sig när de möter någon som har djup sorg var en av filmens behållningar.

Ett sätt att tolka filmen är förstås som en beskrivning av de ego-fixerade författarna, eller om du så vill kulturmannen. Fast jag för min del vill tolka den som att myten om tvåsamheten som ska jämt vilja vara bara de två är livsfarlig.

Anledningen till att filmen inte får högre betyg av mig är att den skruvas för många varv, att det är för våldsamt, för äckligt, för mycket blod för min smak. Fast slutet är så suveränt att jag nästan tänkte ge betyg 3.

The woman in black – spöklik rysare där Daniel Radcliffe spelar en karaktär som är väldigt mycket Harry Potter

by

The woman in black
Betyg 3
Regi James Watkins
Sverigepremiär 27 april 2012

”The woman in black” med Daniel Radcliffe i huvudrollen är hans första film sedan Harry Potter. Regissören James Watkins är mest känd för filmen ”Eden Lake”. Jane Goldman har skrivit manus på filmen som bygger på Susan Hills roman med samma namn.

”The Woman in Black” är en spöklig rysare. Daniel Radcliffe spelar en ung advokat, Arthur Kips, som är änkling med en son på några år. Barnets mor och Arthurs fru dog i barnsäng när barnet föddes. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet och allt är filmat i brunmörka murriga bilder som direkt ger en kusligt känsla av att något skrämmande är på väg att hända.

En av frågorna som jag förmodar många ställer sig om filmen är: Hur gör Daniel Radcliffe ifrån när han nu lämnat rollen som Harry Potter? Tyvärr tycker jag inte att han lämnar Harry Potter i och med den här rollen. Han ser väldigt mycket ut som en något äldre, vuxen Harry Potter – och när filmen nu har en hel del övernaturliga, ockulta inslag med spöken så ger det ännu mer känslan av att det fortfarande är Harry Potter som är med om äventyr. Att Daniel Radcliffe inte heller växlar sina uttryck särskilt ger honom inte heller några kvalitetspoäng som skådespelare. Han går mest omkring med samma trubbiga ansiktsutryck i hela filmen.

Advokaten Arthur Kips är djupt nedstämd av sorg efter sin hustru, även om det gått några år. Han har svårt att utföra sitt arbete och får en sista chans att få behålla jobbet, med ett uppdrag att ta hand om en mängd röriga papper efter en äldre kvinna som avlidit och vars hus advokatfirman fått i uppdrag att sköta försäljningen av. Huset ligger ute på landsbygden och Arthur reser dit.

Allt är spöklikt inspelat. Varenda människa han möter i byn känns som om det är något mystiskt med dem och som åskådare undrar jag vad som är filmens verklighet och vad som är spöken. När Arthus sitter på tåget dit, exempelvis, sitter han djupt försjunken i sorg och tankar på sin döda hustru då han vaknar till och där sitter en knubbig, stor man med en hund i famnen mitt emot honom. Är mannen verklig, eller finns hans bara i Arthurs drömmar, eller är han ett spöke? På det sättet är allt inspelat på ett sätt som väcker oro och osäkerhet, som spelar på skräckkänslan.

Mannen som Arthur möter på tåget är Sam, som spelas av underbare skådespelaren Ciarán Hinds. Sam är en av byns rikaste män och den ende som har en bil och han skjutas Arthur till hotellet. Det är hela tiden något mystiskt, ingen människa vill att Arthur ska vara där, alla försöker hindra honom från att ta sig till huset han ska ordna upp pappren för – och samtidigt är det läskigt för alla människor tycks ha något barn som dött på mystiskt sätt.

Filmen är spöklik och fotot är skickligt arrangerat. Men någonstans i mitten börjar den tappa lite, eftersom jag som tittare redan förstått sammanhanget och när till slut Arthur också gör det känns det lite för sent. Det är en svår konst att spela på att tittaren ska veta mer än karaktärerna i filmen.

Älskar du riktigt hemska filmer med spöken och vålnader är det här säkert filmen för dig. Den är snyggt filmad och har flera överraskande moment, men ändå väl mycket jag som tittare listade ut lite för tidigt i filmen. Att jag dessutom hatar slutet på filmen, drar också ned betyget. Men betyg 3 är trots allt mer än godkänt och betyder en bra film, fast med minus för Daniel Radcliffes stela spel.

I rollerna: Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer, Liz White

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,