Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräck

Filmrecension: Nattvakten – Demons are forever – olidligt spännande

by

Nattvakten – Demons are forever
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi Ole Bornedal

En pulshöjande, rafflande rysare med en lång rad lysande skådespelare. Garanterat spänningsfyllda och barnförbjudna 110 minuter.

Emma som studerar till läkare har fått växa upp med sin ensamma pappa, då hennes mamma begick självmord när Emma var liten. Hennes pappa, Martin (spelas så bra Nikolaj Coster-Waldau, Danmarks fantastiska Game of Thrones-skådespelare) var nära att bli mördad tillsammans med sin flickvän (Emmas mamma) när han som ung student arbetade extra som nattvakt på rättsmedicinska i Köpenhamn. Dessa hemska händelser satte sina spår i Martin och Emmas mamma klarade inte av att leva med dessa skrämmande minnen av upplevelsen.

Nattvakten – Demons are forever är en uppföljare till filmen Nattvakten som kom 1994 och som handlar om juriststudenten Martin, hans flickvän och hans vän Jens (spelas av enastående Kim Bodnia som är känd bland annat från första säsongerna av tv-serien Bron). I Nattvakten härjar en mördare som skalperar sina offer. Mördaren visar sig vara en poliskommissarie Wörmer. I denna uppföljare, trettio år senare, sitter Wörmer på en psykiatrisk klinik på S:t Hans.

Martin har blivit förstörd av händelserna som skildras i Nattvakten. Han har svårt att sköta något ordentligt och han dricker för mycket alkohol och tar piller. Sommarstugan där Emmas mamma hittades hängd har Martin gjort till en minnesplats dit han åker flera gånger i veckan. Hans dotter Emma försöker få honom att prata om händelserna men han vägrar prata. Emma tänker att de måste kunna prata för att kunna gå vidare i livet.

Emma blir nästintill desperat och bestämmer sig för att ta sig in på klinken där Wörmer förvaras. Emma pressar Wörmer som är blind och verkar vara ett vrak till människa och hon spelar in honom för att visa sin pappa. Hennes tanke är att hennes pappa då ska förstå att Wörmer inte längre än något hot.

Emma lyckas, förstås, inte så bra med sina planer. Hon blir upptäckt, inte är det värsta. Hennes agerande sätter fart på onda krafter, både i Wörmer och hans supportrar. Ja också massmördare och galningar kan ha efterföljare och copycats och lärjungar.

Denna Nattvakten 2 är en riktig skräck-rysare men jag måste vara för att emellanåt har den lite för mycket blod som sprutar och ett par riktigt äckliga scener. Den marknadsförs också med ordet ”splasher”, vilket stämmer bra. Den är olidligt spännande av men den har flera högst orealistiska inslag och musiken och ljuder är ibland fel. I en scen där en ung student som är ensam på natten på rättsmedicinska hör konstiga ljud får vi istället för smygande skrämmande ljud höra hiphop på hög volym. Det är dessutom extremt orealistiskt att en massmördare som Wörmer får sitta med helt olöst dörr och kan ta sig ut om han vill och för den delen att hans efterföljare på avdelningen kan gå fritt. Fast i genren skräck är förstås realism inte obligatoriskt. Rysligt spännande är den, en nagelbitare ibland.

Flera duktiga danska skådespelare är med i rollistan förutom Nikolaj Coster-Waldau och Kim Bodnia, bland annat Alex Høgh Andersen som spelade Ivar i Vikings men här har en mer sympatisk roll.

Filmrecension: Abigail – och blodet bara sprutar och sprutar

by

Abigail
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
I rollerna: Melissa Barrera, Dan Stevens, Alisha Weir, Kathryn Newton, William Catlett, Kevin Durand, Angus Cloud och Giancarlo Esposito

Snacka om att blodet sprutar. Redan om blod sprutat hälften så mycket hade det varit en form av rekord för en film. Här kan vi snacka om vampyr- och zombiefilm. Jag tycker det är synd att det exploderade med våldsamma blodsprutande scener under filmens andra hälft, för den första halvan var riktigt spännande och mer av en thriller, fast det kändes ju i luften att något riktigt, riktigt läskigt och skrämmande var på gång. Det är den första halvan av filmen som gör att den inte för ännu lägre betyg.

Den andra Halvan är monsterlik med vampyr som jagar och suger blod. Det är en riktigt läskig vampyr som inte ens svarar på kristet kors eller vitlök. Den tycks inte ens följa de regler som de ska följa enligt vampyr-tradition.

Handlingen kretsar kring en grupp kriminella som tillsammans fått ett uppdrag att kidnappa en tolvårig liten flicka. Denna grupp kriminella känner inte varandra innan de utför brottet och de vet inte vem den kidnappade är. De vet först inte ens att det är ett barn de ska kidnappa.

De lyckas utföra kidnappningen och kör flickan till ett avlägset beläget residens, enligt anvisningarna de fått. Där möter de mannen som gett dem uppdraget. De får inte veta så mycket mer än att de inte får berätta sina namn för varandra (för att inte kunna skvallra om någon åker fast) och deras uppdrag är att vakta den kidnappade flickan i ett dygn tills flickans pappa betalat en gigantisk lösensumma.

Att denna flicka inte är en vanlig tolvårig flicka vet väl alla redan innan de ser filmen, det berättas ju i marknadsföringen av filmen också. Dessutom är namnet Abigail väl bekant för vampyr-films-fans. Filmen Abigail bygger på skräckvampyrfilmen Draculas dotter från 1936.

Första halvan är, som jag redan sagt, rätt bra. Smygande spänning och kidnapparna börjar lära känna varandra och retas med varandra. Men sedan brakar det loss och det blir en jagande vampyr och människor som försöker överleva i ett inlåst skräckhus. För min del gäspade jag mest. Det är bara för mycket blod, för mycket jakt och svårt att engagera sig.

Den som älskar vampyrfilmer har väl en högtidsstund att se fram emot. Men vi andra ser nog hellre mindre blodiga berättelser. Ska det vara massor av blod så tycker jag för min del att det ska säga något om livet här och nu.

Filmrecension: Fungi – njae

by

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Recension av tv-serie: Copenhagen Cowboy – en mardröm

by

Copenhagen Cowboy
Betyg 1
Premiär på Netflix 5 januari 2023
Skapad av Sara Isabella Jønsson Vedde och Nicolas Winding Refn

En serie för den som vill grotta ner sig i allt hemskt och vidrigt som tänkas kan: Zombier, vampyrer, människoätande grisar, våld i alla möjliga former. Allt som kan tänkas finnas i dina värsta mardrömmar finns med.

Det känns svårt att ge dåligt betyg till något som en grupp tv-serie-skapare lagt ner tid och kreativ energi på att skapa. Men för mig fungerar inte denna serie, jag mår illa när jag ser den. Men för den som vill grotta ned sig i äckliga, skrämmande saker kan det vara värd att ägna tid att se. Den är speciellt filmad också med många långsamma närbilder på människor och speciellt på Miu, kvinnan det handlar om. Den är filmad med många stilla bilder som kan förmedla tankar och känslor och framför allt skrämmer och ger oroskänslor. Vi anar hela tiden att något hemskt är på väg att ske. Jag har nog aldrig sett så många hemska människor av olika kön och olika kulturella bakgrunder som är vidriga, hemska.

Miu är en kvinna har sålts som lyckobringande amulett under hela sitt liv och tar nu itu med att hämnas på alla som gjort henne eller andra kvinnor illa. Denna mystiska kvinna är mycket speciell och ser mer ut som en ung pojke, hon har androgyn utstrålning i hög grad.

Serier om att hämnas lockar mig inte så ofta, men den här är bland det mest obehagliga jag sett.
Efter att ha sålts som en mänsklig lyckoamulett under hela sitt liv vill denna kvinna med mystiska krafter hämnas på de som gjort henne illa.

Den som är ett stort fan av skräck och skrämmande saker håller säkert inte med mig i min bedömning. Jag kan dock uppskatta en del skräckfilmer, speciellt om jag tycker att de har ett budskap eller tema som säger mig något. För mig känns denna mer som ett pepprande av alla hemska och äckliga saker som tänkas kan. En riktig mardröm. Men en del uppskattar sådana mardrömmar. Så är det ju.

Filmrecension: Midsommar – som en klassisk grekisk tragedi

by

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.