Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräck

Filmrecension: The Hole in the Ground

by

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Skymningsland – ny skräckpodd med John Ajvide Lindqvist

by

Foto: Pontus Bergman, Sveriges Radio

Den 26 april släpps P1-podden Skymningsland – med nyskriven skräck av kända svenska författare. I första avsnittet får lyssnarna en helt nyskriven berättelse av John Ajvide Lindqvist.

Ett pressmeddelande:
Idag, imorgon och alltid handlar om en tonårskille som mitt under rapporteringen av Palmemordet blir haffad för snatteri av en märklig kvinnlig vakt. Hon tar honom till ett förhörsrum och pekar på en dörr. ”Om du går ut genom den dörren förändras allt.”

–Jag kom upp till Åhléns för att snatta skivor och såg en massa människor samlade runt en teve. Och så småningom förstod jag att Palme hade blivit mördad, säger John Ajvide Lindqvist om den verkliga bakgrunden till historien som specialskrivits för Skymningsland. Så det började med att jag ville använda mig av det ögonblicket, som för mig definierar åttiotalet, och därifrån tänkte jag – okej, vad kan hända sedan då?

Skymningsland är en skräckpodd med nyskrivna berättelser från svenskt 1980-tal. I fristående avsnitt av författare som Mara Lee, Inger Edelfeldt, Johannes Pinter, Jessica Schiefauer och Madeleine Bäck möter lyssnarna ett land med två tevekanaler, VHS, Domus, freestyle-apparater, Olof Palme, Razzel och Herreys. Vad hände med detta trygga land? Vad var det för mörka krafter som tog över? Något ohyggligt rör sig där bland hemglassbilar, mikrovågsugnar och midsommarfiranden. Något skrämmande. Dunkelt.

Berättarrösten i Skymningsland görs av Kardo Razzazi. Regissör är Rojda Sekersöz, som vann Guldbagge för årets nykomling 2018 för sin regi i filmen Dröm vidare. Musiken är specialkomponerad av Krister Linder.

Skymningsland har premiär den 26 april och går att lyssna på i Sveriges Radio Play eller där poddar finns från kl. 07.00. Ett nytt avsnitt släpps varje vecka. Skymningsland sänds i P1, fredagar kl. 19.03 med start den 26 april.

Skymningsland är producerat av Sveriges Radio Drama för P1.

Filmrecension: Escape Room

by

Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.

Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.

De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.

En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.

Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.

West End-succén “Kvinnan i svart” har premiär på Scalateatern 31 januari

by

31 januari 2019 har “Kvinnan i svart” premiär. Skräckföreställningen som har 15-årsgräns (11 år med vuxet sällskap) har spelats på West End och Broadway i 30 år och setts av över 7 miljoner teaterbesökare.

Ett pressmeddelande berättar: Susan Hills spökhistoria har beskrivits som “a masterpiece” (The Guardian) och “entertainment at its very best” (Daily Telegraph) och nu är det dags för den svenska publiken att få uppleva den både underhållande och gastkramande spökhistorien. I uppsättningen på Scalateatern medverkar Claes Månsson (Lorry) och Rikard Ulvshammar (Grotesco) och för regi står Linda Hedberg.

– Det känns väldigt spännande och lite otäckt inför premiären! Och så känns det ju alltid inför en premiär men kanske lite extra nu eftersom det är en genre som jag inte har spelat tidigare, säger Claes Månsson, som spelar hela sju roller i “Kvinnan i svart”.

Föreställningen bygger på Susan Hills spökhistoria ”The woman in black”, som beskrivits som “en av de otäckaste historierna någonsin” av Svenska Dagbladet och “En viktoriansk skräckklassiker av bästa märke” av Dagens Nyheter. 2012 hade filmen med samma titel premiär med Daniel Radcliffe
(Harry Potter) i huvudrollen.

I pjäsen medverkar förutom Claes Månsson också Rikard Ulvshammar. Båda har spelat i några av Sveriges mest älskade humorproduktioner, men “Kvinnan i svart” blir deras stora skräckdebut och regissören Linda Hedberg intygar att de fann sig tillrätta i den nya genren.

– Jag har skrattat varje dag under repperioden. Jag har imponerats av Claes och Rikards nyfikenhet, ambition och lyhördhet. Två superproffs berättar Linda Hedberg. Jag vill att detta ska bli mer än en vanlig teaterföreställning. Jag vill att det ska bli en oförglömlig upplevelse!, berättar Linda Hedberg.

För Linda Hedberg är känslorna inför premiärkvällen den 31 januari lite tudelade.
– Jag längtar dit. Känner mig både pirrig och lugn. Dessutom känner jag faktiskt lite sorg. Att få sätta upp den här pjäsen har varit en dröm länge och i och med premiären så är ju mitt arbete i stort sett slut och arbetet lämnas över till ensemblen. Men mest av allt är jag förväntansfull!

“Kvinnan i svart” har premiär den 31 januari på Scalateatern i Stockholm. I Sverige har den tidigare satts upp i bland annat Örebro, Göteborg, Visby, Umeå och Malmö.

Handling
Föreställningen handlar om advokaten Arvid Jansson som får i uppdrag att klara upp ett dödsbo och medverka på en Viola Hedenborgs begravning. Han beger sig till en avlägsen by i Västerbotten. När han kommer dit märker han att så fort han nämner att han ska ut till Viola Hedenborgs hus och medverka på hennes begravningen så tystnar folk och undviker honom. När han dessutom börjar stöta på en kvinna, klädd i svart blir människorna i den lilla byn vettskrämda och vill att han ska åka därifrån. Arvid fortsätter, trots detta, sitt uppdrag men förstår snart att allt inte står rätt till, varken med huset eller med kvinnan i svart. Han blir mer och mer indragen i en skräckfylld jakt där han snart inte kan skilja på fantasi och verklighet. Byn ruvar på en ondskefull hemlighet, en mörk gåta som på ett dunkelt men oavvisligt sätt utgår från en skrämmande gestalt – kvinnan i svart.

Föreställningen “Kvinnan i svart”
Regi och manusbearbetning: Linda Hedberg
Rollista: Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär: 31 januari på Scalateatern i Stockholm
Föreställningen är baserad på ett manus av Stephen Mallatratt efter en bok av Susan Hill.

Filmrecension: Suspiria

by

Suspiria
Betyg 5
Svensk biopremiär: 23 november
Regi Luca Guadagnino
Manus David Kajganich
I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Moretz, Jessica Harper m fl

En mystisk historia som är full av symboler och som kan göra en publik van vid enklare filmer besvikna eftersom filmens handling är komplicerad. Filmen handlar om en amerikansk dansare Susie (Dakota Johnson) som kommer till Berlin för att träffa några professionella dansutbildare år 1977 där hon också kan bo. En plats som är full av skrämmande rykten och historier om förlorade eller offrade dansare.

Suspiria – Dario Argentos klassiker från 1977 (svensk undertitel Flykten från helvetet) är en titel som varje skräckfilmsfan bugar sigför i vördnad. Nyheten att Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino skulle göra en hyllning till denna kultfilm fick uppmärksamhet, inte minst på grund av rollistan med Tilda Swinton och Dakota Johnson i spetsen.

Susie blir snabbt en favorit hos den krävande konstnärliga ledaren Madame Blanc (Tilda Swinton). Baletteleven Patricia (Chloë Grace Moretz) försvinner på ett mystiskt sätt efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför dansakademins väggar, och är Madame Blanc inblandad?

Filmen har dock en djupare berättelse i bakgrunden där den tar upp RAF, den terroristorganisation som var aktiv i Tyskland mellan 1970 och 1998. RAF var en våldsbejakande extremistgrupp med anti-zionism, anti-imperialism och som gjorde många försök till terrorattacker.

Det finns paralleller och förbindelser mellan den sataniska kraft som vill skapa kaos i världen och häxor. Många konstiga historier är fortfarande mysterier.
Polis till Dr Klemperer: Tror du på häxor?
Dr klemperer: Nej, men jag tror att det finns många organisationer som gör onda handlingar i häxans namn.

Filmbolaget skriver om filmen:
När Suspiria premiärvisades på årets upplaga av filmfestivalen i Venedig hamnade reaktionerna på en bred skala från chock och äckel till beundran och fascination. Alla verkar överens om att filmen inte kan beskrivas utan måste ses. “Antingen stapplar du ut från bion, eller så ger du dig hän” skrev en recensent. Guadagninos visuellt spektakulära nytolkning har beskrivits som en blandning av Black Swan och Exorcisten, ett utmanande konstverk som fick skräckfilmsfantasten Quentin Tarantino att brista i gråt.

Thomas De Quincys artonhundratalsessä Suspiria de Profundis beskriver tre mörka mödrar: Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker). Dessa sorgens damer inspirerade Dario Argento till Suspiria samt uppföljarna Inferno (1980) och Mother of Tears (2007). Luca Guadagninos Suspiria är i kanske ännu högre grad än Argentos en kvinnofilm; här finns få manliga roller.

Radioheads-sångaren Thom Yorke har skapat sitt livs första filmsoundtrack till Suspiria. Några av Thom Yorkes spår från Suspiria-soundtracket är hittills släppta: Suspirium, Volk och Has Ended.