Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräckfilmer

Filmrecension: The Hole in the Ground

by

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

by

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Filmrecension: Escape Room

by

Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.

Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.

De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.

En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.

Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.

Devil Inside, skräckfilmen som inte ska visas för pressen före premiär: här bilder från filmen

by

1989 tar larmcentralen emot ett samtal från Maria Rossi där hon erkänner att hon brutalt mördat tre personer. 20 år senare försöker hennes dotter Isabella ta reda på vad som hände den där kvällen. Hon besöker mentalsjukhuset Centrino i Italien där hennes mor spärrats in, för att försöka ta reda på om hennes mor är psykiskt sjukt eller besatt av demoner.

Det berättar filmbolaget i ett pressmeddelande om filmen “Devil Inside” som ska vara en av de mest skrämmande skräckfilmerna vi kan tänka oss. Antingen är det sant, eller så är det en riktig kalkonfilm, för filmbolaget meddelar också att det inte kommer att vara några visningar för pressen. Det kan betyda att den är så dålig att de inte vill ha dålig kritik. Eller så är det ett nytt grepp, att hoppa över filmkritikerna.

Mer från pressmeddelandet:

Isabella anlitar två unga exorcister för att bota hennes mor genom okonventionella metoder där både religion och vetenskap spelar en roll. I deras kamp för att bota Maria möter de ondskan i dess renaste form – fyra mäktiga demoner som tagit kontroll över henne.

Många har varit besatta av en, men endast en har varit besatt av flera.

Den 2 mars har DEVIL INSIDE, något av det mest skrämmande som visats på svenska biografer, premiär.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kulturbloggens filmskribenter rekommenderar gratisfilmer på Voddler

by


Spotify har förändrat sättet för många av oss hur vi lyssnar på musik. För filmälskare och filmintresserade finns sajter som Voddler och Headweb, för den som vill se film helt lagligt. Förutom att dessa webbplatser, som Voddler, är lagliga är det jämnare kvalitet på filmerna.
Den som hämtar hem på piratsajter riskerar både att det finns virus i filerna och att filmen inte går att spela på datorn.
När Voddler lanserades först, i första betaversionen, var jag en av de som inte fick den att fungera på någon av våra datorer. Men det var länge sedan. Nu finns sedan ett bra tag en ny version som är hur smidig som helst.

Voddler har både gratisfilmer och filmer som kostar att se. Några av oss på Kulturbloggen har roat oss att ägna några timmar åt att botanisera bland alla Voddlers gratisfilmer och valt ut några vi rekommenderar.

En fördel med sådana här filmsajter är också att det där går att hitta filmer som kan vara svårt att hitta på annat sätt. De flesta videobutiker håller bara nya filmer på lager.

Jag ser verkligen fram emot en framtid då filmarkiven är öppna och man via datorn/tv:n kan rota runt och se vad som finns och kunna betala via Internet och få tillgång till att se filmen.

Här har Rosemari, AP, Jessika Ahlström och Daniel Lundh, rekommenderat tre filmer var.

Rosemari rekommenderar tre klassiker:

Charlie’s Recreation
Charlie Chaplin från 1914. Handlingen utspelar sig i en danslokal och en överförfriskad Charlie Chaplin konkurrerar med den akrobatiska Fatty Arbuckle om en flicka.
Det är en så tidig Chaplin-film att den store Chaplin inte hunnit anlägga sin karaktäristiska mustasch ännu.
Här kan du hitta den på Voddler.

Rännstensungar
Nu pratar vi om en svensk klassiker med både Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund och Anita Lindblom.
Filmen handlar om rullstolsbundna flickan Ninni som tas om hand av en fattig konstnär när hennes mamma dör. De sociala myndigheterna tycker förstås inte att det är någon bra lösning på Ninnis situation.
Här hittar du den på Voddler
Här hittar du den hos Voddler.

Sånt är livet
En svensk klassisk familjefars med Anita Lindblom. Detta är filmen där hennes stora hit “Sånt är livet” först lanserades.
Mer om den på Voddler.

AP rekommenderar tre dramafilmer:
The Visitor
En välgjord film om illegala invånare och den mänskliga sidan av myntet. Richard Jenkins gör en av hans bästa roller som den ensamme och lite deprimerade Walter. Vad som börjar som en varm film slutar ganska tragiskt.

Tsotsi
Sydafrikas oscarskandidat år 2006 som dessutom vann ger inblick i hur det kan se ut i en afrikansk slum kombinerat med en gripande historia om unga Tsotsi som av misstag råkar kidnappa en tre månaders bebis i samband med en bilstöld.

Alpha Dog
En underskattad film baserad på den verkliga historien om Jesse James Hollywood, en knarklangare som blev en av världens yngsta någonsin att hamna på FBIs ”most wanted list”. Den har visserligen sina svaga punkter, men innehåller en duktig ung rollista med Emile Hirsch, Justin Timberlake, Anton Yelchin och Ben Foster. Varning för vulgärt språk.

Jessika Ahlström rekommenderar tre science fiction-serier:

Utav Voddlers totala utbud av science fiction/fantasy tvserier är majoriteten brittiska. Mycket bra anser jag då de oftast brukar ha bättre manus. Av de som är gratis i utbudet är det två fantasy och tre science fictionserier. Plus för stort utbud på alla nivåer av filmer/tvserier varav många bra är gratis. Minus för nästan helt ickefungerande sökfunktion, ingen egentlig fungerande genreindelning och absolut ingen alfabetisk ordning på filmerna i dessa genres.

Andromeda
Andromeda är en kanadensisk-amerikansk science fiction tvserie om 42 min/avsnitt som baseras på oanvänt material av den avlidne Star Trekskaparen Gene Roddenberry, utvecklat av Robert Hewitt Wolfe och producerad av Genes änka Majel Roddenberry. Den gick mellan 2000-2005. Huvudpersonen spelas av ”Hercules”-skådisen Kevin Sorbo.

Serien känns lite som en mix mellan ”Star Trek” och ”Farscape”. Genes influens är stark, både uniformen och skeppet känns väldigt Star Trek:iga samtidigt som annat drar åt Farscape. Helt okej underhållning att titta på om man gillar snygga rymdskepp, lagom mycket vetenskapligt snack och mera action.

Mutant X
Mutant X är en science fiction tvserie om 44 min/avsnitt som gick mellan 2001-2004, producerad av Mutant Studios. Mutant X är ett team bestående av en forskare inom genteknik, Adam, som samlat ett gäng av genmodifierade mutanter för att kämpa mot en annan forskare och dennes team. Serien utspelas i Toronto, Kanada. Skådespelaren som spelat Adam är John Shea, känd från ”Gossip Girl”.

Upplägget på historien är bra men tyvärr försvinner den i alla usla specialeffekter som pålagda ljud, dålig musik och mycket irriterade slow motion och fast cut-filmande. Det hela får serien att likna en dålig efterapning av Peta Wilsons serie ”La Femme Nikita” (1997) eller ”V.I.P” med Pamela Anderson (1998). Synd, mycket synd för utan dessa effekter hade den lätt kunnat bli en mycket bra serie.

Hyperdrive
Hyperdrive är en brittisk science fiction situationskomedi om 30 min/avsnitt producerad av BBC som sändes mellan 2006-2007. Utspelas år 2151 ombord på HMS Camden Lock om dess besättnings försök att försvara Storbritanniens intressen i ett föränderligt universum.

Som sådan är den helt klart i samma klass som många andra av dessa, inte minst ”Red Dwarf ”och ”My Hero”. Med usla och överdrivna spänningsmoment, dåliga monster och pinsamma situationer. Precis vad britterna (och många med dem) gillar i sina sci-fi serier.

Daniel Lundh rekommenderar tre skräckfilmer:

Phantasm
Don Coscarellis första Phantasmfilm från 1979 är än idag en oerhört underhållande blandning av action och skräck.
Ett par bröder tar hand om varandra efter att deras föräldrar dött, ganska snart blir de misstänksamma mot begravningsentrepenören, The Tall Man, i den lilla staden de bor i. Ortsborna försvinner mystiskt och allt pekar på att begravningsentrepenören är inblandad.
Phantasm var en sån succé att den fått tre uppföljare (hittills).

Plan 9 from outer space
Ed Woods film från slutet av 50-talet brukar omtalas som “världens sämsta”. Det är långt ifrån sant.

Efter en filmad monolog där vi får berättat att filmen dels baseras på edsvurna vittnesutgåvor och dels behandlar framtida händelser(!) åker vi katapult in i en hjälplöst förvirrad historia om utomjordingar som försöker ta över jorden genom att göra människor till zombies. Inget i filmen ser bra ut, allra minst specialeffekterna, och skådespeleriet når ingen vidare nivå men filmen har saker som ett högt tempo, surrealistisk stämning och minst ett oavsiktligt skratt i minuten. Den är helt enkelt underhållande. Bela Lugosi, filmens odiskutabla stjärna, dog efter bara ett par dagars filmning och är ersatt av en 40 år yngre förmåga som håller en cape för ansiktet.

Ska du bara se en “dålig” film i ditt liv, gör det till den här!

De Namnlösa
Jaume Balaguero är kanske mest känd för den omtalade [REC] men han har en hel räcka bra skräckfilmer i bagaget. Den allra mörkaste är kanske den här.

För fem år sedan hittades hennes dotter mördad och livet har aldrig blivit detsamma. En kväll får hon ett telefonsamtal från en kvinna som kallar henne mamma och uppmanar henne att komma och hämta henne. Hon får hjälp av en journalist och en ex-polis att försöka hitta sin dotter och sanningen bakom är en mörk, sjuk hemlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,