The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux
När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.
Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.
Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.
Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.
Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.
Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.
Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.