• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräckfilm

Filmrecension: Scream 7 – platt med förfasande fult foto

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Scream 7

Scream 7
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 februari 2026
Regi Kevin Williamson

Efter en oväntat lovande nytändning med den femte Scream-filmen 2022 såg serien ut att ha fått nytt liv. Uppföljaren må inte ha nått riktigt lika långt men fungerade i all sin enkelhet med en duglig dos slakt och lite klassiska inslag av mordmysterium. Inför den sjunde delen har dock alla former av positiva adjektiv suddats ut. För den som är intresserad finns det närmast en roman att läsa om de oändliga problem som Scream 7 dragits med under sin produktion, detta redan innan den faktiska inspelningen. Förutom att ha fastnat i den mycket utdragna manusstrejken 2023 behövde projektet mer eller mindre startas om då Melissa Barrera sparkats för sin tydliga opposition mot kriget i Gaza. Detta fick i sin tur den ursprungliga regissören Christopher Landon samt Jenna Ortega att överge projektet.

Som räddaren i nöden har istället den ursprungliga filmens manusförfattare Kevin Williamson trätt in som regissör. Bakom sig har Williamson en ’’djupt imponerande bakgrund’’ vad gäller att ge instruktioner till skådespelare och att sätta samman en hel film. Detta med sin enda ynka film i rollen som regissör, nämligen mega-kalkonen Teaching Mrs. Tingle som spelade in mäktiga nio miljoner dollar i hela vida världen 1999, en tid då filmtittandet på bio var avsevärt mer hälsosamt än idag…

Och det finns ingen anledning att ställa frågor – eller ha förhoppningar, om det kan ha skett någon förändring vad gäller Williamsons förmåga att regissera. Scream 7 visar sig vara ett stycke gränslöst skräp. Det är i det närmaste tragiskt då allt den ursprungliga filmen förlöjligade och hånade nu manifesteras av den tveklöst sämsta filmen i serien. För där Wes Cravens original valde att anamma postmodern ironi och leka med förväntningarna, men också göra narr av de klyschor Craven själv ansvarade för att skapa med Terror På Elm Street, verkar Williamson ha genomgått selektiv minnesförlust och glömt bort att han själv deltog i att förakta vad han nu står som ansvarig för då han skrev första filmens manus. Där del fem och sex valde att fokusera sin berättelse genom spydig, uppkäftig samt kritisk satir kring den moderna filmindustrin, vill Williamson istället förenkla allt till något sorts embryo-stadium och därmed sänka filmens intelligens till så låga siffror att antalet decimaler lär kunna vandra tusenfalt runt jorden. Men det är inte bara filmen som är en grönsak vad gäller det intellektuella, även publiken tros vara kompletta jubelidiotier, detta då avskyvärt tröttsam repetition från tidigare Scream-filmer trycks ned i publikens halsar med samma varsamhet som då den ironiska mördaren Ghost Face kör in en kniv i buken. Det helt absurda i detta är att Scream 7 iskallt räknar med att alla som löser biljett har en encyklopedisk kunskap kring alla tidigare filmer men också verkar ha glömt bort samtliga händelseförlopp. Hur denna paradox skall fungera kan varken jag eller än mindre filmen besvara.

Manuskriptet är denna gång inte bara tamt utan rent patetiskt, detta är Scream gjort i mikrovågsungen, allt är smaklöst, helt tappat på näring och måttligt aptitligt. Där den tidigare regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett hade en genuin passion för filmserien som märktes av – framförallt i film nummer fem, är Williamson både ointresserad och inkompetent vad gäller att göra något som ens kan beskrivas som drägligt. Allt är dovt, fult och fruktansvärt uppenbart. Det återkommande mysteriet kring den faktiska förövaren är denna gång pinsamt självlysande och den faktiska twisten är lika tragisk som usel. För dem som hungrar efter bestialiska mord uppfylls den kvoten givetvis inte. Här finns inte en avrättning värd namnet, det är samma sömniga knivhugg och sega jakter som går på malande rutin.

Neve Campbells omtalade återkomst är i sin tur inte vatten värd då manuset är berövat på allt som kan kategoriseras som acceptabelt. Istället får vi Isabel May i rollen som hennes dotter som bjuder på en katastrofal insats, usel nog att sänka en pansarkryssare. Sedan paketeras allt med ett förfasande fult foto som är både platt och utan någon som helst flärd.

Scream 7 är en travesti som tar den lovande nystarten från fyra år sedan rakt ned i graven. Neve Campbell vägrade enligt uppgift att delta i den föregående filmen då hennes gage sades vara under all kritik, jag har svårt att tro att en helt simbassäng fylld med guld kan få henne att återvända efter detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Scream 7, Skräckfilm

Filmrecension: Bring Her Back – en av de bästa skräckfilmerna på länge

7 augusti, 2025 by Elis Holmström

Foto Klara Granberg

Bring Her Back
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Danny Philippou, Michael Philippou

Filmstudion A24 har äntligen fått den spirituella uppföljare till Ari Asters Hereditary som de drömt om i sju år. Efter att ha gjort succé med Talk To Me har bröderna Philippou tagit nästa steg vad gäller konsten att dramatisera men också att chockera. Den mer återhållsamma – pretentiöst uttryckt, konstnärliga, skräckfilmen är – om möjligt, än svårare att framställa än den som grundar sig att emulera ett rent slakthus. För där bestialiska mord och ren massaker idag mest används för tvångsmässig chockeffekt är det minst lika menlöst då filmskapare försöker nyttja mediet till maximal ’’artistisk effekt’’, där spänningen och obehaget helt åsidosätts för märkliga och navelskådande utsvävningar, något Aster var skyldig till i den urusla Beau Is Afraid.

Med Bring Her Back faller alla pusselbitarna på plats för att skapa en skräckfilm som innehåller allt för att vara klassisk, medryckande och intressant. Nyckeln till framgången ligger i ensemblen samt personregin. Sally Hawkins medverkan skänker allt en säregen udd och pondus, Hawkins är en av få aktörer som väljer att helt åsidosätta sitt ego och som genom sin artistiska ödmjukhet – där hon är villig att ge utrymme till sina medagerande, skapar en miljö där hon leder men samtidigt lyfter andra medverkande. Hawkins har sannerligen ingen lätt uppgift, hennes karaktär har flera sekvenser som – i fel händer, skulle kunna uppfattas som överdrivna men som här ageras med oerhörd förståelse och precision. För Bring Her Back är i grund och botten inte en film som utgår från det makabra utan trauma, saknad och psykisk ohälsa. Detta är dramatiska inslag som går hand i hand med chockerande och motbjudande stunder av brutalitet.

Genom filmens andra två nyckelspelare, debutanten Sora Wong och den unga Billy Barratt skapar bröderna Philippou karaktär som faktiskt har substans och vars relation ger momenten av terror ett genuint allvar då det finns ett engagemang för personerna på duken. Utöver det är Bring Her Back också oerhört stilfull, med ett elegant foto som leker med filter och där vädret och ljussättningen används till fantastiskt elegant effekt, miljöer som först verkar vara inbjudande blir snart värre än de värsta av mardrömmar då natten infaller eller då fönstren täcks av regnvatten.

De goda visuella attributen spelar också en stor roll i hur tryckande och stämningsfull hela filmen är. För där andra hungrar efter att chockera omedelbart väljer bröderna Philippou att långsamt bygga upp till de moment då publiken är menad att tappa andan och förlora medvetandet. Att filmen också undviker alla former av menlösa ’’hoppa till effekter’’ är en triumf i sig, obehaget hittas istället i den oerhörda laddningen. Men då det väl blir dags att nå chockklimax är det ingen brist på blod och scener som äcklar, skrämmer och gör blodet till is, men eftersom det implementeras i ett narrativt syfte ter det sig aldrig provocerande eller motbjudande exhibitionistiskt. Skräcken är minst lika stark i det manipulativa spel som bedrivs genom filmen, hur trauma och känslomässiga brister exploateras och utnyttjas. Och det är här den ypperliga personregin och skådespelet adderar bortom rena superlativ, sättet Sally Hawkins balanserar mellan isande kyla men också medkänsla är superbt, och här kan en enda välplacerad kommentar vara mer hårresande än allt blod i världen.

Det enda faktiska felet är en tredje akt som saknar komplexitet och det fina subtila handlag från filmens två andra delar. Finalen känns istället aningen för enkel och det patos som skall levereras känns istället aningen banalt. Men förutom detta snedsteg är Bring Her Back en av de bästa och mest välarbetade skräckfilmerna på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bring Her Back, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

Filmrecension: Bambi – The Reckoning – inte så skrämmande trots allt

24 juli, 2025 by Rosemari Södergren

Bambi – The Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 juli 2025
Regi Dan Allen

Skräckfilm? Bambi som blodtörstig hämnade. Njae. Inte särskilt skrämmande. Mest tycker jag filmen är en intelligent förvrängd godnattsaga. Jag gillar när de som ska vara skrämmande eller hemska är begripliga. Jag tror inte på alltigenom onda demoner. När det som ska vara hemskt har en begriplig förklaring och jag till och med kan hålla på dem emellanåt – då blir det en godkänd skräckblandad historia.

Tänk om naturen och djuren och skogen reste sig och gav igen mot människor. Det vore ganska rättvist. Människor har gjort så mycket fult och gjort djur och natur illa på många sätt alltsedan urminnes tider. Att det söta lilla rådsdjurkidet Bambi växt upp till ett stort, starkt djur som kan använda sina krafter och sina horn till att skada och döda känns till och med rättvist. Inte bara Bambi utan många söta djur kan hämnas på människor.

Bambi – The Reckoning är kanske tänkt att vara en skräckfilm men för mig fungerar den inte särskilt skrämmande. Det känns mest att det som händer är rätt åt de flesta människor, speciellt de människor som går runt med vapen och på annat sätt stör och förstör det naturliga och skogen.

Men tyvärr missar filmen en del rent filmtekniskt som gör att den av och till är en B-film. Till exempel att så redan innan något skrämmande eller hemskt ska hända kör ”skräckljudet” på för fullt. Ett bankande ljud som talar om att nu kommer det läskiga snart. Jag blir aldrig överraskad.

Huvudpersonen är en liten pojke, Benji, som tillsammans med sin mamma ska hälsa på sin pappa och hans släktingar, som bor långt ut i en stuga i skogen. Men pappan dyker inte upp så Benji och hans mamma får ta en taxi till farmor och övriga släktingar. Men taxin får problem då den ska ta sig fram på en liten väg i den hemsökta skogen där rådjurskidet Bambi blivit en stor, stark och fruktansvärd hämnare tillsammans med en hel del andra små gulliga djur som också är hämndlystna mot de elaka människorna.

Bambi – The Reckoning är filmad som om allt händer i mörkret, de flera scenerna är i svart och vitt men ibland lyser det till med gult från någon bil-lampa och ibland lite rött blod. Tja, det är varken bra eller dåligt. Tyvärr stör ljudet för mycket, då det får ta över för mycket och inte används mer sparsmakat, annars kunde filmen fått högra betyg. Filmen är inte så skrämmande, trots allt och Bambi får ändå mina sympatier då de flesta människor är för otäcka och omöjliga att tycka om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: .Filmrecension, Bambi, Filmkriti, Filmkritik, Skräckfilm

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

10 juni, 2025 by Rosemari Södergren

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Askungen, Body horror, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, The Ugly Stepsister

Filmrecension: Heretic – glänsande insatser av alla skådespelare

23 november, 2024 by Linou Gertz

Heretic
Betyg 4
Biopremiär 22 november 2024
Regi Scott Beck och Bryan Woods

Under 2010-talet har amerikanska A24 seglat upp som det mest spännande och mest unika independent filmbolaget på först amerikansk marknad för nu internationell storspelare. Med unik marknadsföring bortom traditionella medier (som Alicea Vikanders robotpersona i sci-fi-thrillern Ex Machina som fick en dejtingprofil på Tinder för att locka besökare till biograferna efter att ha kommunicerat med dem i sin roll) har de gått från distributionsbolag till en unik helhetslösning där de nu även producerar och lanserar filmer under eget flagg. Djupt personliga auteurfilmer som djupblodade draman och annorlunda skräckfilmer som Saint Maud, The Vvitch och Midsommar (för att bara nämna några personliga favoriter) och nu Heretic. Kanske inte lika udda och konstnärligt laddade som många andra av deras tidigare filmer, men ändå en frisk fläkt.

Så när A24 släppte en trailer för en ny skräckfilm blev jag inte direkt jätteöverraskad, vad som däremot fick mig lite häpen var att den tidigare mysfarbrorn Hugh Grant skulle vara med – dessutom i en till synes mörkare och otrevligare roll. Från 1990-talsklassiker som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill” och de något senare ”About a Boy” och ”Love Actually” cementerade Hugh som en väldigt trevlig karaktär i alla sina gestaltningar – något han visserligen utmanat och gått rakt emot på senare år. En inte lika trevlig semi-gangster i såväl ”The Gentlemen” som ”Operation Fortune” som de lika tvivelaktiga karaktärerna i ”Glass Onion” och ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” har verkligen omkullkastat ens bild av honom på senare år. Vilket är väldigt kul och uppfriskande att se. Liksom som denna till synes först välkomnande och trevliga karl Mr Reed som bor i ett ganska ensligt hus bakom låst grind.

Nu vilar inte hela filmen på Grant och hans insats, utan de något nyare förmågorna Sophie Thatcher (som är något av en modern scream queen, även om hon även medverkat i lite sci-fi) och Chloe East glänser i sina respektive huvudroller som missionerande Mormoner som är ute för att upplysa allmänheten om sin tro riktigt glänser. Vad som är extra intressant är att båda skådespelarna växte upp som mormoner i sina respektive familjer och därmed kunde erbjuda produktionen viktig insikt i hur de pratar och för sig. Vilket känns väldigt logiskt då de verkligen känns helt rätt i sina roller och gör otroliga insatser, både som mormoner men också sakta oroade personer som inser att de inte är så säkra som de först hade trott. Vad som börjar i ganska varma och trevliga samtal om både livet och religionen övergår inte alltför snabbt i något betydligt mörkare och otrevligare. Och vad som gör filmen så bra är att den låter dig tro att du vet exakt vart den är på väg och på vilket sätt den ska föra sig – för att sedan göra någonting helt annat. Du tror dig ha sett filmen redan, men blir snart varse att allt inte är så enkelt eller rättfram när allt kommer till kritan. Den gör sig helt enkelt sig förtjänt av A24-stämpeln och är inte så generisk och traditionell som en först tror.

Utan att bli alltför förundrande eller förvirrande tar den upp religion, trosatser och litterär teori som går igen i både religion som populärkultur genom tiderna och så även moderna varianter. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia och berättelseformer men också som bärande samhällsanalys och ifrågasättande av såväl mänsklig upprepning som nyliberalismens grepp på den moderna människan. Det är inget jättedjupsinningt men ändå väl tänkvärda aspekter som tas upp. Taglinen är passande nog ”Question everything” vilket både appliceras på teserna men också filmens senare handling. Är någonting som det verkar eller är det ytterligare bara saker vi vill se för att det passar in i vår syn på det fantastiska? En kan tycka vad en vill om vart svaret landar, men det är ändå uppfräschande att filmen tar sin poäng och bär den från start till mål utan att göra avkall varken på idé eller karaktärer som både för nöta och stöta den. Och en viss scen med en liten miniatyrlabyrint där en av flickorna gestaltas för att sen komma ut ur dörren intill är riktigt briljant. Och det är otroligt snyggare än det låter. Så ta mig inte på orden. Upplev och tro bara dina egna ögon och öron – precis som filmen vill säga dig. Förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Hugh Grant, Skräckfilm

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in