Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräckfilm

Filmrecension: MaXXXine – spännande, nervpirrande och en hel del drift med Hollywood mitt i skräcken

by

MaXXXine
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Ti West
I rollerna Mia Goth, Elizabeth Debicki, Moses Sumney, Michelle Monaghan, Bobby Cannavale, Halsey, Lily Collins, Giancarlo Esposito, Kevin Bacon m.fl.

En spännande skräck-splash-thriller med bra skådespelare, engagerande musik och även om filmens första syfte förmodligen mest är att underhållande på ett nervpirrande sätt har den ett par intressanta teman. Att den som vill lyckas i Hollywood måste vara beredd att gå på lik är ett slags tema och ett annat tema är att religion kan vara förrädisk.

Huvudpersonen Maxine Minx spelas suveränt bra av Mia Goth. I titeln på filmen har Maxine fått tre xxx, Maxxxine. Jag tror att det beror på att detta är den tredje filmen i en skräckfilms-trilogi av Ti West. Maxxxine är en slags fortsättning på filmerna X och Pearl, som båda kom 2022. För den som sett de tidigare två filmerna finns en del underförstådda vändningar och betydelser, men det går utmärkt att se Maxxxine utan att ha sett de första två.

Handlingen utspelas i Hollywood under 1980-talet. Mia Goth återkommer i rollen som Maxine. Hon har lyckats bra som stjärna i porrfilmer men när hon nu kommit in i trettioårsåldern vill hon ta sig vidare till andra filmer. Hon vill bli stor filmstjärna och välbärgad. Som hon säger i en intervju för en roll: ”Att vara porrstjärna är tidsbegränsat som bröd och inte vin. Som porrskådis blir man inte bättre med åren.”

Maxine lyckas bli antagen för huvudrollen i en skräckfilm med namnet The Puritan II. Hon har stora förhoppningar inför detta. Det är flera stora kvinnliga stjärnor som först slog igenom i skräckfilm. Men i Los Angeles härjar en seriemördare. Denna mystisk mördare som slår till på nätterna har av tidningarna fått namnet Night Stalker.

En natt blir hon attackerad. Frågan är av vem hon blir anfallen. Den som sett henne i tidigare filmer vet att hon kan försvara sig. Men i samma veva som hon fått sin stora chans i och med huvudrollen i skräckfilmer händer flera mord, alla som blir mördade är vänner eller bekanta till henne. Två poliser börjar misstänka att Maxine kan hjälpa dem att hitta mördaren. Men Maxine vill inte hjälpa någon polis. Hon vill inte att hennes blodiga förflutna kommer upp till ytan och ställer till hinder för hennes framgång.

Många scener är helt suveränt iscensatta. Det är spännande, olidligt spännings-mättat och pulshöjande. Tillsammans med musik och ljud skapas en laddad helhet.

Vissa scener är brutala och blodiga. Det fascinerande är att hur vi sugs in i handlingen och till och med kan uppskatta de våld som vidriga personer utsätts för. Även om det är mycket blod ibland och i en scen testiklar som mosas på en mördare så accepterar vi som tittare det våldet. Det är själva filmens genre.

Det jag däremot inte sympatiserar med och som jag tycker är helt onödigt i filmen är att Maxine snortar kokain som om det var cigaretter, helt ofarligt och oskyldigt. Med tanke på att kokain kan döda människor och också kan göra människor djupt drogberoende är sådana scener fruktansvärt obehagliga där kokain-snortande framställs som helt naturligt.

Självklart drivs det med Hollywood och dess glamour på flera sätt. Bland annat har skräckfilmen som Maxine får huvudrollen i en egensinnig regissör Elizabeth Bender (Elizabeth Debicki) som är beredd att utnyttja vad som helst och driva skådespelarna till vad som helst för att skapa en succé. Det finns flera sådana roliga detaljer och filmen innehåller en lång rad blinkningar åt filmindustrin. Det var länge sedan jag hade så roligt på en skräckfilms-splasher-thriller.

Filmrecension: A Quiet Place: Day One – olidligt spännande och sätter igång många tankar

by

A Quiet Place: Day One
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Michael Sarnoski
I rollerna Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Alex Wolff och Djimon Hounsou

En action-skräckfilm som sätter igång en hel del tankar. Olidligt spännande emellanåt, då jag sitter på helspänn. New York, staden som aldrig är tyst, staden där invånarna får stå ut med buller på hög nivå dygnet runt blir plötsligt attackerat av gigantiska varelser som ser ut som stora insekter som jagar alltquie som hörs men som är blinda. Filmen är en förhistoria till de två filmerna A Quiet Place och A Quiet Place 2 och kretsar kring helt andra personer. A Quiet Place 3 tycks vara på gång 2025, enligt Moviezine. Lupita Nyong’o är så bra i rollen som Sam. Hon är känd från bland annat 12 Years a Slave och Black Panther.

Filmen börjar på ett hospice utanför New York där vi får möta en ung kvinna, Sam, som är patient och som liksom övriga patienter har en sjukdom som obönhörligt kommer att leda till döden snart. Sam blir övertalad att följa med på en utflykt till New York City för att se på en teaterföreställning och för att stanna till efteråt och äta en pizza. I själva verket är det för löftet om att få äta pizza som gör att Sam följer med.

När Sam och övriga i gruppen från hennes hospice kommer ut från teatern bryter tumultet ut och jätteinsekterna attacker överallt och människor flyr i panik. Sam har en charmig katt, Frodo, som är en assistentkatt och som följt med på utflykten. Katter är bra på att röra sig tyst.

Ganska snart vet de flesta att det är tystnad som gäller för att överleva. Det kan vara svårt att röra sig utan att ljud som lockar de förfärliga jätteinsekterna, eller vad det nu är för varelser. Om de attackerade varelserna är utomjordingar eller något som kommit på grund av miljöförstörelse är oklart i filmen. Den som sett de två tidigare A Quiet Place-filmerna känner förstås till mer, men det är oväsentligt för denna filmens handling egentligen. Jag tycker det fungerar perfekt att det är oklart, då får vi uppleva den känslan som Sam och de som försöker överleva känner. Om hela världen drabbats eller bara New York eller USA får vi inte heller reda på, vilket också förstärker känslan av hopplöshet bland de flyende. Det blir en stark skildring av hur det kan upplevas att vara på en plats vid en katastrof.

Sam och hennes katt Frodo får sällskap på sin flykt av Eric (spelas mycket bra av Joseph Quinn), en juridikstuderande man från Storbritannien. Sam är inte intresserad av att ta sig från New York för att bli räddad. Hon har redan en dödsdom på grund av sin sjukdom. Hon bestämmer sig för att ta sig till sin favoritpizzeria i Harlem för att äta en god pizza.

Skådespelarna, speciellt de två huvudpersonerna Sam och Eric och katten Frodo, är enastående bra och rätt val för sina roller. Ljud och foto och miljöerna är skarpt utmejslade och välgjorda.

Denna film står upp för sig själv och man behöver inte ha sett de två andra filmerna i serien A Quiet Place för att ha stor behållning. Inte alls. Jag tycker att det nästan kan vara lika bra att se denna utan att tänka på de andra filmerna. Denna sätter igång intressanta funderingar kring vad tystnad är och vårt behov av tystnaden. Runt om i världen får oljud och väsen breda ut sig och människor har nästan inte rätt till frihet från väsen längre. Ljud kan också vara en form av miljöförorening. Människor behöver mer tystnad. Det är intressant att fundera kring varför dessa jätteinsikter dödar allt som hörs. Miljön, naturen och klimatet har ju en förmåga att slå tillbaka när den blir förstörd. Nu har väl antagligen filmskaparen kanske mest gjort filmen för att den ska vara underhållande skräck och spännande men jag kan inte låta bli att fundera kring den så sällsynta tystnaden och vårt behov av den.

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

by

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

by

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Filmrecension: The First Omen – väldigt förutsägbar

by

The First Omen
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Arkasha Stevenson

Ondskan är en förutsättning för det goda, eller åtminstone en förutsättning för de som vill kalla sig goda. De ”goda” skapar ondskan för att bli behövda. Det är filmens tema.

The First Omen är en prequel, en efterföljare som skildrar tiden före en annan film eller berättelse. Den berättar om vad som hänt före den första filmen i Omen-serien. Omen släpptes av 20th Century Fox i juni 1976 och fick blandade recensioner från kritiker men var en kommersiell framgång och spelade in över 60 miljoner dollar på den amerikanska marknaden och blev en av de mest inkomstbringande filmerna 1976.

Omen, den första filmen i serien, hade stora skådespelare med som Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Harvey Spencer Stephens (i sin filmdebut), Billie Whitelaw, Patrick Troughton, Martin Benson och Leo McKern. Filmens handling följer Damien Thorn, ett litet barn som vid födseln ersätts av sin far utan att hans fru vet det efter att deras biologiska barn dör strax efter födseln. När en serie mystiska händelser och våldsamma dödsfall inträffar runt familjen och Damien går in i barndomen får de veta att han faktiskt är den profeterade Antikrist. Nu bjuds vi in till berättelsen om vad som hände innan Gregory Pecks rollkaraktär blev utvald att bli far till världens Antikrist.

Filmskaparna av denna föregångare har lyckats behålla mycket av samma sjuttiotalsstämning som den första filmen i serien. Jag tror att många som gillar Omen-serien kommer att vara nöjda med denna också. Filmskaparna är dessutom smarta nog att ge den ett så pass öppet slut att den öppnar upp för fler efterföljare. Vilket väl gläder de kommersiella krafterna likaväl som Omen-nördar.

I denna prequel får vi följa en Margaret, ung amerikansk kvinna, som vill bli nunna. Hon har blivit inbjuden att komma till Rom för att där bli invigd som nunna. Eftersom hon inte har avgett sina löften som nunna ännu får hon inte bo på klostret utan enbart vistas där på dagtid för att på kvällar på någon annanstans. På sitt boende blir hon vän med en annan ung kvinna som ska avge sina löften som nunna. Denna andra unga kvinna övertalar henne att följa med ut på nattklubb för att ändå uppleva sådant innan hon avger sina löften. Vad som händer denna natt minns hon sedan ingen av efteråt.

På klostret där hon vistas på dagarna reagerar hon på hur illa en del av barnen behandlas. Speciellt är det en liten flicka som blir inlåst en hel del, vilket Margaret protesterar emot. Sakta börjar hon inse att det är något som inte stämmer på klostret. Där finns något skumt och illavarslande som pågår.

För min del är handlingen dels lite för rörig och för uppenbar, för förutsägbar, för att jag riktigt ska engagera mig. Jag har ett bättre skräckfilmer. Men jag är överlag en person som kräver en del av skräckfilm. Det ska finnas något mått av trovärdighet och realism, vilket de faktiskt gör i en del skräckfilmer.

Rent teologiskt eller religionsvetenskapligt finns det mycket att fundera kring hur begreppet Antikrist används i denna film och denna serie. 1968 kom skräckfilmen Rosemarys baby, som också har samma tema som denna. Att mänskligheten skulle bli ondare genom att den paras med något djuriskt, nja, det är väl tveksamt. Finns det något djur som ens dödar tillnärmelsevis lika många av sina egna som människor? Finns det massförstörelsevapen uppfunna av djur?

För den som gillar Omen-serien är denna film absolut sevärd. Men för oss andra finns det annat som är bättre att spilla tid på. Den är visserligen spännande och den är otäck, men ändå väldigt förutsägbar.