• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräckfilm

Filmrecension: The Lighthouse

2 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Filmrecension: Det Kapitel 2

3 september, 2019 by Rosemari Södergren

Det Kapitel 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2019
Filmen är 2 tim och 49 min lång

Filmen är lång. Och den är lång. Och jag satt och skruvade mig och undrade hur segt det skulle bli. Förmodligen är det julafton för Stephen King-älskare att del två i filmatiseringen av Det nu kommer på bioduken. Är man ett fan av något så är man. Men som film för den som inte grottar ner sig i detaljer spelar den på alldeles för hög volym med skräckfigurer och musik förmodligen ska vara läskigt men bara blir segt.

Händelserna i filmen utspelar sig 27 år efter händelserna i första filmen. Förstås. Den som sett filmen och kan historien vet att den hemska, förfärlig, onda clownen Pennywise (spelad av Bill Skarsgård) dyker upp vart 27:e år och då kalasar han på den lila staden Derrys barn.

De sju ungdomarna som kallade sig själva för Losers Club och som tillsammans satte stopp för Pennywise slöt en ed tillsammans att om monsterclownen dök upp igen skulle de återförenas för att besegra ondskan än en gång. Givetvis vaknar Pennywise till liv efter 27 år och de sju skolbarnen har nu blivit vuxna – och de har levt sina liv i glömska av vad som hänt. Men Mike, den ende av de sju som inte flyttat från Derry, lyckas samla dem i Derry för att de tillsammans ska döda Pennywise. Mike har nämligen lyckats få reda på en metod av en indianstam, en metod som ska kunna ta död på den onda clownen.

Det som gör filmen så trist är den överdrivna skräckscenerna, som bara är för mycket. En annan sak som gör filmen trist är dessa brott mot sin egen logik. Flera gånger konstaterar medlemmarna i Losers Club att de hemskheter de möter egentligen inte finns utan Pennywise kan sätta skräck i dem genom att utnyttja de hemligheter de har och som de vill dölja eller skäms för. Det skulle kunna vara intressant, det blir som en form av ett psykoterapiskt budskap att våga möta sina rädslor för att bemästra dem. Det är bara det att den teorin är inte konsekvent. Losers Club har var och en mött sina rädslor och då borde inte monstren kunna dyka upp och inte kunna skada dem.

Den amerikanska sensmoralen är nog många filmälskare, liksom jag, trött på. Dessa puttinuttiga scener där de snusförnuftigt producerar new age-gulliga budskap.

Nej suck, det är sorgligt att ett filmteam kan ha sådana enorma resurser till sitt förfogande och ändå blir det aldrig skräck som hugger tag i mig eller engagerar mig.

Anledningen till att betyget inte blir lägre ändå beror på att miljöerna är välgjorda. Men det räcker för att göra en bra film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Filmrecension: Midsommar – som en klassisk grekisk tragedi

4 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Filmrecension: The Hole in the Ground

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

19 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Zikai är Grammisnominerad i kategorin … Läs mer om Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Nu har Roffe Wikström släppt sitt … Läs mer om Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Albert Bonniers Förlag ger ut Hanya … Läs mer om Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

'Hela ensemblen på Dramaten medverkar i … Läs mer om Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

Teaterkritik: Hon ska heta Minou

Hon ska heta Minou Av Ada Berger Ett … Läs mer om Teaterkritik: Hon ska heta Minou

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in