Skräckfilm

Haunted Mansion
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Justin Simien

Olyckligtvis anländer Disneys senaste familjefilm Haunted Mansion aningen sent, recensionerna från andra sidan Atlanten har redan publicerats och responsen har varit isande kall. Det är aldrig en god idé att recensera en film i ett redan etablerat klimat, oavsett vilka metoder som finns tillhands för att förbli objektiv är det omöjligt att inte fläckas av en redan existerande diskurs.

Dock var det svårt att vara alltför upphetsad inför prospektet att ytterligare en Disneyland attraktion skulle bli film. Förvisso har Pirates Of The Caribbean spelar in cirka 4,5 miljarder dollar, ett minst sagt imponerande åstadkommande och kanske det enda anmärkningsvärda – eller minnesvärda, gällande den filmserien, som förvisso förblir älskad men som förblir ett personligt frågetecken. Haunted Mansion har dessutom blivit filmatiserad tidigare, då med Eddie Murphy i huvudrollen, i en film som inte direkt anlände till några rungande applåder.

Uppförsbacken är därför oroväckande brant, Haunted Mansion må inte vara någon triumf men inte heller ett fatalt magplask. Det huvudsakliga problemet är att hela projektet känns inkonsekvent och många gånger forcerat vad gäller en unison kreativ vision. Innan projektet sjösattes med Justin Simien som regissör visade Guillermo Del Toro stort intresse för projektet, delvis genom att skapa en rad skisser för Hatbox Ghost, en av attraktionens mest ikoniska figurer. Och i ett par minimala ögonblick förekommer lite av det DNA som gjort Del Toros filmer visuellt oförglömliga, där rekvisita och
monsterdesign är lika viktigt som berättelsen.

Men mestadels är Haunted Mansion ett lapptäcke som aldrig känns bekvämt.
Justin Simien hamlar i en alltför återkommande och beklämmande sits för regissörer som inte har vana med mastodontprojekt. Delvis finns det en vilja att expandera sitt filmskapande genom de hutlösa resurser som nu finns tillhands, men det finns också en önskan att inkludera – för regissören, bekant tematik och implementera den i denna mer storslagna kontext. För vissa fungerar övergången från smått till stort lysande, Ryan Coogler med Black Panther exempelvis, för andra blir det en kraschlandning – som Justin Kurzels förkastliga Assassin’s Creed. Simien, som nått störst framgångar med Dear White People, kämpar med att hitta ett konsekvent angreppssätt för att kombinera de olika elementen han vill inkludera. Det skall finnas komik, observationer kring samhällets problem och en sorts charmant nonchalans där ingenting är på särskilt stort allvar. Men initialt känns filmen bakfull. Introduktionen är en snårig och genuint tråkig historia som innehåller förvånansvärt livlöst skådespel från både Rosario Dawson och LaKeith Stanfield, något som förbluffar med tanke på deras vanligtvis solida och karismatiska agerande. Humorn som förekommer är minst lika träig. Även om det finns ett antal skämt med potential förtas det då allt levereras utan inlevelse.

Men då denna hopplösa startbana är avklarad framträder det ljuspunkter som inte kan klassas som något annat än oerhört underhållande. Sättet Simien väljer att presentera skräck på måste också berömmas. Skräckfilmer lockar barn och ungdomar men kan oftast inte upplevas förrän i något äldre ålder i och med det extrema innehållet. Haunted Mansion hittar en bra mellanväg, skräckelementen och filmens antagonist är skrämmande men inte till den grad att det orsakar psykologiskt trauma. Denna vänliga form av skräck är sällsynt och genomförs här med bravur. Och när filmen introducerar en rad färgstarka biroller, som spelas av veteraner som Danny DeVito och Jamie Lee Curtis, börjar filmen visa upp en charmant lekfullhet som får flera scener att bli underhållande och komiska. Plötsligt går det från tröttsamma skämt till kaosartad humor
där skådespelarna kastas omkring som löv i en virvelvind.

Tyvärr lyckas Simien inte stanna i denna zon särskilt länge, DeVito och kompani får ställas åt sidan för Dawson och Stanfield som oengagerat försöker få till någon sorts kemi utan att lyckas. Dessutom görs ett skrattretande försöka att inkludera emotionellt tuggmotstånd genom en ren sockerchock som skapar omedelbart illamående. Det är tragiskt att den kaotiska humorn och den entusiatiska delen av ensemblen aldrig får stå i rampljuset. Filmen kränger istället mellan kaos, kväljande sentimentalitet och en helt poänglös berättarstruktur som inte kan få den rudimentära berättelsen att vara greppbar då det ödslas tid på en rad sidospår som har absolut noll relevans. Haunted Mansion känns därför okokt, här finns en ganska duglig familjefilm med ett par oerhört roliga sekvenser, men dessa trängs med ett hopplöst berättande, oengagerade skådespelare i huvudrollerna och en allmän osäkerhet.

Om Simien skulle få chansen till en uppföljare är det lätt att se hur dessa problem skulle kunna avhjälpas. Men med tanke på det usla mottagandet och de minst lika dåliga siffrorna vad gäller intäkter för filmen, är möjligheten till uppföljare närmast obefintlig.