Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skräckfilm

Filmrecension: Slender Man – ett sömnpiller

by

Slender Man
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En film eller berättelse kan bygga på vilka fantastiska overkliga fantasier som helst, men det måste finnas en inre logik i det overkliga för att vi som publik ska leva oss in i det som berättas. Slender Man är en skräckfilm som slarvar och missar alldeles för mycket med detaljer och med handlingen. Det är alldeles för mycket skräckscener som visar sig vara en dröm och ibland en dröm i en dröm i en dröm.

Sensmoralen är dessutom uråldrigt trist. Det är som Adam och Eva-berättelsen i Gamla Testamentet. Skaparen förbjuder dem att äta av äpplen av ett särskilt träd, för frukterna från detta träd skulle ge dem kunskap. Givetvis äter de av den frukten och allt går åt skogen. Sensmoralen: att lyda blint och inte vilja förstå. Det är budskapet i Slender Man också, fast nu handlar det om att inte ta reda på sanningen bakom en myt eller legend.

Legenden om Slender Man är ganska ny och det finns uppgifter i wikipedia: Slender Man är en fiktiv figur skapad av Victor Surge, pseudonym för Eric Knudsen, i juni 2009. Slender Man brukar framställas som en mager och onaturligt lång man med ett formlöst, vitt ansikte och iklädd svart kostym. Slender Man brukar enligt historierna förfölja, kidnappa eller traumatisera människor, oftast barn. Slender Man är inte bunden till någon speciell historia men förekommer i en del spel och i viss skönlitteratur.

Det finns ett amerikanskt rättsfall där Slender Man är inblandad: S31 maj 2014 påträffades en 12-årig flicka, Payton “Bella” Leutner, svårt knivhuggen på en trottoar i staden Waukesha i Waukesha County i Wisconsin. Då polisen förhörde henne, uppgav hon att hon knivhuggits av sina jämnåriga vänner, Anissa Weier och Morgan Geyser. Båda flickorna greps senare samma dag och Leutner skrevs ut från sjukhuset efter sex dagar.

I förhör uppgav Weier och Geyser att de sedan december 2012 gemensamt planerat och utfört knivattacken i syftet att tillfredsställa den fiktiva figuren Slender Man. De var övertygade om att han existerade och att om de inte utförde en attack skulle deras familjer skadas.

Filmen handlar inte om rättsfallet men karaktären Slender Man i filmen är helt klart inspirerad av Victor Surges fiktiva figur. Fyra unga tjejer i en liten amerikansk stad i Massachusetts får nys om legenden om Slender Man och tittar på ett videoklipp som ska föra dem till Slender Man.

Vi känner igen konceptet från många skräckfilmer, speciellt filmserien The Ring: titta du på detta så drabbas du av värsta skräckscenariot och blir död. Det är ett rätt trist budskap: digitala medier kan vara livsfarliga. Men budskapet må vara vad som helst, när det framförs slarvigt med brister i berättelsen blir det långtråkigt. I början av filmen försvinner en av tjejerna. En bit in i filmen är hennes försvinnande helt bortglömt och det berättelsen vevar på. När kompisarna kommer till den försvunna Katies rum noterar de att hennes dator är borta, polisen har tagit den för att undersöka. Men då hittar de en hemlig laptop bakom ett skåp. Suck, hur troligt är det att poliserna inte hittat den. Och kompisarna kommer in direkt på den laptop, de verkar ha totalkoll på hennes lösenord (sådant kan i och för sig hända i en tjejgrupp som är nära vänner).

En bit in i filmen visar det sig att flera av de tjejer som i början inte visste något om Slender Man och inte kände till legenden har alla väggar i sitt rum tapetserade med tidningsurklipp och flera års forskning kring fenomenet Slender Man.

Ovanpå en lång rad saker som inte är trovärdiga inom berättelsens ramar kommer att alltför många scener består av tjejer med samma förskräckta uttryck.

Nej det här är ett sömnpiller, trots att det ska vara skräck och en rysare.

Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Filmrecension: Hereditary – årets skräckfilm

by

Hereditary
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Ari Aster
Manus Ari Aster

Hereditary måste vara årets bästa skräckfilm. Den är skickligt gjort in i minsta detalj och jag tror varenda en som ser den blir sakta mer och mer skrämd. Personligen har jag svårt för skräckfilmer som snabbt går in på högst volym när det gäller skräckeffekter. Här är det krypande, krypande. I början är filmen mer av drama, vi får komma nära en skadad familj. Det märks på flera sätt att det är en familj som har problem men inte pratar med varandra.

Toni Collette spelar Annie, mamma till två tonåringar, sonen Peter (spelas så bra av Alex Wolff) och dottern Charlie (spelas av Milly Shapiro, också mycket bra ung skådespelare). Familjens pappa, Steve, spelas av Gabriel Byrne. Annies mamma och barnens mormor har precis dött och vi får se familjen på begravningen. Att något är skumt, det förstår vi på många sätt, fast inget sägs rent ut. Annie håller en skumt begravningstal, Charlie står och käkar en chokladkaka under begravningen. Pappans kommentar är inte något om det opassande att stå just där och äta utan han frågar: “Det är väl inga nötter i?” Ja, vi förstår att Charlie är nötallergisk, fast ingen säger det.

Annie tar sig i smyg till en grupp för människor som sörjer någon familjemedlem eller annan nära vän. Hon ljuder och säger att hon ska på bio. I samband med detta möter hon en kvinna, Joan (spelas av fantastiska Ann Dowd som säkert många känner igen från tv-serierna The Handmaid´s Tale och Leftovers).

Filmen går att tolka och förstå på flera olika sätt. Att familjen har problem, det är uppenbart. Framförallt verkar det vara mamman, Annie, som har stora problem med att vara mamma och sitt förhållande till både sin mamma och sina barn. Filmen kan tolkas som psykiskt förfall, men den kan tolkas på flera andra sätt också.

Film-leverantören skriver om regissören:
Långfilmsdebuterande Ari Aster har slagit knock på såväl publik och kritiker med unisona hyllningar efter att filmen visats i Sundance och South by Southwest. Med ekon av såväl Polanski som Kubrick andas han nytt liv i skräckgenren med ett mångfasetterat och visuellt övertygande berättande som verkligen kryper in under huden.

Ja det är bara att skriva under på denna beskrivning. Heriditary är mästerligt ihopklippt, med ljud, bild små skickliga effekter som något som lyser i ögonen, ett skimmer som drar förbi i bakgrunden.

Skådespelarna är duktiga, speciellt Gabriel Byrne och de två ungdomarna. Jag kan tycka att Toni Collettes roll, Annie, blir något överspelad emellanåt.

Hereditary är ruskigt skrämmande bra – men samtidigt en falsk beskrivning och okunnig förolämpning av spiritualism. Jag måste bara lägga till det. Seanser går inte alls till som de skildras i filmen och i filmen blandas fysiska fenomen med mentala fenomen.

I filmen skildras en kvinna som är medial, alltså en bro mellan andevärlden och vår värld. Men medier är antingen mentala medier eller fysiska medier. Spiritualism är en form av religion, eftersom spiritualismen säger att livet fortsätter efter den fysiska döden. Inom spiritualism finns medier, som är personer som har förmåga att vara som en bro mellan den fysiska existensen och de människor som gått ur tiden. Detta handlar alltid om goda krafter, om kärlek mellan nära och kära. Det handlar aldrig om att mana fram onda andar.

I rollerna
Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro m fl

Filmrecension: Ghostland – alltför mycket effekter och våld

by

Ghostland
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regissör. Pascal Laugier

Filmen börjar bra med en mor och hennes två döttrar på väg till ett ärvt hus på landet. Döttrarna, Beth och Vera, smågnabbas på syskons vis om vem som är mest älskad av modern.

När en stor mystisk bil dundrar förbi och dyker upp flera gånger under färden vinkar de och ger sedan fingret. När färden slutar vid det ärvda huset är det allt annat än vanligt hem de kommer till. Rummen är fyllda av dockor, uppstoppade djurhuvuden, mystiska kinesiska skåp och mycket underlig inredning. När mörkret har lagt sig kommer den mystiska bilen och två udda personer bryter sig in. Sedan börjar skräcken.

Sexton år senare återvänder Beth (Crystal Reed) till huset på landet efter ett telefonsamtal. Hon har bildat familj med man och barn och blivit en berömd skräckboksförfattare. Hennes mor (Mylène Farmer) och systern Vera (Anastasia Phillips) bor kvar i huset. Vera som är paranoid av skräckupplevelsen vårdas av modern. Än en gång upprepas historien och Beth blir indragen. Så börjar skräcken igen och mardrömmen fortsätter.

Det är en bra historia och den börjar bra med krypande obehag. Men filmen övergår snabbt till en film med alltför mycket effekter och våld. Det är ett dragande och släpande av kroppar runt hela huset, huvuden som dunsar i trappsteg och en jätte som kastar alla i väggen. Man hinner inte bli rädd för allt sker alldeles för mycket hela tiden.

De som gör alla onda saker ser ut som en utvecklingsstörd jätte och en transvestit. Det stör mig att man har valt två sådana personer som onda. De flesta livsfarliga personer ser ju faktiskt helt normala ut. Nu blir det som diskriminering av två redan utsatta grupper. Jag tycker hela filmen känns overklig och saknar något att identifiera mig med som kan göra att jag n lever mig in i filmen och därmed och också uppleva skräcken. Trots att filmen är 90 minuter tycker jag att den känns lång.

På filmens plussida är Crystal Reeds och Anastasia Phillips insatser. Fina skådespelare som gör bra insatser. Dessutom kan säkert många som spelar spel uppskatta tempot och
att mycket händer. Filmen har fått flera filmpriser.

Skådespelare: Crystal Reed, Anastasia Phillips, Myléne Farmer, Taylor Hicks med flera.

Filmrecension: Friend Request – akta dig för att bli vän med udda personer eller tvärtom: var rädd om de utsatta

by

Friend Request
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2017

Akta dig för att bli vän med någon som är udda – eller tvärtom: ta emot de utsatta i din gemenskap. Det är två möjliga sätt att tolka denna skräckfilm för ungdomar. Eller så är den ett varningstecken för att låta sig uppslukas av Internet och sociala medier.

Friend Request är en hygglig skräckfilm för ungdomar – och den målgruppen kommer säkert att bli både skrämda och uppleva spänning och få ett och annat att tänka på. Laura är en ung, mycket söt kvinna, som läser psykologi för andra året på universitet i USA. Hon är en lyckad och lycklig ung kvinna. Hon har många vänner, en snygg pojkvän och hennes facebook är gödslad av bilder där hon och hennes vänner ler stort och är SÅ LYCKLIGA. (För min del tycker jag sådana där foton på facebook där personerna har de där ytliga minerna är så tröttsamma). En dag får hon en vänförfrågan av Marina, en annan ung kvinna som går samma kurs. Marina har inte en enda vän och sitter ensam i matsalen och utstrålar svårmod och enorm ensamhet där hon hänger över datorn med huvudet dolt av huvan på en svart huvtröja.

En sak som ger en äcklig bismak av att se filmen är budskapet den förmedlar: att det är farligt att bli vän med udda personligheter. Fast det är en tolkningsfråga. Det går också att se filmen som att det kan straffa sig att inte släppa in ensamma människor i gemenskapen.

Fast många ser säkert på denna film som enbart underhållning i skräckform och inser inte att all kultur, varje film, varje tv-serie, varje teaterföreställning, varje bok, allt har ett budskap i sig också. Även om budskapet kan verka helt ytligt så är det ett budskap i sig: att inte bry sig om världen och samhället i övrigt utan att bara blunda för allt utanför den egna lyckliga lilla fina bubblan av tillvaron.

Filmens handling i korthet från filmdistributörens pressmeddelande:
Lauras vänskapskrets på nätet expanderar i snabb takt. Hon accepterar förfrågningar till höger och vänster utan att tänka efter, tills den dag hon blir kompis med enslingen Marina. Den nya vännen blir snabbt besatt av Laura och börjar kännas hotfull, så Laura beslutar sig för att klicka på ”unfriend” för att kapa banden. Marina svarar med att begå självmord inför en webbkamera och dådet hamnar på ett oförklarligt vis i Lauras feed. Det slutar dock inte där. Djupt ner bland koderna har en demon vaknat till liv. En hämndlysten ängel som vill visa Laura och hennes närmaste vänner att vänskap sannerligen är att dö för.

Jo, jag tycker filmen håller hygglig kvalitet för sin genre, skräckfilmer bygger ofta på klyschor och förbestämda metoder för att få oss i skräckstämning, som att huvudkaraktären andas väldigt högt och snabbt när hon är rädd och jagad och att musiken är likadan i de flesta skräckfilmer. Sådant är ganska mediokert. Om regissören hade valt att istället göra lite tvärtom, att inte överbetona när det är läskigt, då tror jag att filmen skulle bli riktigt skrämmande och få högre betyg av mig. Men den får betyg 3 och det betyder att den håller hygglig kvalitet. Det finns många sämre skräckfilmer även om denna inte är något mästerverk.

Med Alycia Debnam-Carey (Fear The Walking Dead), William Moseley (The Chronicles Of Narnia) och Connor Paolo (Stake Land).

Filmrecension: Mother! – det hemskaste jag sett på länge

by

Mother!
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Mother! är den äckligaste och hemskaste film jag sett på många år. Det är en ovanlig form av skräckfilms-rysare med några av världens bästa skådespelare som Ed Harris och Javier Bardem.

Ett av affischnamnen och en av huvudrollerna har Jennifer Lawrence, som ju är världens högst betalda skådespelerska (enligt IMDB). Hon slog igenom i den kritikerhyllade “Winter’s Bone” 2010 och fick sitt gigantiska internationella genomslag i och med Hunger Games-filmerna.

Jag är lite tveksam till hennes roll i den här filmen, jag tycker inte hon räckte till riktigt. Hon spelar en ung kvinna som ut i ett stort hus långt ut på landsbygden tillsammans med sin man, en medelålders författare (spelas av Javier Bardem).

Det skrämmande börjar lite smygande. Vi vet inte i början riktigt åt vilket håll filmen ska gå. Det är någon skumt outtalat mellan de två, frun och maken. Plötsligt kommer det oväntat besök och allt blir skummare och skummare.

I pressmailet beskrivs filmen så här:
Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro. Denna psykologiska thriller om kärlek, tillit och uppoffring är skriven och regisserad av Darren Aronofsky (Black Swan, Requiem for a Dream).

Nja, det är inte ett pars förhållande filmen handlar om egentligen. Det går att se den på några olika sätt. Vissa delar är roligt skarpa beskrivningar av avigsidor av religion och då katolicismen i synnerhet. Driften med alla klichéer människor häver ur sig när de möter någon som har djup sorg var en av filmens behållningar.

Ett sätt att tolka filmen är förstås som en beskrivning av de ego-fixerade författarna, eller om du så vill kulturmannen. Fast jag för min del vill tolka den som att myten om tvåsamheten som ska jämt vilja vara bara de två är livsfarlig.

Anledningen till att filmen inte får högre betyg av mig är att den skruvas för många varv, att det är för våldsamt, för äckligt, för mycket blod för min smak. Fast slutet är så suveränt att jag nästan tänkte ge betyg 3.