Heretic
Betyg 4
Biopremiär 22 november 2024
Regi Scott Beck och Bryan Woods
Under 2010-talet har amerikanska A24 seglat upp som det mest spännande och mest unika independent filmbolaget på först amerikansk marknad för nu internationell storspelare. Med unik marknadsföring bortom traditionella medier (som Alicea Vikanders robotpersona i sci-fi-thrillern Ex Machina som fick en dejtingprofil på Tinder för att locka besökare till biograferna efter att ha kommunicerat med dem i sin roll) har de gått från distributionsbolag till en unik helhetslösning där de nu även producerar och lanserar filmer under eget flagg. Djupt personliga auteurfilmer som djupblodade draman och annorlunda skräckfilmer som Saint Maud, The Vvitch och Midsommar (för att bara nämna några personliga favoriter) och nu Heretic. Kanske inte lika udda och konstnärligt laddade som många andra av deras tidigare filmer, men ändå en frisk fläkt.
Så när A24 släppte en trailer för en ny skräckfilm blev jag inte direkt jätteöverraskad, vad som däremot fick mig lite häpen var att den tidigare mysfarbrorn Hugh Grant skulle vara med – dessutom i en till synes mörkare och otrevligare roll. Från 1990-talsklassiker som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill” och de något senare ”About a Boy” och ”Love Actually” cementerade Hugh som en väldigt trevlig karaktär i alla sina gestaltningar – något han visserligen utmanat och gått rakt emot på senare år. En inte lika trevlig semi-gangster i såväl ”The Gentlemen” som ”Operation Fortune” som de lika tvivelaktiga karaktärerna i ”Glass Onion” och ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” har verkligen omkullkastat ens bild av honom på senare år. Vilket är väldigt kul och uppfriskande att se. Liksom som denna till synes först välkomnande och trevliga karl Mr Reed som bor i ett ganska ensligt hus bakom låst grind.
Nu vilar inte hela filmen på Grant och hans insats, utan de något nyare förmågorna Sophie Thatcher (som är något av en modern scream queen, även om hon även medverkat i lite sci-fi) och Chloe East glänser i sina respektive huvudroller som missionerande Mormoner som är ute för att upplysa allmänheten om sin tro riktigt glänser. Vad som är extra intressant är att båda skådespelarna växte upp som mormoner i sina respektive familjer och därmed kunde erbjuda produktionen viktig insikt i hur de pratar och för sig. Vilket känns väldigt logiskt då de verkligen känns helt rätt i sina roller och gör otroliga insatser, både som mormoner men också sakta oroade personer som inser att de inte är så säkra som de först hade trott. Vad som börjar i ganska varma och trevliga samtal om både livet och religionen övergår inte alltför snabbt i något betydligt mörkare och otrevligare. Och vad som gör filmen så bra är att den låter dig tro att du vet exakt vart den är på väg och på vilket sätt den ska föra sig – för att sedan göra någonting helt annat. Du tror dig ha sett filmen redan, men blir snart varse att allt inte är så enkelt eller rättfram när allt kommer till kritan. Den gör sig helt enkelt sig förtjänt av A24-stämpeln och är inte så generisk och traditionell som en först tror.
Utan att bli alltför förundrande eller förvirrande tar den upp religion, trosatser och litterär teori som går igen i både religion som populärkultur genom tiderna och så även moderna varianter. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia och berättelseformer men också som bärande samhällsanalys och ifrågasättande av såväl mänsklig upprepning som nyliberalismens grepp på den moderna människan. Det är inget jättedjupsinningt men ändå väl tänkvärda aspekter som tas upp. Taglinen är passande nog ”Question everything” vilket både appliceras på teserna men också filmens senare handling. Är någonting som det verkar eller är det ytterligare bara saker vi vill se för att det passar in i vår syn på det fantastiska? En kan tycka vad en vill om vart svaret landar, men det är ändå uppfräschande att filmen tar sin poäng och bär den från start till mål utan att göra avkall varken på idé eller karaktärer som både för nöta och stöta den. Och en viss scen med en liten miniatyrlabyrint där en av flickorna gestaltas för att sen komma ut ur dörren intill är riktigt briljant. Och det är otroligt snyggare än det låter. Så ta mig inte på orden. Upplev och tro bara dina egna ögon och öron – precis som filmen vill säga dig. Förstås.