Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel
’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.
Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.
Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.
I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.
Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.
Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.
Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.