Somliga går med trasiga skor
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Magnus Gertten
En film som hugger tag i mig så jag glömmer tid och och rum totalt sugs in i Cornelis liv och musik. Först och främst är det en gigantisk hyllning till hans genialitet, hans poetiska ådra, hans texter, hans visor. Det går inte att säga annat än att han hade en enorm förmåga att uttrycka sig med sina visor. De talar till våra hjärtan. Filmen bjuder på mycket musik och sång av och med trubaduren Cornelis Vreeswijk. Idag, 36 år efter sin död är Cornelis Vreeswijk är han fortfarande en av svensk musiks största ikoner.
Denna dokumentär känns som en av de ärligaste skildringarna jag sett på film på länge. Vi får både följa hans lycka och framgång men också mörkret, motgångar och problem. Han var gift tre gånger och vi får höra alla tre före detta fruarnas berättelser såväl om de lyckliga stunderna, förälskelsen som det mörka, besvikelser och uppbrott. Ibland undrar jag nästan om det är OK att vara så närgången och avslöja så mycket. Men med tanke på hur otroligt många dokumentärer som väjer för de mörka delarna av någons liv känns det rätt och uppfriskande att möta något så här ärligt och öppet. Men dokumentärer skildrar inte bara det dystra och tragiska utan också många stunder av glädje och lycka.
Filmskaparen har lyckats berätta och skildra Cornelis Vreeswijk levande och nära. Det känns som att jag är med där när allt händer. Jag är en fluga på väggen eller någon som hänger vid sidan om och kan betrakta och känna med upplevelserna. Så imponerande välgjort och ärligt.
Cornelis Vreeswijk kunde som få andra ge röst åt samhällets utsatta, de svaga och trasiga. Han fick också ofta bevis på deras kärlek och uppskattning. Även om han periodvis hade det bra ställt kände han alltid samhörighet med de utstötta. Den så kallade svenska avundsjukan och missunnsamheten slog till en period då han unnade sig att bo lyxigt i en stor gård på landet. En period då han var lycklig och hade det bra och också en längre period kunde vara ifrån alkohol och andra droger. Då fanns det personer som menade att han svek sina ideal. Så sjukt det kan vara. Som om någon inte får ha det bra bara för att han eller hon ger röst åt utsatta.
Väldigt sorgligt tycker jag det är när han en period lyckats vara ifrån alkohol och så kallade vänner inom musikbranschen lockade honom att dricka starka drycker. Vilken aningslöshet som driver människor ibland. Det går inte att komma ifrån att bli känslomässigt engagerad i denna dokumentär.
Men först och främst och mest av allt är det ändå en hyllning till denna ikon inom som kom som fattig invandrarkille från Holland och moderniserade den svenska visan under 1960-talet. Vilket språkbruk han behärskade, vilken språkgeni han var och ändå var svenska inte hans första språk.
Detta nära porträtt går inte att värja sig ifrån, filmen kryper in under skinnet och jag är lycklig att jag fått se den och att jag levde under en tid då Cornelis Vreeswijk spelade och sjöng.
Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.
Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.
Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.
Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.