• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Missbruk

Filmrecension: Beautiful Boy – En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk

9 december, 2018 by Rosemari Södergren

Beautiful Boy
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 januari 2019

En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk – och en film som är både dramatisk och engagerande och som det surras om Oscars-statyetter kring. Thimotée Chalamet har redan fått en Golden Globe-nominering för sin roll i ”Beautiful Boy”. Thimotée Chalamet slog igenom internationellt i Luca Guadagninos drama ”Call Me by Your Name”.

Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.

Den andra stora fördomen som den här filmen gör upp med är tron att den som fastnar i missbruk nästan alltid kommer från trasig bakgrund, den felaktiga så spridda uppgiften att den som blir missbrukare ofta växer upp med missbrukande eller på annat sätt trasiga föräldrar. Enligt ny statistik i flera länder, bland i Sverige, visas att detta är fel. Att en ung person fastnar i missbruk har inte att göra med att han eller hon växt upp utan kärlek och engagemang från sina föräldrar. Nic i filmen har en engagerad pappa och en bra relation till sin pappa. Droger finns så lätt tillgängliga för unga människor idag och när någon testat är den kemiska processen i kroppen igång och den unge personen är fast. Tvärtom är det fler ungdomar från välbärgade områden som fastnar i missbruk eftersom drogerna är så tillgängliga där, de har råd med drogerna och kan lätt få tag på dem och testa. Och då fastnar de snabbt. Nu finns det förstås läsare som absolut till varje pris vill ha det till att det är något fel på familjerna där någon blir missbrukare. Om familjen är välbärgad blir barnen missbrukare för att föräldrarna inte ger dem kärlek. Men det är en en fördom. Statistik visar tydligt att det som gör att någon blir missbrukare beror inte på dåliga föräldrar, oavsett om de är fattiga eller rika. Anledningen till att det är fler från välbärgade områden som fastnar i droger i dagens samhälle beror helt enkelt på tillgången. Dessa ungdomar erbjuds droger oftare och kan ha råd med drogerna. Den som vill börjat använda droger fastnar därför att droger är förrädiska, de sätter igång stora förändringar i en människas kropp.

Filmen handlar om Nic och hans pappa David Scheff och familjerna runt om och vad som hände när Nic fastnade i drogmissbruk. Berättelsen bygger på två biografier, pappan David Scheffs ”Beautiful Boy: A Father´s Journey Through His Son´s Addiction” och två böcker av sonen Nic.

Steve Carell är jättebra och trovärdig in i minsta detalj i rollen som David Sheff och Timothée Chalamet gör en alltigenom enastående gestaltning av Nicholas ”Nic” Sheff (som yngre spelas Nic av Jack Dylan Grazer som den tolvårige Nic, Zachary Rifkin som den åttaårige Nic och Kue Lawrence som Nic som fyra- pch sex-åring).

Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.

Medberoende är ett dumt ord, tycker jag, för vad som händer när en i familjen är fast i missbruk. Familj och släkt blir påverkade in i hela sitt liv på grund av missbruket. I familjen som skildras får vi se hur pappan och hans nya fru och Nics pappa om och om igen ställer upp på Nic. Vi ser den kärlek som finns för Nic och vi ser hur fin han är som person, men vi ser också vad drogerna förändrar inom honom och ser hur ilskan och vreden tar över när de kemiska förändringarna sker inom honom.

Det är ofta svårt att göra en film som både är viktig och rent dramatiskt är välgjord. Här har regissören, Felix van Groeningen, verkligen lyckats och jag hoppas att filmen kan sätta igång en ordentlig kamp mot knarkkungarna, mot tillgängligheten av drogerna.

I USA dör fler unga av droger än i trafikolyckor och det är likadant i många länder. När ska samhället och vi medmänniskor reagera och kräva att något verkligen görs för att förhindra dessa tragiska dödsfall? Det som behöver ske är att få bort drogerna. Få bort de stora knarkkungarna som blir stenrika på att sprida dessa dödande droger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Droger, Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

Filmrecension: A Star is Born

5 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

A Star is Born
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 oktober 2018

En vacker men också mycket sorglig kärleksberättelse med Lady Gaga som är helt enastående i den ena huvudrollen, den kämpande artisten Ally. Lady Gagas rollprestation är en av filmens stora behållningar.

Filmen är den fjärde versionen av den klassiska Hollywood-sagan. 1954 gick den på med Judy Garland och James Mason, 1976 med Barbra Streisand och Kris Kristofferson, originaltitel A Star Is Born. Den första versionen, 1937, med Janet Gaynor och Fredric March hade på svenska titeln Skandal i Hollywod.

Nu är den på bio igen, med Lady Gaga som den unga kommande artisten och Bradley Cooper som Jack Maine, en stor rockstjärna.

Handlingen i korthet: Av en slump hamnar den stora rockstjärnan Jack Maine på en liten bar där en ung servitris, Ally, sjunger en fransk sång. Jack blir både förälskad i henne och ser hennes potential som artist. De blir förälskade och Jack hjälper Ally att bli etablerad som artist. Då kommer problemen. Ally får en manager som utvecklar henne åt den kommersiella popmusikens håll och hennes utseende förändras, hon färgar håret och får lära sig uppträda med dansare. Där växer en konflikt mellan Jacks musikstil och den genre som Ally utvecklas mot. Säkert finns det också annat med som att Jack helst vill vara i centrum själv och nu är det Ally som blir stjärnan.

Samtidigt domineras filmen mer och mer av det största problemet: Jacks drogmissbruk. Det gör ont i mig att se hur en människa som fastnar i droger sakta med säkert. obönhörligt förstår allt omkring sig och framför allt förstör sig själv.

Filmen är berörande och gör mig väldigt ledsen, eftersom det som skildras sker dagligen om och om igen. Inte vara stora rockstjärnor förstör sig själva och allt omkring sig på grund av drogmissbruket, det händer i alla sociala sammanhang och inget samhälle verkar vilja ta itu med detta problemet på allvar. För annars borde dessa droger inte finnas alls, om de mäktiga presidenterna och deras medhjälpare på allvar ville förhindra att människor dör på grund av missbruk dagligen världen över. Med de drönare som amerikansk militär har bör de veta exakt var all opium växer och var alla drogfabriker finns. Den rätta viljan att få slut på att så många liv förstörs på grund av droger finns uppenbarligen inte bland makthavare. Det går inte att sluta tänka på detta efter att ha sett A Star is Born.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

En alldeles vanlig familj – träffande skildring av medberoendets konsekvenser

3 december, 2012 by Redaktionen

Titel: En alldeles vanlig familj
Författare: Love Liman
Redaktörer: Sara Holsbrink, Mats-Olov Eriksson, Jesper Sundewall
Illustratör: Rikard Nilsson
Förlag: Sundewall & Eriksson förlag
Utgiven: 201210
ISBN13: 9789197914123

Pappa super och mamma kräks. Love Limans text i dialog med Rikard Nilssons teckningar målar upp en saga om en medelklassfamilj i kris.

Så här i adventstider börjar funderingarna kring hur den ståndande helgen ska firas. Just för att högtider som dessa har en förmåga att pröva den allra mest luttrade och avslöja sprickor i de finaste fasader är det inte konstigt att det är ett tacksamt scenario för litterära skildringar. I Love Limans debutroman En alldeles vanlig familj, fint illustrerad av Rikard Nilsson, finns en träffsäker skildring av just den sortens Norén-jul som många bävar inför. Vid det obligatoriska julbordet flankerat av matriarkerna från respektive familj, Agda och Clara, hade jag inte gärna suttit. Pappa Axel löser situationen genom att dra en bläcka och somna ifrån alltihopa medan mamma Berit hetsäter och spyr. Alltmedan barnen Adam och Ida sitter ensamma under granen medan snöflingorna faller utanför fönstret.

Det är alltså inte någon särskilt munter saga som Liman och Nilsson målar upp. Nej, inte mycket som står rätt till i familjen Andersson. Pappa Axel skåpsuper och mamma Berit har anorexia och vänsterprasslar med chefen. Barnen Adam och Ida försöker jämka mellan föräldrarna och leva upp till förväntningarna som de vuxna ställer på dem medan äldre halvsystern Maria fått nog och flytt till ett liv med kompisarna i kollektivet. I utkanterna av familjen finns också farmor och mormor som med sina skygglappar inför sanningen omintetgör alla försök till förändring. Här får vi följa familjen under ett halvår i deras liv, det blir sommar, höst och vinter och så jul.

Familjen är som hämtad ur TV-serien Solsidan, med skillnaden att de bor på fel sida stranden. Och det är den sten som skaver i mamma Berits putsade sko. Hon, född in i en slumrande överklassfamilj med drömmar om karriär och ett liv med status ymboler fick se sin dröm krossas när hennes man, ungdomsförälskelsen Axel, som då de träffades var en begåvad, hipp student som spelade i band, oväntat hoppade av sin utbildning för att ta hand om sin mamma och så småningom insjuknade i alkoholism. Och han, Axel, som en gång förälskade sig i en glad och varm kvinna undrar vart hon tog vägen? Barnen Adam, Ida och Maria försöker alla överleva på sitt vis. Klyftan mellan de olika familjemedlemmarna och bristen på öppen och ärlig kommunikation mellan föräldrarna omintetgör en förändring. Man skrattar lätt åt de dråpliga scenarion som gestaltas men skrattet fastnar snabbt i halsen när man inser allvaret bakom.

Text och illustrationer fungerar bra ihop, layout och bild förstärker berättelsen. Love Limans lite torra ironiska och underfundiga text tillsammans med Johan Nilssons teckningar på tomma, vita sidor där familjemedlemmarna presenteras närmast som pappersfigurer. Man kan nästan föreställa sig hur vitt och rent det är hemma hos familjen Andersson, inte en pryl på fel ställe.

Love Liman har valt ett allvetande berättarperspektiv, ändå är det kanske lille Adam och pappa Axel jag får mest sympatier för och känner som bokens huvudpersoner. Mitt i allt mörker finns det en liten scen mellan dem som lyfter och gör särskilt intryck på mig.

”Adam”, säger pappa.

”Ja?”

”Ska vi leka?”

”Det kan vi väl.”

”Vad ska vi leka då?”

”Jag vet inte, jo vi kan leka att vi är rymdgubbar som bara är här på besök och nu kommer vårt stora rymdskepp och så ska vi åka härifrån? Och alla som är snälla får åka med i rymdskeppet men alla som är dumma måste stanna kvar på den här dumma jorden.”

”Det är klart att vi kan leka det!” säger pappa.

”Vad roligt!” Säger Adam och känner sig genast lite gladare.

”Adam”, säger pappa.

”Ja, pappa?”

”Du vet att jag älskar dig, och även om det inte skulle komma något rymdskepp och hämta oss så är du alltid det finaste jag har. Och Ida, förstås.”

”Ja, pappa, jag vet det.”

En alldeles vanlig familj är helt klart en bok som berör och som öppnar upp för samtal och eftertanke.

Love Liman är journalist, författare och ekonom utbildad vid JMK och Uppsala universitet. En helt vanlig familj är hans debutroman. Rikard Nilsson är bildlärare och illustratör utbildad vid Umeå universitet och konstskolan Kuben i Örebro.

Text: Jenny Abrahamsson

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Missbruk

Five Daughters – en resa som tar oss bakom löpsedlarna och vi får se att offren är människor

20 april, 2012 by Rosemari Södergren

Five Daughters
Betyg 3
Släppt på dvd 4 april 2012

Five Daughters bygger på verkliga händelser i staden Ipswich 2006, i Storbritannien. Fem unga kvinnor som var drogmissbrukare och fick pengar till missbruket genom att sälja sex blev mördade.

BBC ligger bakom tv-serien som skildrar händelserna framför allt genom att vi får träffa de unga kvinnorna hos sina familjer, ofta när de träffar sina mammor. En av filmens styrkor är att dessa kvinnor blir verkliga personer för oss, de är inte bara prostituerade utan de har var och en sin bakgrund och har en gång i tiden varit söta småflickor. En av dessa missbrukande unga kvinnor har själv tre små barn som tagits från henne, eftersom hennes kärlek till heroinet gjort att hon inte klarar ta hand om sina barn. En av dessa unga kvinnor hade slutat med droger och var på väg att rätta till sitt liv när mordet på en av hennes väninnor gjorde att hon föll tillbaka i missbruket.

Det måste vara en helt ofattbar smärta som drabbar mammorna till dessa unga kvinnor. Att se sitt barn gå mot sin undergång, att hoppas på att de verkligen ska lägga av när de säger att de vill lägga av, fast det kanske är för tionde gången de säger något sådant. Det går knappt att föreställa sig att ha en dotter som prostituerar sig för att få 20 pund till en sil.

Filmen är inspelad delvis som om det var en dokumentär med duktiga brittiska skådespelare. Brittiska film- och tv-producenter måste vara bland de skickligaste på att besätta rollerna med skådespelare som ser ut som vanliga människor. Speciellt mammorna känns mycket äkta.

Det är hemskt att se hur handfallet samhället står inför drogproblem. Att det inte finns tillräcklig hjälp utan att missbrukarna skickas hem med en lapp med tid för nästa möte – och de förväntas klara av att passa den tiden och hålla sig från drogerna utan mer hjälp än så.

Five Daughters är hyllad i Storbritannien och har fått flera priser. Dess styrka är att den känns väldigt genuin, äkta, som tittare kommer jag nära fem unga kvinnor och deras olika bakgrund. Samtidigt är den dokumentära tekniken också tv-seriens lilla svaghet, den blir aldrig spännande utan den är mer rapporterande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd-release, droger, missbruk, prostitution

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Droger, dvd-release, Missbruk, prostitution, Scen

Varför ”Oslo 31 augusti” är en av årets viktigaste filmer

28 november, 2011 by Rosemari Södergren

”Oslo 31 augusti” är en film som handlar om en dag i Anders liv. Anders är kulturjournalist och narkotikamissbrukare. Han är inlagd på ett behandlingshem och har några veckor kvar av sin behandlning då han får ledigt en dag för att åka på en anställningsintervju i Oslo.

Filmen hyllas av kritiker och vann Bronshästen på Stockholms filmfestival.

Anders passar på att träffa en vän den dag då han är i Oslo och han har också planerat att träffa sin syster. Vi som ser filmen vet att Anders försökte att ta livet av sig på morgonen innan han åkte iväg till Oslo, vi ser livet som pågår runt honom med hans ögon. Vi ser det med de ögon den har som är redo att släppa greppet om livet.

Det är så starkt och regissören slår med filmen hål på en myt som de flesta i vårt samhälle gått på. Myten att alla som fastnar i drogmissbruk kommer från en trasslig bakgrund.

Så fort medier berättar om någon som lyckats ta sig ur ett drogmissbruk är det en man (oftast en man i alla fall) som vuxit upp med den biologiska pappan frånvarande och styvpappan super och slår mamman och barnen och mamman är missbrukare och de bor i ett ghetto. Även om det är en kvinna som tagit sig ur ett missbruk och skildras kommer hon garanterat från en riktigt trasslig bakgrund.

Det här är en myt som inte bara journalisterna fallit för. Nyligen rapporterade utredaren Irene Wennemo i en rapport att många unga pensioneras bort från arbetsmarknaden.
Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom.

Wennemo drar samma gamla slutsats, grundat på förutfattade meningar: dåliga uppväxtvillkor.

Nu handlar hennes rapport inte om drogmissbrukare, eller rättare sagt det kan den ju visst göra. Många med psykiatriska diagnoser självmedicinerar, det vill säga tar till droger för att lindra sin oro och ångest.

Nu är det inte så att detta är något som bara underklassen gör. Det finns människor i alla samhällsklasser som har psykiatriska problem och som fastnar i drogmissbruk. Som filmen ”Oslo 31 augusti” visar: en man som Anders som har föräldrar med bra inkomst, trygg miljö och som ställer upp på honom och Anders själv har en bra utbildning och hade ett bra arbete trots att han fastnade i drogmissbruk.

Okunskapen är förödande bland allmänheten om hur droger påverkar människor. Uppenbarligen är det bekvämt att skylla alla problem och misslyckanden och svårigheter på dålig uppväxt. Det är bara det att då når vi inte fram till någon lösning. Det är ju till och med så att myten blir ytterligare ett problem, en fördom till för missbrukaren och de anhöriga att utstå.

Rent medicinskt, rent kemiskt, är det fastställt att varenda människa som använder droger får en depression när han/hon försöker sluta med drogen. Alla droger ger depression när någon slutar med dem. Det är en ren medicinsk följd av detta. Att Anders har en djup depression är klart tätt knutet till drogmissbruket. Det går inte att skilja depressionen från drogmissbruket som Bernt Eklund gör i Expressen:

Louis Malle berättade i princip samma historia i ”Tag mitt liv” 1963, han förstärkte ångesten med dramatisk klippning.
Joachim Trier – bara avlägset släkt med Lars – följer en rakare berättarlinje och gör en saklig rundtur i dagens Oslo – före Breivik – och in i en ensam mans djupa depression.
Tillsammans med Anders Danielsen Lie, som är omtumlande bra i rollen, skapar han en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner. En värdig vinnare.

Visst, jag nekar inte till att många som växer upp med trassliga familjer också hamnar i drogmissbruk. Men det är ett välkänt problem och dessa människors berättelser får vi redan höra. Men kanske det till och med är så att det är stärkande för människor i medelklassen och uppåt att vi alla tror att det framför allt är underklassens problem. Det blir som en stämpel på alla som hamnar utanför samhället. En stämpel som skyddar alla de som inte hamnar där, ja ni vet de kan tänka på dem som offer och att de själva inte är i riskzonen.

För alla som hamnar i missbruk och inte kommer från trasslig bakgrund blir det en dubbel börda, på grund av detta. Ännu mer skam och skuld trycker ned dem.

Vem som helst begriper ju att om vi ska kunna ta itu med problem måste vi kunna identifiera problemen. Om människor som fastnar i missbruk automatiskt placeras i facket usel uppväxt då har vi missat chansen att hjälpa.

SVT tar upp frågor kring människor som begår självmord, inte drogrelaterat utan överhuvudtaget. Här kan vi till exempel läsa om de tecknen som kan finnas.

Att människor begår självmord är tragiskt, mycket tragiskt, och drabbar de anhöriga hårt. Det är samma sak med drogmissbruk, det drabbar de anhöriga svårt. En tredjedel av alla som fastnar i missbruk dör av sitt missbruk: genom olyckor, överdoser, medicinska följer av missbruk, självmord, mord …

Det är tragiskt och drabbar så många. Om vi kunde ta bort skygglapparna och inse att drogmissbruk kan drabba vem som helst, från vilken bakgrund som helst: då skulle vi ta ett stort steg mot att kunna ge stöd i kampen mot drogerna. De anhöriga skulle inte stämplas som usla, de som i sitt jobb möter drogmissbrukare och deras anhöriga kan sluta att bemöta dem som underklass, den som missbrukar skulle få hjälp för att ta itu med de verkliga problemen.

Du har väl inte missat vår intervju med Joachim Trier, regissören till Oslo 31 augusti.

Läs även andra bloggares åsikter om missbruk, film, droger, narkotika, fördomar, myter

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Droger, Fördomar, Missbruk, myter, narkotika, Scen

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Som att kliva in i en exotisk värld av latin-rytmer och beslöjad romantik – Hilde Louise Asbjörnsen & Nordic Noir på Unity

13/6 2025 Jazzkrogen Unity i … Läs mer om Som att kliva in i en exotisk värld av latin-rytmer och beslöjad romantik – Hilde Louise Asbjörnsen & Nordic Noir på Unity

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Mappe3 Katharsis 4 Inspelad i … Läs mer om Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in