Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Island

Regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson om andlighet, klassklyftor och våldsamma miljöer

by

Addi, tonårspojken som är huvudpersonen i filmen Beautiful Beings, kan känna vad som händer i framtiden. Sådana förmågor är helt naturliga, menar regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson som fått flera pris för filmen. Beautiful Beings har vunnit ett femtiotal priser på festivaler runt om i världen och vann kategorin bästa manus på Stockholms filmfestival 2022.

Addi, spelas av Birgir Dagur Bjarkason, och Konni, spelas av Viktor Benóný Benediktsson

Guðmundur Arnar Guðmundsson är från Island och menar att för honom som islänning är det en del av vardagen att människor har synska förmågor. I Beautiful Beings görs ingen stor affär av Addis förmågor, de skildras som något naturligt som finns där i hans liv. Guðmundur Arnar Guðmundsson har märkt en skillnad mellan hur publiken i Island och övriga Europa ser på scenerna där Addi har drömlika syner om framtiden. I den sekulariserade västvärlden har många svårt att tro på intuition och andra förmågor medan det på Island finns en helt annan öppenhet för att det finns mer än vad vi kan uppfatta med våra vanliga sinnen.
– För en islänning är det något fullständigt naturligt, inget vi gör någon stor affär av utan något som vi ser som en naturlig del av livet och som vi kan ta hänsyn till  då vi tar beslut medan publik och kritiker i andra länder tycks se på synerna som påhitt, som fiction, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har själv en intuitiv förmåga och drömmar som talar till honom. Flera av hans filmer har kommit till efter att han haft sådana syner, berättar han:
– Min första kortfilm gjorde jag efter att jag hade en vision av dem. Filmen Heartstone satte jag igång att skriva efter att en vän som avlidit visade sig för mig i en dröm. Beautiful Beings gjorde jag efter en upplevelse i en dröm.

Addi liksom hans vänner i filmen växer upp i en förortsmiljö kring sekelskiftet med mycket våld och droger, med våldsamma män och uppgivna mammor. Det som skiljer Addi från de andra ungdomarna är att han har en kärleksfull mamma som är öppen för andliga aspekter i livet och som låtit Addi gå i ett dagis som drivs av Anada Marga som är ett rörelse som bland annat lär barn att meditera och som uppmanar människor till att vara öppna för intuition, drömmar och andevärld. Guðmundur Arnar Guðmundsson gick under sin uppväxt också i ett sådant dagis och skola.

Huvudrollerna i Beautiful Beings spelas av ungdomar, liksom i flera av hans filmer, som i den kritikerrosade Heartstone. Men även om huvudpersonerna är ungdomar handlar filmerna om sådant alla kan relatera till, oavsett ålder.
– Egentligen tycker jag inte det är någon skillnad mellan barn och vuxna. När jag gör film skildrar jag karaktärer, inte människor av en viss ålder. När jag var barn tänkte jag inte på mig som barn utan som en människa, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Den andliga aspekten är egentligen inte filmens huvudtema. Filmens tema handlar framför allt om vänskap och klassklyftor. Det är en stark uppgörelse med vad utsatthet gör av människor, oavsett ålder.

– På Island har tidigare gjorts många filmer om klassklyftor och arbetarklassen. Så stor del av befolkningen i Island räknas till arbetarklassen. Men idag görs det inte lika många filmer om klassklyftorna, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson. Problemen med våld i förorter är inte lika stora nu som kring sekelskiftet men det finns fortfarande problem.

Också i Sverige finns våldsamma miljöer i förorter. Även om våldet i Beautiful Beings på ytan ser ut att vara annorlunda är det ändå i grunden samma problem: utsatta grupper utan hopp och gigantiska klassklyftor i samhället.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Beautiful Beings.

Här kan du se en intervju från filmfestivalen i Berlin är Michael Stütz samtalar med Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Filmrecension: Let Me Fall

by

Let Me Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Baldvin Zophoníasson
Manus Birgir Örn Steinarsson, Baldvin Zophoníasson
I rollerna Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir

En film som gör mig oerhört sorgsen. Den skildrar det helvete som droger är, hur droger förstör allt i sin väg.

Denna isländska film bygger på verkliga händelser står det på filmens affisch. Ja det hade inte behövts sägas. Droger skövlar människors liv runt om i världen dagligen. Drogerna inte bara förstör de människor som fastnar i drog-helvetet, drogerna förstör livet för alla i omgivningen och alla som tycker om den människa som fastnat i missbruk.

I centrum för berättelsen står den isländska flickan Magnea. I filmens början är hon en söt, 15-årig duktig skolflicka med ljus hår som precis hoppat av från gymnastikträning och fått nya vänner, speciellt Stella som drar in Magnea i droger, prostitution och kriminalitet.

Det är skrämmande att se hur snabbt allt rasar för Magnea och med vilken fart hon förgör sig själva. Så sorgligt och berörande är att se hur hennes föräldrar kämpar för att vara förstående. Det tar lång tid innan de ens begriper att Magnea missbrukar droger. Föräldrarna, som är skilda och har nya sambor, ställer upp på alla sätt och vis för att ge stöd åt Magnea, som alltid om och om igen sviker dem, ljuger för dem, lurar dem och missbrukar.

Magnea och Stella missbrukar inte på någon låg nivå, de injicerar starka droger och för att få tag på dem drar de sig varken för att prostituera sig eller lura torskar och stjäla.

Det är en mycket sorglig, deprimerande berättelse där alla som någon gång haft någon missbrukare i sin vänkrets eller familj känner igen otroligt mycket i. Magnea som var duktig i skolan, vältränad, pigg och söt blir snabbt körd i botten. Hon missköter sitt utseende och ändrar hårfärg och ser ut som en uteliggare ganska snabbt.

Filmen har två stora svagheter, tyvärr. Berättelsen pendlar friskt mellan flera olika tidpunkter, det är svårt ibland att hänga med i vilken ålder Magnea är i de enskilda filmsekvenserna. Den andra svagheten är att vi aldrig riktigt kommer varken henne eller Stella nära på riktigt. De förblir missbrukande utflippade unga tjejer och sedan lite äldre förstörda kvinnor. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var älskad av någon. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var ett barn som drömde om framtiden. Ingen missbrukare föds förstörd, ingen föds som lögnaktig kriminell.

Bakom filmen ligger BALDVIN Z, som tidigare skapat Life in a fishbowl. Kanske förlorade Let Me Fall på att det betonas för mycket att den är baserad på en sann historia. Den hade förmodligen vunnit på att släppa greppet om den sanna historier och blivit mer dramatiserad, eftersom unga som faller för droger är alldeles för vanligt. Människor dör i överdoser varje dag.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga, vart den vill komma. Det är bara så fruktansvärt hemskt att dessa liv som Magnea och Stella har är inte unika, alldeles för många får sina liv förstörda av droger.

Filmen har vunnit fyra Edda Awards (isländska Oscars).

Den isländska filmen Woman at War får Nordiska rådets filmpris 2018

by

Nordiska rådets filmpris 2018 tilldelas regissören Benedikt Erlingsson, manusförfattarna Benedikt Erlingsson och Ólafur Egill Egilsson och producenterna Marianne Slot, Benedikt Erlingsson och Carine Leblanc för den isländska filmen Woman at War.

Ett pressmeddelande:
Den isländska filmen WOMAN AT WAR (Kona fer í stríð ) fick under en gala i Oslo den 30 oktober 2018 Nordiska rådets filmpris, ett av norra Europas mest prestigefyllda filmpris. Filmen har svensk biopremiär i februari (Scanbox).

Priset på 350 000 danska kronor delas mellan regissör, manusförfattare och producenter och uppmärksammar filmen som kollektiv konstform, en summa av mångas insatser. En film regisserad av Benedikt Erlingsson vann även 2014 – Om hästar och män, producerad av Friðrik Þór Friðriksson.

WOMAN AT WAR handlar om Halla, en medelålders självständig kvinna. Men bakom fasaden av stillsamma rutiner lever hon ett dubbelliv som en passionerad miljöaktivist som för ett hemligt enkvinnaskrig mot den lokala aluminiumindustrin. Hon är i färd med att planera sin största och djärvaste sabotageoperation när hon får ett oväntat brev som förändrar allt. Hennes gamla adoptionsansökan har plötsligt godkänts och en liten flicka väntar på henne i Ukraina. Medan Halla förbereder sig på att överge sin roll som sabotör och höglandets räddare för att förverkliga sin dröm att bli mamma, beslutar hon sig för att genomföra en sista attack mot aluminiumindustrin.

Juryns motivering:
I Kona fer í stríð förmedlas ett stort, pressande problem genom en stark, egensinnig personlighet. Halla, som tar lagen i egna händer för att skydda världens ekosystem, spelas briljant och behärskat av Halldóra Geirharðsdóttir. När Halla känner att det är något inom henne som är starkare än idealismen, nämligen önskan om att få en egen familj, skildras det varsamt och utan sentimentalitet. Regissören Benedikt Erlingsson, som också har skrivit manus tillsammans med Ólafur Egilsson, är faktiskt lika djärv som sin huvudperson. Juryn värdesätter hur han självsäkert blandar actionscener och intima ögonblick med stämningsfulla stilbrott, genom att placera livemusiker i bild och låta dem tolka stämningar och känslor. Resultatet är en fantastisk film som roligt och lekfullt hanterar både storpolitiska frågor och privatlivet hos den medelålders Halla som är filmens oväntade actionhjälte. Och kärleken som ligger till grund för historien, kärleken till naturen och till ett ensamt barn, lyser igenom det hela.

WOMAN AT WAR är den 15:e vinnaren av Nordiska rådets filmpris, Nordens mest prestigefyllda filmpris. Nordiska rådets priser i kategorierna film, litteratur, barn- och ungdomslitteratur, musik och miljö delades ut under en ceremoni i samband med Nordiska rådets 70:e session, i Oslo.

Filmrecension: And Breathe Normally – helt underbar

by

And Breathe Normally
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi Isold Uggadòttir

En vacker isländsk film om två kvinnor från hela olika bakgrund som båda hamnat i kläm i livet och som upptäcker att de har en hel del gemensamt. Den ena en skuldsatt ung ensamstående mamma med son i lågstadier som kastas ut i hemlöshet och en afrikanska flyktingkvinna som av en slump fastnar i passkontrollen på Island och tvingas söka asyl där. Det är blir väldigt tydligt att världens utsatta människor har oerhört mycket gemensamt, de mekanismer som slår ut människor finns världen över.

Dessa isländska vyer och miljöer är som så ofta i isländska filmer så uppfriskande. Speciellt med denna heta sommar som sitter kvar i kroppen är det oerhört svalkande med det isländska regnet som öser ned.

Livsödena för dessa två unga kvinnor, isländska Lara och Adja från Guinea Bissau, binds samman på Reykaviks internationella flygplats. Lara som har vräkts från sin lägenhet har precis fått en chans att vända sin rätt hopplösa situation då hon fått en provanställning i passkontrollen. Adja mellanlandar på Island med ett falskt pass då hon försöker ta sig till sin familj i Kanada. När Adjas pass ska scannas påpekar Lara ett fel som leder till att Adja grips av polis och placeras i förvar inför deportation.

Adja blir dömd till fängelse för att hon försökt ta sig igenom med ett falskt pass. Det är lite annorlunda mot här i Sverige där jag inte hört att flyktingar blir dömda till fängelse för att de har falskt id. Jag kan tänka mig att skillnaden beror på att Adja inte egentligen ville söka asyl i Island utan ville bara ta sig vidare medan de flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av falska pass eller id-kort har Sverige som mål och söker asyl här.

Lara och hennes son Eldar lever i bilen då de blivit utslängda från lägenheten. Lara vill inte säga sanningen till sonen, att de blivit hemlösa. Som tittare förstår vi att ett skäl till att hon inte vill säga sanningen till sonen är förmodligen att hon är rädd att förlora vårdnaden om honom om det kommer fram att de är hemlösa. Hon lurar i sonen att de ska på en äventyrsresa. Lara, sonen och katten får därmed sova i bilen medan regnet öser ned utanför. Vi ser också hur Adja å sin sida pratar i telefon med sin dotter som kommit till Kanada och Adja berättar inte heller sanningen för sitt barn utan lovar att allt ska lösa sig. Fast hon vet att chansen att det ska lösa sig inte är stora. Likheterna är stora mellan hur människor agerar, oavsett bakgrund i livet.

En av filmens styrkor är att den inte berättar allt för tydligt. Att Lara tidigare förlorat vårdnaden om sin son men nu lyckats få tillbaka honom får vi reda på liksom i förbifarten. Vi förstår att hon haft drogproblem men nu slutat. Fast hon inte klarar att spola ned alla droger i toalettstolen utan behåller lite för säkerhets skull. Det är likadant när det gäller bakgrunden till Adja, vi kan inte vara helt säkra på vad som hänt egentligen mer än att vi vet att hennes syster och dotter lyckades ta sig till Kanada då hon själv olyckligtvis stoppades.

Det var ren slump att just Adja stoppades. Den första passkontrollanten såg inte att passet var falskt. Vi kan bara förmoda att dottern och systern hade tur att inte fastna hos en lika noggrann passkontrollant. Det är en metafor, tänker jag, för situationen för all världens flyktingar. Vem som lyckas ta sig till frihet har mest tur, helt enkelt.

Skådespelarna är helt underbara. Kristín Þóra Haraldsdóttir som Lára, Babetida Sadjo Babetida Sadjo som Adja och Patrik Nökkvi Pétursson som Eldar är alla tre så naturliga och äkta i sina roller.

Filmen är en stark film i kategorin socialrealism och berättar om både världens flyktingar och om klassfrågor. Filmen har många bottnar och talar till mig på flera sätt. Den vänskap som byggs mellan dessa två kvinnor och Laras son Eldar värmer hjärtat och ger hopp åt tron på mänskligheten. Det är visserligen bara ett drama, en berättelse, inte ett klipp från verkligheten. Men vi kan alltid hoppas att filmen kan förmedla civilkurage och medkänsla/medmänsklighet – förmåga att se människan i våra medmänniskor.

Isold Uggadòttir är en isländsk regissör och manusförfattare utbildad vid Columbia University i New York. Hennes prisbelönta kortfilmer har visats på över hundra festivaler världen över. And Breathe Normally är hennes långfilmsdebut och med den har hon fått flera priser bland annat på Sundance filmfestival.

Filmrecension: Svanen – en isländsk film med mäktig natur

by

Svanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ása Helga Hjörleifsdótirr

En isländsk film om en ung flicka mellan barndom och vuxenliv. Filmen baseras på en roman av Gudbergur Bergsson.

En betagande vacker och mäktig natur bildar bakgrund till historien om flickan Sóls sommar på landet. Dit har hon skickats för att arbeta och för uppfostran.

På landet är allt nära naturen och livet är lugn. Födelse och död är naturligt och det finns många sysslor som skall göras utan att stora ord sägs. När drängen Jón dyker upp på gården blir hon vän med honom i det lantliga hemmet. Hon delar sina drömmar och hans poesi med honom.

Världen utanför känns avlägsen tills den dag dottern kommer hem från universitetet. Hon blir mottagen som en drottning men kritiskt betraktar hon allt på landet som gammaldags. Att människorna är trista och utan drömmar. Plötsligt är det fel på lantlivet och den harmoni som rått. Livet blir komplicerat och Sól är ännu för ung att förstå alla känslor mellan vuxna.

Filmen innehåller mycket poesi och övernaturligt som sprunget ur den isländska sagoskatten. Samtidigt skildrar den människor på landet som jordnära och utan större åthävor. Det sägs att lantbrukarparet har haft många sommarbarn för att glömma problemen med sin egen dotter. Då hade jag gärna velat veta mer om dottern. Och drängen Jón med sin poesi och hopplösa kärlek. Filmen skildras ur Sóls perspektiv och det hon ser. Och även om hon ser mycket är hon är ett barn. Det gör att man saknar förklaring till många skeenden. Filmen är som en saga med mycket symbolik och drömmar men historien engagerar inte mig så mycket.

Grima Valsdottir har fått välförtjänt beröm för sin roll som Sól. Filmen har fått mycket uppskattning på olika festivaler.