One Battle After Another
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Paul Thomas Anderson
Även med de sedvanliga superlativ och himmelska hyllningar som ofta ackompanjerat filmer signerade Paul Thomas Anderson har hysterin och vördnaden inför One Battle After Another, varit i en klass för sig. En av de sista kvarvarande filmtidningarna Empire har exempelvis kategoriserat filmen som en omedelbar klassiker, liknande lovord har haglat sedan de initiala pressvisningarna.
De regissörer som idag klassas som auteurer, det bästa mediet har att erbjuda, brukar ibland göra en film som bryter mot signum och mallar. Ett sådant exempel är den mästerliga No Country For Old Men av bröderna Coen, en film som drog aningen mer åt det breda och kommersiella genom att introducera rena actionmoment, något som fick regissörerna att kategorisera filmen som deras första – och kanske enda, riktiga actionfilm. Andra regissörer som vanligtvis inte rör sig i action-territorium visar sig vara närmast geniala utövare av genren, där bland andra Sam Mendes gång på gång visat sig vara en actionregissör av första klass med Road To Perdition och senare Skyfall.
One Battle After Another är Andersons stund att försöka bredda sitt filmskapande, tona ner de mer svårsmälta elementen och fokusera lite mer på adrenalin och spektakel istället för bibliska associationer och funderingar. Detta leder till flera moment som är både egensinniga och djupt imponerande. Framförallt är Andersons jordnära och analoga estetik närmast unik för en film där eldstrider och biljakter förekommer. Hans fortsatta användande av 35 millimeters film skapar ett traditionellt men också glåmigt utseende som går som handen i handsken med filmens grymma och hopplösa dystopi. Sättet en rad sekvenser har komponerats visuellt är rafflande, framförallt genom ytterst säregna kameravinklar.
I mångt och mycket känns One Battle After Another som en mer förfinad och slipad version av den film Ari Aster ville skapa med Eddington. En cynisk, vass och svidande kritik av det moderna samhället där självupptagenhet, rasism och förakt mot främmande kulturer numera fått en central roll – inte bara i Trumps mardröms USA, utan också i andra delar av västvärlden. Men tillskillnad mot Aster, som visade upp en närmast patetisk feghet då det kom till att försöka skapa falsk ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstrationer och vitmakt-rörelser, har Anderson en helt annan klarhet och övertygelse vad gäller att fördöma och häckla rasism, farliga maktstrukturer och en militariserad polis.
Detta presenteras bäst genom Sean Penn som gör en av sina mest obehagliga men också underhållande rolltolkningar som en skrattretande svag och ynklig karriärist vars slutmål är lika ytligt som menlöst. Tillsammans med den avskalade estetiken skapas en film som ofta känns hotfull och ger genuint horribla associationer med den kollaps av demokratin som vi dagligen kan bevittna i USA. Filmens speltid på nästan tre timmar rör sig också förvånansvärt snabbt och Anderson lyckas undvika att fastna i navelskådande som varit fallet i filmer som The Master och praktfiaskot Inherent Vice.
Fler gånger känns det som om en tronarvinge till There Will Be Blood är på ingång, för här finns sekvenser och stunder som utan tvekan kan räknas till Andersons bästa, scener då komik, samhällskritik och rödglöd intensitet samverkar för något stort. Men samtidigt är filmen också full av plågsamma felskär och misstag som ständigt kväver möjligheterna till att förklaras som fantastisk. Startsträckan som pågår länge känns undermålig vad gäller att skapa någotsånär seriösa porträtt av nyckelpersonerna, framförallt den roll Teyana Taylor tilldelats känns som ett smärre skämt och en renodlad karikatyr. Leonardo DiCaprio har också bjudit på mer inspirerat och minnesvärt agerande än vad vi ser här, det är kapabelt och kompetent men långtifrån de häpnadsväckande höjder som DiCaprio erbjudit genom sin karriär.
Men mer än något annat än Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods musik i det närmaste grotesk. De vassa, ilande och obekväma slingorna som var rent magiska i There Will Be Blood är nu så utstuderat fantasilösa och påträngande att flera scener förvrids och vanställs. Detta blir än mer uppenbart i sekvenser då Greenwoods horribla oljud inte torterar dramatiken. Musiken är så pass distraherande att flera scener blir ofrivilligt komiska och ter sig som oseriösa. Nog för att Anderson alltid velat nyttja nattsvart galghumor, men resultatet vi får då Greenwoods hamrande piano ständigt invaderar blir endast genant.
Det blir aldrig någon bred triumf där finsmakare och de breda massorna kan njuta av ett fläckfritt mästerverk signerat Paul Thomas Anderson, men det politiska modet samt det många gånger om snillrika hantverket gör det värt att uthärda de många felen.