Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Fredrik Benke Rydman

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

by

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

by

Foto: Sören Vilks

Matilda The Musical
Av Roald Dahl
Manus Dennis Kelly
Musik och sångtexter Tim Minchin
Översättning Adam Gardelin
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Petra Göransson Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Nils-Petter Ankarblom
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, 1 december 2023

Årets stora familjeföreställning som kommer att dra besökare i alla åldrar för att få uppleva en kväll med bubblande glädje, lekfullhet och få känna en rebellisk lust att göra revolt mot det förstelnade. Fredrik Benke Rydman har gjort det igen. Ännu en gång har Fredrik Benke Rydman presenterat sin tolkning av ett verk för scen med musik, dans och teater som både får stående ovationer och som engagerar publiken redan från första scenen. Och vilken ensemble Fredrik Benke Rydman samlat: enastående dansare, fantastiska skådespelare som Robert Fux Sara Jangfeldt och Jörgen Thorsson och alla barn och ungdomar som både dansar och sjunger och dessutom agerar. Hur har han fått tag på alla dessa strålande barn och ungdomar? Flera av barnen bär viktiga roller och har egna sång- och dansnummer som Matilda. Wow, jag är så imponerad.

Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.

Berättelsen har blivit film 1996 av Danny DeVito och den har sänds som radioföljetong på BBC och har satts upp som musikal runt om i världen och självklart också både på West End i London och Broadway i New York. Musiken finns också på Netflix. En version av musikalen Matilda finns i sin helhet på YouTube. Visst är denna musikal ett säkert kort men det krävs ändå stor skicklighet att få till ett sådant samspel och sådan smittande spelglädje som denna ensemble utstrålar. Om igen frågar jag mig: var han han hittat alla dessa duktiga barn och tonåringar? Jag är så imponerad och fascinerad av hur duktiga de är och vilken scenglädje de utstrålar. Maja Söderström spelar Matilda i premiären och det gör hon med glans. Hon delar rollen med två andra flickor och jag är övertygad om att de alla tre är lika duktiga.

Foto: Sören Vilks

Jag vet knappt var jag ska börja för att kunna beskriva denna föreställning. Dansnumren, scenografin, kostymerna, musiken och de duktiga skådespelarna – allt är så genomtänkt och utstrålar spelglädje och fantasi som huset där Matilda och hennes familj bor med texter från boken på väggarna, dansscener med basketbollar, skolbarnen iklädda skoluniformer som starkt påminner om fångdräkter, den elaka rektorn som viftar med en röd fana.

Robert Fux spelar den elaka rektor och han berättar i ett pressmeddelande:
– Att få göra rektor Trunchbull är en svavelosande dröm sedan länge. I henne ryms alla begränsande, förminskande, maktfullkomliga vuxna jag nånsin träffat. Varje saga har sin drake att besegra, varje tid sitt motstånd att övervinna och jag kommer inte bli en lätt match för Matilda. Trunchbull är demon-drag deluxe!

Ursprungsberättelsen innehåller lite mer magi än denna scenversionen. Matildas fristad är biblioteket där bibliotekets föreståndare älskar att sitta ned med Matilda och höra hennes sagor. En saga Matilda berättar visar sig vara händelser och skildra människors öden som verkligen hänt. Det finns en dimension av magi och mystik i detta som jag fascineras av. Det finns mycket som en familj som går på denna föreställning med barnen kan prata om efteråt. Eller för den delen alla som ser föreställningen, vuxna såväl som barn, kommer att ha en hel del att kunna prata om efteråt också.

Fredrik Benke Rydman, regissör och koreograf, säger:
– Det känns overkligt att få jobba med Matilda där allt det jag älskar finns med. Fantastisk musik, humor med en allvarsam botten, skruvade karaktärer och en massa talangfulla barn.

Detta har Fredrik Benke Rydman förvaltat på det allra mest enastående vis. Benke Rydman ska jobba i tre år med stadsteatern i Stockholm, står det programmet till föreställningen. Det ger gott hopp om flera fantastiska scenupplevelser.

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

by

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Nötknäpparen – underhållande bra

by


Vi har inte kommit iväg förut, det har varit slutsålt varenda gång vi tänkt att gå. Nu när Nötknäpparen sätts upp för en tredje säsong, så får vi äntligen tag i biljetter. Vid premiären för två år sen, fick den lite kritik mot att vara lite rörig och full av infall. Jag personligen älskar att den är full av infall.

Fredrik Benke Rydman förvandlar dansklassikern Nötknäpparen till en modern gatusaga. Där barn lämnas på en soptipp, föräldrarna reser till väst för att tigga. Jörgen, publikvärden används för att förklara dansen, och det kan kännas som fördummande mot publiken, men för mig blir det precis tvärtom, det öppnar upp för alla, för alla som kommer ska förstå vad som händer på scenen. Det öppnar upp för att även unga besökare får ut mer av föreställningen. Jag blir tillsammans med dom glada när både Mario och Darth Vader dyker upp under ett av infallen. Det leks med ridåer och vad vi får se.

Denna version av Nötknäpparen är en perfekt första dansföreställning för den som inte kommit iväg på dans förut. Det är starka dansare, som verkligen kan sitt hantverk. Det finns fortfarande med lite ballett, men mest är det riktigt häftig gatudans. Det är en föreställning för hela familjen, snygg, snabb och som sagt, full av infall.  Det infall jag håller allra högst, när det kommer en lite falskt skorrande kopia av många aktuella artister, sjunger ”Stop cracking my nuts!” . Det blir inte bara dubbelironi, det blir ytterligare en nivå.

Det är bara att inse, nu när de spelat denna föreställning ett antal gånger så är den jäkligt underhållande, försök att få biljetter till de sista föreställningarna som går. Just nu spelas den till 18 mars på Dansens hus.

Fredrik Benke Rydman sätter upp ”Nötknäpparen” i höst

by

notknapparen

”En usel historia med fantastisk musik”. Tidigare Bounce-dansaren och koreografen bakom den internationella succén Svansjön, Fredrik Benke Rydman, sätter upp ”Nötknäpparen” i höst. I hans händer förvandlas balettklassikern från 1800-talet till en spektakulär scenshow med streetdans och angeläget tema. Ett pressmeddelande berättar:
Tjajkovskijs musik möter nyskrivet av bland andra Danny Saucedo och Anna Ternheim. Premiären äger rum 8 september på Dansens Hus i Stockholm.

fredrikrydman‒ Det som lockar mig med ”Nötknäpparen” är den fantastiska musiken. Storyn är usel, så för att den ska bli något måste den utvecklas. Det ger mig en ingång att berätta om hemlösa barn i dagens Europa men på ett fantasifullt, skrämmande, kul och galet sätt. En modern saga!, berättar Fredrik Benke Rydman.

I september får Stockholmarna se en helt ny version av ”Nötknäpparen”. Den är mest känd som en balett baserad på E T A Hoffmanns skräckromantiska berättelse från 1816 med musik av Pjotr Tjajkovskij. I stället för tåspetsbalett möter publiken bland andra en sibirisk europamästare i breakdance. Originalsagans julfirande hemma hos en välbärgad familj byts i Rydmans version ut till en betydligt ruffigare miljö när handlingen uppgraderas till nutid. Publiken får följa den lilla flickan Clara som har lämnats ensam att bo på en soptipp, medan hennes föräldrar tigger på gatorna i ett rikt främmande land. I förhoppning om att återförenas med sina föräldrar, luras Clara att följa med en organhandlare på jakt efter ett ungt hjärta att sälja till en sjuk man. Nötknäpparen, prinsen, har gått sönder och förlorat sin stjärnglans. Samtidigt berättar en bloggare allt vi vill och inte vill veta om föreställningen. Alla jagar trygghet och ett sammanhang i en saga som är skrämmande lik verkligheten vi lever i.