Efter verk av Franz Kafka
Manus och regi: Hans Blomqvist
Scenografi: Jesper Lundahl
Kostym: Agnes Gry
Ljud, ljus, teknik: Jacki Román
Mask: Jessica Cederholm
i rollen: Erik Åkerlind
Premiär hos Göteborgs Dramatiska Teater i Stigbergsliden 19/9 2025
Spelas till och med 16/11
Premiärdatumet sammanföll med premiär på stadens Stadsteater vilket medförde att föreställningen hos GDT sågs påföljande kväll, Satt längst ut på andra rad på den fullsatta trånga gradängen. Följde med intresse vad som pågick i Blumfelds lägenhet under en timmes tid. Det är så han heter, den propre missnöjda tjänstemannen på linnefabriken som berättelsen ”Blumfeld- en gammal ungkarl” handlar om. Franz Kafka hyste ambivalenta känslor inför sin oavslutade novell, som nu kännaren av dennes existentialism lustfyllt bearbetat.
Hans Blomqvists samarbete med Erik Åkerlind sträcker sig långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till 2012 då de gjorde Boet baserad på en text av Franz Kafka. Gemensamt för deras samarbeten är att berättelser inte ämnade för scen dramatiserats utan väsentliga ändringar i överföringen till talspråk och att publiken fått stifta bekantskap med så kallade anti-hjältar. Andra exempel på sådana lyckade adaptioner är Tusen år hos Gud (Stig Dagerman), Anteckningar från ett källarhål (Dostojevskij) samt Flickan och dockan (Kafka) – samtliga recenserade här. Blomqvist motiverar vad som synes vara en besatthet av tjeckens texter genom att betona hur de öppnar och sluter sig, ungefär som abstrakt måleri. Det gäller menar han att välja bland möjliga tolkningar. I egenskap av manusleverantör fokuseras enligt dennes utsago på känslan av tomhet och övergivenhet som svårligen kan bemästras.
Att vad som driver monologen är en övernaturlig händelse, likt en hallucination, har vi inga problem att förhålla oss till när vi får kika in i Kafkas konstruerade universum. De två bollarna under sängen vilka tycks ha ett eget liv där de i intervaller osynkade studsar, påminner om surrealismen hos Ionesco eller Beckett. Påhittet kan ses som en light-version av den berömda berättelsen där Gregor Samsa förvandlas till skalbagge. Blumfeld är en enstöring och en kverulant som i rubrik av ansedd kollega stämplas som incel. Efter en besvärlig arbetsdag återvänder kufen till hemmets trygga härd, vitsminkad iförd grå kostym, kubb och käpp,
Scenografin går i vitt. Mannen tyngd av självömkan och förakt bor trångt. På scen finns bland annat en låg obekväm spjälsäng , garderob, lampor och ett hörnskåp där egengjorda likören frestar. I och med ovanan att ha börjat tala högt för sig själv, något han är medveten om, får publiken reda på hur han mår och vad han upplevt. Blir omgående uppenbart att inte minst lärlingar på jobbet brustit i att visa tillbörlig respekt. Bollarna blir till en integritetskränkande störning vilka ger upphov till mardrömmar. Och tillvaron rubbas till den grad att man undrar hur han ska ta sig ur den hotfulla situationen, återfå mental stabilitet på jobbet och på fritiden.
Senast jag såg Erik Åkerlind på scen var det i den mindre lyckade Om kärlek, en sällan spelad enaktare av Lars Norén från 2010. Vill påstå att där var han felcastad. Här är skådespelaren i sitt esse, i sitt rätta element, på en nivå så gott som i paritet med mästerliga agerandet i Anteckningar från ett källarhål. I nära relation med lika erfaren regissör mejslas ett prisma av känslor fram.
Genom skickligt varierat tilltal behåller Åkerlind greppet om oss. Spänningen upprätthålls med återgivande av anekdoter i echaufferad ton och med sättet han reagerar på ”inkräktarna”. Firma Blomqvist & Åkerlind har säkerligen studerat Allan Edwall som gjort rollen under titeln Bättre utan hund. I Blomqvists tappning lyder underrubriken ”När tystnaden blir öronbedövande”. En avgörande skillnad gentemot Edwalls tolkning är enligt Blomqvist att han hos GDT valt att framställa honom i osympatisk dager eftersom det bättre rimmar med Kafkas vision. Gestaltandet hos karismatiske aktören (också verkat som regissör och teaterchef) utgår från en tonträff som gör avtryck. Den tar sig in i våra huvuden och hjärtan. Pendlingen mellan okontrollerade utfall och eftertänksam förtrolighet gör monologen till en uppvisning i föredömligt skådespeleri. Humörsvängningarnas kontraster binder samman, gör monologen synnerligen sevärd.