Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras
Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.
Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?
Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.
Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.
Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.