vecka 39 2025 (23-26/9 )
Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater
Jag såg den timslånga föreställningen dagen efter premiär, som för övrigt sammanföll med födelsedag för den tekniskt ansvarige på Lunchteatern. Lars Magnus Larsson är skådespelare, textleverantör och sångare. Jag såg honom på scen redan för cirka femtio år sedan med gruppen Text & Musik på Burgårdens gymnasium. I större delen av sin karriär har han tillhört Folkteaterns fasta ensemble och parallellt gjort roller i filmer och tv-serier. På meritlistan finns också samarbeten med bland andra Teater Bauer, Tofta, Alfonshuset och Mölndalsrevyn. Tidigare i år framträdde han med egna visor och standards uppbackad av Tommy Kotter trio på Utopia. Jag var där, uppskattade vad de gjorde och påminde om när jag bokade Larsson som sångare, gitarrist och ombud för Folkteatern; till ett kulturprogram 2008 för SEKO-distriktets representantskap. Förvisso uppväxt i Piteå föddes Lars Magnus Larsson 1951 i Karlstad.
Den några år yngre pianisten Tommy Kotter upptäcktes troligtvis på 80-talet. Har utdelat högsta betyg till soloskiva, njutit av hans trio ett antal gånger, hört när han lirat med storband och varit sideman i smågrupper och på flera skivor. Kotters yrkesverksamma bas har varit musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet. Kopplingen till Frödings Värmland består i att han gått på Ingesund.
Bägge odlade skägg för att göra audition till en film, en film med nu inspelad med dem i rollistan och på den vägen är det. Framhöll för Lars Magnus Larsson efteråt att detta måste ses som bland det bästa han någonsin gjort. Inte ovanligt att Frödings skaldekonst lanseras, att den tonsätts och framförs eller animerat deklameras. Strövtåg i hembygden med Mando Diao röstades fram som tidernas bästa låt Svensktoppen, samma visa som Rigmor Gustafsson sjöng på första svenska albumet. Osäker på om jag live hört Gunde Johansson, däremot säker på att jag ett par gånger sett Göran Fristorp vars Fröding-platta med celebert komp finns i hemmet. Nu sällar sig Larsson & Kotter till de främsta Fröding-uttolkarna i Stig Torstenssons efterföljd, genom att leverera ett knippe av hans ”hits” med oerhörd auktoritet.
Föreställningen G. Fröding ger ett representativt tvärsnitt av denne champion till rimsmed plus att väsentliga biografiska upplysningar portioneras ut med säker hand. Den sorglustiga tonen sätts omgående. Kotter debuterar nämligen i en kort dramatisk roll. Iförd läkarrock tar han reda på statusen på Frödings hjärta, rekommenderar att han som misskötte sin hälsa ska ta det lugnt med spriten. Fantastiskt fyndigt att scenen återkommer på slutet, vilket på så vis knyter ihop säcken för en med tiden skäggig och instabil individ som blev femtio år. Och vi upplyses om döden och hans sista vilja. Publiken lyssnar andäktigt, ingen tvekan om att programmet blir mycket omtyckt av den mogna publiken.
Obegripligt att han mot alla odds, under de premisser Larsson redogör för, lyckades bli en av de allra främsta. Han var också journalist, kritiker och prosaist. Minns att jag i gymnasiet valde att presentera Frödings gärning och att jag tio-tolv år senare (troligen under min tid på Göteborgs Auktionsverk) införskaffade Samlade dikter jämte Efterskörd, inbundna i två volymer vardera och utgivna 1910. Av dessa samlingar framgår att det inte bara skrevs diktsamlingar utan också berättelser (som regel med anknytning till Värmland) och essäistik, något vi får prov på.
Låt mig börja med att kommentera de musikaliska inslagen eftersom de lätt kommer i skymundan för ordvrängarens geniala formuleringar. Visste inte att Kotter kunde få ton ur ett blåsinstrument. I en visa har han hör och häpna dammat av sin klarinett. I ett par tonsättningar spelar Larsson akustisk gitarr. Något han kan och fint att ackompanjerandet kompletteras, även om ljudet inte når ut inledningsvis. I ett av paradnumren Det förskräckliga levernet på caféet är gitarren huvudinstrument med klarinett som fin utfyllnad. Vad beträffar det eminenta pianospelet ringade jag in några insatser som särskilt stack ut. Tänker på introt I Ungdomen, sättet att brodera ut melodin på Strövtåg i hembygden, de tre verserna som allsång på Det var dans bort i vägen i finalen samt det boppiga fenomenala sticket i En kärleksvisa.
Vad av allt Lars Magnus Larsson sjöng och deklamerade var extra minnesvärt i en tillställning där höjdpunkterna duggade tätt? Vill lyfta fram hur Lelle Karl -Johan levererades på dialekt, egen tonsättning av sorglustig dikt, kraften i pulveriserandet av dubbelmoral i Våran prost, framförandet av humoristisk historia på vers, visan om ”det förskräckliga levernet på caféet”, imitationen av tre gummors konversation, hur förträffligt melodin och texten om förlust och svunna goda tider framhävs i Strövtåg i hembygden samt det obevekliga tungsinnet i En ghasel.
I en föreställning lätt att omfamna som därför helhjärtat rekommenderas gjordes ytterligare observationer. Bland annat att Lars Magnus Larsson förklarade värmländskans egenart, talade om hur musikaliskt Fröding som hade att brås på skrev, vilket gjort det tacksamt för villiga tonsättare. Noterade som framgått att bitterljuva anstrykningen genomsyrade föreställningen. Fröding hade ju inte bara ordet i sin makt utan en genomskådande blick. Skådespelaren och sångaren tar sin dramatiska begåvning och rutin i anspråk på ett alldeles lysande vis. Flera sånger/ dikters framföranden renderar i varma applåder. Vi fick verkligen lära känna personen bakom en omistlig del av vår litteraturhistoria och dennes tragiska levnads bana.