Emil i Lönneberga, Bellevueparken, Karlshamn, 2023
Ca två timmars föreställning inklusive paus
Betyg: 5
Medverkande:
Mårten Bring, ”Pecka” Gustafsson, Mattias Herbst, Anna Melander, Ann-Sofie Othén, Moa Petersson, Ola Rydberg, Elin Sandelius, Joakim Sundman, Linda Thureson och som IDA: Olivia Burgos Copcutt och EMIL: Elliott Rydberg
Dramatisering: Elin & Mats Sandelius
Musik: Georg Riedel & Fredrik Åkerblom
Sångtexter: Astrid Lindgren
Föreställningar:
29 juni t o m 5 augusti
En ljummen och skön kväll i slutet av juni begav jag mig till Bellevueparken i Karlshamn för att se premiären på Sandelius Kultur och Nöjes familjemusikal ”Emil i Lönneberga”. Det är så att Emils hyss nu firar 60 år sedan Astrid Lindgren först började ge ut bokserien om livet i Katthult, Lönneberga socken. Och det har filmatiserats om Emil och hans många hyss och satts upp på scen förut, hur skulle detta falla ut? Mycket väl, skulle det visa sig tämligen omgående när väl föreställningen började. Det var många yngre i publiken, och deras fokus kom snabbt att ligga på pojken Emil, som sprang från sin far Anton efter ett hyss. Snyggt att fånga uppmärksamheten så.
Det är en bra och tydlig kombination av scenkläder och en distinkt småländsk dialekt hos skådespelarna, som jag tycker, gav en tydlig koppling till Lindgrens beskrivning av byn och dess invånare. På scenen kunde man t ex se föremål som Emils täljda trägubbar efter alla besöken i Snickerboa. För det är inte bara att sätta upp en sådan föreställning utan den kräver sitt av den 12 stycken samlade ensemblen på scen och koreografin likaså. Flera av de berättelser från klassikern finns med i teatern. Ett av de första av Emils klassiska hyss som vi fick se, är när han helt sonika fastnar i soppskålen. Den scenen minns man ju väl. Men snåla pappa Anton kom ju trots allt billigt undan akutbesöket hos doktorn i Mariannelund, eller gjorde han egentligen det?
Även pigan Linas förtjusning för drängen Alfred är något som genomsyrar hela berättelsen på scen. Och inte ens efter en 20 minuters fikapaus verkar Linas förtjusning direkt ha runnit ut. Något som kanske inte Alfred är helt entusiastisk för. Både Lina som spelas av Anna Melander och Alfred som spelas av Joakim Sundman bjöd på flera bra solosånger och applåderna från publiken låg på en hög ljudnivå, och applådera vi fick mer än gärna göra X antal gånger. Folket från byn stod ofta för både sång och dans och trots den avskalade scenen visste man i publiken precis vart man hamnat, vare sig man befann sig i Snickerboa eller hos doktorn i Mariannelund. Lina som spelas av Anna Melander tog oss genom de skiftande årstiderna och händelserna i Lönneberga. Något som syntes i ändring av kläder och rekvisita på scen, det ger ett bra sammantaget intryck.
Pappa Anton och sonen Emils relation, som vi väl känner till, den sätter ton redan från första inledande scen. Även om Anton ofta är ordentligt arg på sonen Emil, så älskar mamma Alma som spelas av Linda Thureson alltid sin son, oavsett hur många hyss det än blir på en dag. Anton spelas av Ola Rydberg och Emil spelas av Elliot Rydberg, som är far och son i verkligheten också. Det ger det hela en speciell och bra touch till själva handlingen och skådespeleriet dem emellan.
Lugna systern Ida som spelas av Olivia Burgos Copcutt är en tydlig kontrast gentemot syskonet Emil, som alltid är i farten med sina upptåg. Men även oaktat detta faktum, så kan Ida få för sig att vara med på Emils hyss, t ex att bli upphissad i flaggstången. Det är också flera välkända karaktärer från klassikern vi fick se på scen. Så som t ex Krösa-Maja och Kommendoran som styrde och ställde i fattighuset (ja, vem minns inte henne?) som spelades av Elin Sandelius. Även en och en annan fattighjon, för så såg det ut då det begav sig när fattigdom skulle vårdas bort.
När föreställningen var till ända gav publiken en stående ovation i den ljumma och ljusa junikvällen och man kunde se många känslor från skådespelarna, som förtjänar att få stående ovationer för denna föreställning för hela familjen är mycket bra. Det är således bara att ta sig till Bellevueparken i Karlshamn denna sommar och med stor sannolikhet kommer ni att få vara med alltifrån stående ovationer och applåder och underhållande dråpligheter allt inramat i en föreställning väl i linje med Lindgrens bokserie. Ända fram till den 5 augusti går det att se Emils hyss i kubik i Lönneberga.
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
