Musikal

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

16 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Oscar Törnell

Legally Blonde – The Musical
Manus Heather Hach
Text och musik Laurence O´Keefe och Nell Benjamin
Regi Mattias Palm
Svensk dialog Malin Hasselquist, Adam Cronstedt, Pelle Wängborg Baker
Alina Granehag – Regiassistent
Adrienne Åbjörn – Koreografi
Stefan Wåhlberg – Kostym
Thomas Sjöstedt – Scenografi/rekvisita
Ditte Edin – Scenografi/rekvisita
Moa Thelander – Rekvisita
Hanna Magnusson – Mask/peruk
Nils Fhors – Makeup-artist
Tomas Caris Andersson – Lju
Premiär på Södra Teatern, Stockholm 15 oktober 2026

Wow. Vilken energi, vilken scenglädje. Det var länge sedan en uppsättning gjorde att jag studsade hem av positiv energi. Filmen Legally Blonde som kom 2001 har ett starkt budskap om att alla duger. Som musikal på Södra Teatern är det höstens stora lyckopiller som ger massor av god, stark, positiv energi.

Musikalen baseras på romanen av Amanda Brown och filmen från Metro-Goldwyn-Mayer. Filmen kan ses som genombrottsfilmen för Reese Witherspoon. I centrum för handlingen står den unga collegestudenten Elle Woods (spelas i filmen av Reese Witherspoon) som är rätt bortskämd med välbärgade föräldrar och hon ser mycket bra ut och har höga betyg i ämnen som ”mode” och liknande. Hon har råd att ägna sig åt skönhetsvård och hennes föräldrar tycker om att skämma bort henne. Hon är förälskad i sin pojkvän Warner och när han istället för att fria till henne gör slut blir hon först deprimerad. Warner förklarar att Elle ser bra ut men är inte tillräckligt smart och hon satsar inte på framtiden på rätt sätt. Hans föräldrar förväntar sig att han ska studera juridik på Harvard och ha en flickvän som också satsar på en rejäl utbildning. Efter ett tag bestämmer sig fElle ör att hon också ska studera på Harvard och hon satsar stenhårt för att få de rätta betygen och få ihop en CV och allt som behövs.

Elle lyckas komma in på Harvard. Men att vara på Harvard är inte så kul som hon hade tänkt sig. Hon mötas av fördomar för att hon är mån om att sminka sig och sköta sin kropp och många ser ner på henne eftersom hon gärna bär rosa kläder istället för det grå eller svarta kostymerna som juristerna föredrar. Den som sett filmen eller sett någon version av musikalen vet att Elle med sin envishet och hjälp av några nyfunna vänner lär sig att det som många menar är hennes svagheter kan vara en styrka hon har. Det är en berättelse om att acceptera sig själv och ha rätt att kräva respekt för att man är den man är – och en berättelse om att det går att påverka omgivningen.

Filmen blev en musikal som spelades in 2007 och en annan version 2017. Berättelsen passar bra som musikal. Ett tydligt tecken på det är att film nummer 2 inte fick så positivt mottagande, den har betyg 4,8 på IDMB, medan båda musikalfilmerna har betydligt högre betyg, 8,3 och 7,9. Berättelsen förvaltas imponerande väl av regissör och övriga team bakom den svenska uppsättningen.

Elle Woods i denna svenska uppsättning spelas av duktiga Lovisa Lekfalk som tidigare bland annat medverkat i Jesus Christ Superstar, Evita, Cabaret, Babblarna på scen och Häxorna i Eastwick. Det är ett stort gäng unga musikalartister vid hennes sida som är samspelta och duktiga. Simon Rubin som Emmett Forrest och Axel Näslund som Wanter och Isabel Rautamo som Warners nya fästmö är alla imponerande. Cecilia Fagerström är helt underbar som Paulette. Listan av duktiga musikalartister som medverkar är lång och de får alla mina stående ovationer.

Det märktes att många i publiken sett filmen och visste vad som skulle hända. Många applåderade vi flera tillfällen då en ny karaktär dök upp eller de visste att särskilt scen var på väg att spelas upp. Det är inte en musikal som lockar för att man vill veta hur den slutar. Det är en musikal och en berättelse att njuta av och vara lycklig en stund.

Arrangören skriver om föreställningen i ett pressmeddelande:
Föreställningen bjuder på medryckande låtar, färgsprakande dansnummer och en rad oförglömliga karaktärer som både roar och berör. Välkommen till en musikal som får publiken att skratta högt, sjunga med och inspireras av kraften i att våga tro på sig själv – oavsett vad omvärlden förväntar sig!
Det är vad denna berättelse och denna uppsättning förmedlar. Jag håller med om beskrivningen och blev inte besviken. Det var roligt, humoristiskt och det var färgsprakande, med stort fokus på rosa förstås – och massor av bra dansnummer, medryckande musik och duktiga musikalartister. En uppsättning som värmer hjärtat.

Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

10 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fredrik Lycke, Isak Bendelin, Olof Åhman, Vilhelm Blomgren, Marsha Songcome, Alexander Lycke, Glenn Edell, Sara Lehmann, Anna Thiam, Cecilia Wrangel Skoug, David Alvefjord, David Lindell i Jesus Christ Superstar, premiär 9 oktober 2026 på Stora scenen. Foto Sören Vilk

Jesus Christ Superstar
Av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice
Översättning Erik Fägerborn
Regi Maria Sid
Bitr regi och koreografi Roger Lybeck
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Teemu Muurimäki
Ljus Mikael Kratt
Ljud Oskar Johansson
Mask Nina Lagnefeldt, Petra Göransson, Maria Reis
Musikaliskt ansvarig och Kapellmästare Johan Siberg

En intensiv scenupplevelse med rockmusik, duktiga sångare, samspelt ensemble och ett djupare budskap mellan raderna, som ger publiken en hel del att fundera på och prata om efteråt. En föreställning som gärna kan kombineras med samtal efter upplevelsen.

Vilka krafter driver människor till att döma människor till döden? Jesus Christ Superstar, musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, tar upp hur rädsla drev de fariseiska översteprästerna liksom Judas som förrådde Jesus och de romerska makthavarnas agerade då Jesus dömdes till döden genom korsfästning. Musikalen som skapades av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971 och kom ut som långfilm 1973.

I fokus står egentligen Judas mer än Jesus. Vi får se hur Judas upplever att Jesus blivit för stor för att vara bra. Jesus har blivit alltför stor och omtalad fått så många efterföljare och det sprids ett starkt rykte om att Jesus är den ledare som ska befria judarna från romarnas ockupation. Andra talar till och med om Jesus som utsänd av Gud och till och med att han är gudomlig. Dessa rykten gör att både Jesus och hans närmaste anhängare är i fara och kan bli gripna och dödade, menar Judas. Allt det Jesus står för riskerar att försvinna, menar Judas. Också de religiösa ledarna för judarna drivs av rädsla. De är oroliga för att Jesus kan starta ett uppror som får romarna att förtrycka judarna ännu mer. Likaså finns det en rädsla bakom de romerska makthavarnas agerande. Uppsättningen som Kulturhuset stadsteatern satt upp nu i regi av Maria Sid skildrar allt detta.

Jesus Christ Superstar handlar om de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv. Vi får se Jesu växande popularitet gestaltas och vi får se hur hotet från de religiösa ledarna som är mycket rädda för att Jesus inflytande ska utmana maktbalansen i det ockuperade landet. Uppsättningen är lite drygt två timmar med en paus inkluderad. Det gör att delvis kan en del av de olika konflikterna inte blir helt tydliga. Det behöver inte vara negativt. Att vara övertydlig är inte alltid det bästa rent konstnärligt. Att ge publiken möjlighet att förstå utan att få allt skrivit på näsan är ofta bättre.

Scenografin i första halvan är skickligt enkel med orkestern högre upp på högra sidan och i övrigt endast några långa tygsjok från tak till golv som används till mycket. Vi kan därför som publik bli medskapare och se inom oss själva vad tygstyckena i de olika scenerna föreställer. Den enkla scenografin ger därför utrymme för de fantastiska arbetet bakom de talande och fantasifulla dräkterna. Ett stort plus är att orkestern, bandet, är med på scen, på en upphöjning på högra sidan av sidan. Det är underbart med levande musik genom hela föreställningen. Så duktiga musiker.

Alexander Lycke som är Jesus är mycket, mycket bra. Hans röst lyfter. En annan imponerande John Alexander Eriksson som gör den ledande översteprästen Kajafas. Fredrik Lycke bär upp rollen som Judas och är också imponerande. Marsha Songcome lyfter fram en finstämd version av Maria Magdalena. Gerhard Hoberstorfer är helt fantastisk som Pontius Pilatus, han är en av de skickligaste nutida skådespelarna och allt har gör blir som guld på scen. Jag skulle gärna se ännu mer av Pontius Pilatus. Och Magnus Uggla tillför ett stort lass av positiv komisk energi som Herodes. Magnus Uggla som kung Herodes är ett genidrag. För sin helhet behöver denna föreställning i varje uppsättning en stund av humor med Herodes. Vi måste få skratta åt de löjeväckande delarna av makthavarna också.

Första halvan av föreställningen är mer lättsam, mer flyktig och i andra halvan tar allvaret över och allt bryter ut. Tillsammans bildar de två delarna en helhet. Ett litet minus får dock denna uppsättning då några av sångerna från originalet inte fick den plats de förtjänar. Även om föreställningen har ett tema, ett syfte och inte bara vill spela upp ett antal musikalpärlor så skulle jag gärna fått njuta mer av en del av de klassiska sångerna som trots allt ingår i Jesus Christ Superstar. Då hade upplevelsen blivit ännu större. Men det är bra som det är också, det är en fullt godtagbar helhet. Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om. Hur man än ser på religion så är de religiösa myterna symboliska berättelser om mänskligt beteende. Att rädslan styr oändligt mycket av människors agerande är en viktig del att förstå för att se vad som hände de sista dagarna i Jesu liv – och för att förstå vad som händer människor idag runt om i världen.

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

26 januari, 2025 by Lotta Altner

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

2 december, 2023 by Rosemari Södergren

Matilda The Musical
Av Roald Dahl
Manus Dennis Kelly
Musik och sångtexter Tim Minchin
Översättning Adam Gardelin
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Petra Göransson Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Nils-Petter Ankarblom
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, 1 december 2023

Årets stora familjeföreställning som kommer att dra besökare i alla åldrar för att få uppleva en kväll med bubblande glädje, lekfullhet och få känna en rebellisk lust att göra revolt mot det förstelnade. Fredrik Benke Rydman har gjort det igen. Ännu en gång har Fredrik Benke Rydman presenterat sin tolkning av ett verk för scen med musik, dans och teater som både får stående ovationer och som engagerar publiken redan från första scenen. Och vilken ensemble Fredrik Benke Rydman samlat: enastående dansare, fantastiska skådespelare som Robert Fux Sara Jangfeldt och Jörgen Thorsson och alla barn och ungdomar som både dansar och sjunger och dessutom agerar. Hur har han fått tag på alla dessa strålande barn och ungdomar? Flera av barnen bär viktiga roller och har egna sång- och dansnummer som Matilda. Wow, jag är så imponerad.

Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.

Berättelsen har blivit film 1996 av Danny DeVito och den har sänds som radioföljetong på BBC och har satts upp som musikal runt om i världen och självklart också både på West End i London och Broadway i New York. Musiken finns också på Netflix. En version av musikalen Matilda finns i sin helhet på YouTube. Visst är denna musikal ett säkert kort men det krävs ändå stor skicklighet att få till ett sådant samspel och sådan smittande spelglädje som denna ensemble utstrålar. Om igen frågar jag mig: var han han hittat alla dessa duktiga barn och tonåringar? Jag är så imponerad och fascinerad av hur duktiga de är och vilken scenglädje de utstrålar. Maja Söderström spelar Matilda i premiären och det gör hon med glans. Hon delar rollen med två andra flickor och jag är övertygad om att de alla tre är lika duktiga.

Jag vet knappt var jag ska börja för att kunna beskriva denna föreställning. Dansnumren, scenografin, kostymerna, musiken och de duktiga skådespelarna – allt är så genomtänkt och utstrålar spelglädje och fantasi som huset där Matilda och hennes familj bor med texter från boken på väggarna, dansscener med basketbollar, skolbarnen iklädda skoluniformer som starkt påminner om fångdräkter, den elaka rektorn som viftar med en röd fana.

Robert Fux spelar den elaka rektor och han berättar i ett pressmeddelande:
– Att få göra rektor Trunchbull är en svavelosande dröm sedan länge. I henne ryms alla begränsande, förminskande, maktfullkomliga vuxna jag nånsin träffat. Varje saga har sin drake att besegra, varje tid sitt motstånd att övervinna och jag kommer inte bli en lätt match för Matilda. Trunchbull är demon-drag deluxe!

Ursprungsberättelsen innehåller lite mer magi än denna scenversionen. Matildas fristad är biblioteket där bibliotekets föreståndare älskar att sitta ned med Matilda och höra hennes sagor. En saga Matilda berättar visar sig vara händelser och skildra människors öden som verkligen hänt. Det finns en dimension av magi och mystik i detta som jag fascineras av. Det finns mycket som en familj som går på denna föreställning med barnen kan prata om efteråt. Eller för den delen alla som ser föreställningen, vuxna såväl som barn, kommer att ha en hel del att kunna prata om efteråt också.

Fredrik Benke Rydman, regissör och koreograf, säger:
– Det känns overkligt att få jobba med Matilda där allt det jag älskar finns med. Fantastisk musik, humor med en allvarsam botten, skruvade karaktärer och en massa talangfulla barn.

Detta har Fredrik Benke Rydman förvaltat på det allra mest enastående vis. Benke Rydman ska jobba i tre år med stadsteatern i Stockholm, står det programmet till föreställningen. Det ger gott hopp om flera fantastiska scenupplevelser.

Stående och välförtjänta ovationer för Emil och hans hyss i kubik i Lönneberga

2 juli, 2023 by Martin Moberg

(Emils många hyss i Lönneberga, här sitter han hjälplöst fast med huvudet i soppskålen..)

Emil i Lönneberga, Bellevueparken, Karlshamn, 2023

Ca två timmars föreställning inklusive paus

Betyg: 5

Medverkande:

Mårten Bring, ”Pecka” Gustafsson, Mattias Herbst, Anna Melander, Ann-Sofie Othén, Moa Petersson, Ola Rydberg, Elin Sandelius, Joakim Sundman, Linda Thureson och som IDA: Olivia Burgos Copcutt och EMIL: Elliott Rydberg

Dramatisering: Elin & Mats Sandelius
Musik: Georg Riedel & Fredrik Åkerblom
Sångtexter: Astrid Lindgren

Föreställningar:

29 juni t o m 5 augusti

En ljummen och skön kväll i slutet av juni begav jag mig till Bellevueparken i Karlshamn för att se premiären på Sandelius Kultur och Nöjes familjemusikal ”Emil i Lönneberga”. Det är så att Emils hyss nu firar 60 år sedan Astrid Lindgren först började ge ut bokserien om livet i Katthult, Lönneberga socken. Och det har filmatiserats om Emil och hans många hyss och satts upp på scen förut, hur skulle detta falla ut? Mycket väl, skulle det visa sig tämligen omgående när väl föreställningen började. Det var många yngre i publiken, och deras fokus kom snabbt att ligga på pojken Emil, som sprang från sin far Anton efter ett hyss. Snyggt att fånga uppmärksamheten så.

Det är en bra och tydlig kombination av scenkläder och en distinkt småländsk dialekt hos skådespelarna, som jag tycker, gav en tydlig koppling till Lindgrens beskrivning av byn och dess invånare. På scenen kunde man t ex se föremål som Emils täljda trägubbar efter alla besöken i Snickerboa. För det är inte bara att sätta upp en sådan föreställning utan den kräver sitt av den 12 stycken samlade ensemblen på scen och koreografin likaså. Flera av de berättelser från klassikern finns med i teatern. Ett av de första av Emils klassiska hyss som vi fick se, är när han helt sonika fastnar i soppskålen. Den scenen minns man ju väl. Men snåla pappa Anton kom ju trots allt billigt undan akutbesöket hos doktorn i Mariannelund, eller gjorde han egentligen det?

Även pigan Linas förtjusning för drängen Alfred är något som genomsyrar hela berättelsen på scen. Och inte ens efter en 20 minuters fikapaus verkar Linas förtjusning direkt ha runnit ut. Något som kanske inte Alfred är helt entusiastisk för. Både Lina som spelas av Anna Melander och Alfred som spelas av Joakim Sundman bjöd på flera bra solosånger och applåderna från publiken låg på en hög ljudnivå, och applådera vi fick mer än gärna göra X antal gånger. Folket från byn stod ofta för både sång och dans och trots den avskalade scenen visste man i publiken precis vart man hamnat, vare sig man befann sig i Snickerboa eller hos doktorn i Mariannelund. Lina som spelas av Anna Melander tog oss genom de skiftande årstiderna och händelserna i Lönneberga. Något som syntes i ändring av kläder och rekvisita på scen, det ger ett bra sammantaget intryck.

Pappa Anton och sonen Emils relation, som vi väl känner till, den sätter ton redan från första inledande scen. Även om Anton ofta är ordentligt arg på sonen Emil, så älskar mamma Alma som spelas av Linda Thureson alltid sin son, oavsett hur många hyss det än blir på en dag. Anton spelas av Ola Rydberg och Emil spelas av Elliot Rydberg, som är far och son i verkligheten också. Det ger det hela en speciell och bra touch till själva handlingen och skådespeleriet dem emellan.

Lugna systern Ida som spelas av Olivia Burgos Copcutt är en tydlig kontrast gentemot syskonet Emil, som alltid är i farten med sina upptåg. Men även oaktat detta faktum, så kan Ida få för sig att vara med på Emils hyss, t ex att bli upphissad i flaggstången. Det är också flera välkända karaktärer från klassikern vi fick se på scen. Så som t ex Krösa-Maja och Kommendoran som styrde och ställde i fattighuset (ja, vem minns inte henne?) som spelades av Elin Sandelius. Även en och en annan fattighjon, för så såg det ut då det begav sig när fattigdom skulle vårdas bort.

När föreställningen var till ända gav publiken en stående ovation i den ljumma och ljusa junikvällen och man kunde se många känslor från skådespelarna, som förtjänar att få stående ovationer för denna föreställning för hela familjen är mycket bra. Det är således bara att ta sig till Bellevueparken i Karlshamn denna sommar och med stor sannolikhet kommer ni att få vara med alltifrån stående ovationer och applåder och underhållande dråpligheter allt inramat i en föreställning väl i linje med Lindgrens bokserie. Ända fram till den 5 augusti går det att se Emils hyss i kubik i Lönneberga.

Musikal

Footer

Om oss