• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Snövit

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

19 mars, 2025 by Elis Holmström

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Snövit

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansens Hus, Danskritik, Dansrecension, Fredrik Benke Rydman, Recension, Scenkonst, Snövit

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

One to One: John & Yoko Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Uppskjuten tid Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in