Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte Laserstein / Bildupphovsrätt 2025
De flyktade
Av Teater Stella
Scen Judiska museet
Regi, idé och bearbetning Franciska Löfgren
Kostym Malin Alm
Musikansvarig Sofia Berg-Böhm
Medverkande Anna Lyons, Sofia Berg-Böhm
Premiär 25 september 2025
Det är Teater Stella som bjudit in till musikteater i en synnerligen autentisk miljö: Synagogan i Judiska museet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Det är första gången lokalen används för teater och temat för kvällen är judiska kvinnors erfarenheter. Synagogan användes mellan åren 1795 och 1870 och i år är det 250 år sedan den första judiska församlingen öppnades i Stockholm.
Att Teater Stella specialitet är lyriska kammarspel med fokus på publiken, känns spännande. I kväll har två texter av tysk-judiska författare vävts samman, varav den ena är Bertolt Brechts Den judiska hustrun. Den andra är Karin Boldemanns Vitblomma, i Eva Gröndahls bearbetning. Brecht text ingår i samlingen Tredje rikets fruktan och elände från 1938 där han skildrar Nazityskland inverkan i människors liv. I texten skildras en hustru som lämnar sin icke-judiska make för att inte vara ett hinder i hans liv och karriär. Texten Vitblomma följer också en judisk kvinnas liv med en icke-judisk man.
Regissören och de två skådespelarna möts här för första gången. Skådespelerskan Anna Lyons har tidigare bland annat arbetat för Riksteatern och Stockholms Stadsteater och har fått extra uppskattning för monologen Bitterfittan vid Uppsala Stadsteater. Sofia Berg-Böhm är närmast i tid känd från samarbetet med Georg Riedel i produktionen Jiddischland – där bland annat sånger för barn framfördes på jiddisch. Skådespelerskan Franciska Löfgren har bland annat arbetat vid Dramaten och i filmproduktioner men är här regissör.
Det är en ändamålsenligt undangömd plats för en synagoga, tänker jag, när jag närmar mig entrén för museet. Inuti, där själva synagogan ligger en våning upp, är det vackert upplyst. Det ljusa trägolvet, pelarna varemellan scenen tar plats – de många förseglade höga fönstren och takhöjden bildar en fin rumslighet. Läktaren där de flesta slår sig ner är bra placerad. Men jag knallar upp till kvinnornas balkong, längst bak nära taket – med tanke på kvällens tema. Viss om att säkerhetsvakten har synat allas väskor känns den lilla skaran besökare lagom stor och harmonisk.
På scenen agerar de två kvinnorna ensamma, men en xylofon som Berg-Böhm främst hanterar ger emellanåt stöd till sånger och utgör musikinslag. Rekvisita i form av en resväska, en päls och några stolar tas in i spelet. Först gestaltas den ena texten, sedan den andra. De mycket vackra sångerna som inflikas, skapar mer stämning än är i centrum. De framförs på mjukaste mest välartikulerade jiddisch. Handlingen tydliggörs i monologer, emellanåt dialoger på svenska.
Det är två ganska välbärgade gifta kvinnors livsberättelser och vittnesmål vi får höra. Första kvinnan (gestaltad av Lyon) har fyra barn, och lever med svärmor och svägerskor – som inte har judiska rötter – i någon slags gemenskap. Kvinnan i den andra berättelsen (gestaltad av Berg- Böhm) lever ensam med sin man som är läkare. Paret har tjänare. I båda familjerna skär raslagarna in från yttervärlden – vilket slår an olika hos familjemedlemmarna. Omvärldens orättvisor och människosyn blir svårare och svårare att mota undan.
En stor behållning av hela föreställningen kommer mot slutet när en avgörande konfrontation verkligen griper tag. Kvinnan ber om ärlighet, uppriktighet. Hon ber sin man se henne i ögonen innan hon ska ge sig av. Men han kan inte, kör ett spel, pratar strunt, pratar bort stunden. Luften blir tjock i teaterlokalen. Här känns vår samtids förhalanden och tystnader igen. En brist på etik och verklig agens ekar in i vår tid.
Föreställningens format skulle lätt kunnat skalas upp och det skickliga skådespeleriet håller för en större publik. Men i den form den ges i synagogan skapas ett extra exklusivt tillfälle för eftertanke. Den är ett fint kammarspel där man får ta del av musikens roll som tröst, och det är inte illa.