Av Tennesse Williams (översättning Jacob Hirdwall och Björn Melander)
Regi: Sunil Munshi
Scenografi, ljusdesign: Jens Sethzman
Kostymdesign: Anne Bolander Looft
Maskdesign: Maria Ritvall
Ljuddesign: Dan Andersson
I rollerna: Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Dag Malmberg, Carina M Johansson, Johannes Lindkvist (praktikant), Maria Salomaa och Martin Berggren
Premiär 19/9 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 30/11
Inte oväntat uppstår en känsla av déjà vu. Är tämligen säker på att jag inte tidigare sett den Pulitzer-prisade pjäsen göras på scen, även om jag sannolikt haft scener från någon av de tre filmerna baserade på samma manus på näthinnan, exempelvis Oscars-nominerade dramat där Elizabeth Taylor frustande spelar mot Paul Newman. I Sverige fick pjäsen som utspelas på plantage i amerikanska södern sin premiär hos Stadsteatern i Göteborg hösten 1955, redan samma år den hade haft sin premiär på Broadway.
Ligger nära till hands att hävda att berättelsen om livslögner, värderingar och girighet existerar i skuggan av O`Neills ikoniska verk Lång dags färd mot natt. Men faktum är att även om Nobelpristagarens ångestridna drama som jag recenserat gånger två i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater tillkom tidigare, ägde urpremiären rum på Dramaten året efter Katt på hett plåttak hade mött sin publik. Hur som helst anses Tennesse Williams vara en av de främsta dramatikerna i USA under föregående sekel tillsammans med Eugene O´Neill och Arthur Miller, tre tungviktare som givetvis fått efterföljare vilka spelas hos oss. Alla tre prisade dramatiker har onekligen influerat den psykologiskt djuplodande och förbluffande produktive Lars Norén. För övrigt också aktuell på teatern vid Götaplatsen, vars nytillträdde vd jag passade på att presentera mig för.
Intrigen kretsar kring en minst sagt osympatisk patriark uppvaktad på sin födelsedag av sina två söner och deras respektive. I huvudrollerna träder Brick och Maggie fram, yngste sonen som avbrutit en tillvaro som professionell fotbollsspelare (amerikanska varianten) och kommentator till förmån för destruktivt drickande och den missnöjda skönhet han gift sig med vars begär efter ett möjligt arv gör henne oerhört sårbar. Till saken hör att Brick tröstar med kopiösa mängder sprit efter att han bäste vän, tillika sin stora kärlek, begått självmord. Insatt i hur det förhåller sig väljer ändå flärdfulla hustrun att stå ut med förnedrande behandling för att hon är besatt, åtrår svärfaderns förmögenhet.
Han är en vidrigt självupptagen self made man vars anhöriga har kunskap om att detta kommer vara sista födelsedagen på grund av långt framskriden cancer. Utsikten till tryggad ålderdom medför att Big Daddy´s hustru sedan fyrtio år hållit sig kvar på egendomen, trots att hon fått vänja sig vid makens hisnande förakt. Mot detta skenande vansinne ska ställas äldste sonen och dennes lika rekorderliga och mycket fruktsamma hustru. Fembarnsfamiljen med en sjätte på väg försörjs av den framgångsrike advokaten Gooper och har goda relationer med byns pastor. Advokatens försök att konsolidera och för framtiden utveckla familjeföretaget avvisas kategoriskt av Big Daddy Pollitt. Explicit demonstreras istället hur föräldrarna, till de vuxna sönerna med sina diametralt olika beteenden och öden, öppet tar parti för Brick som tycks ha gett upp. Homo- och bisexualitet och synen på dylik läggning sägs vara ett bärande motiv I Williams uppslitande tragedi.
Ska påpekas att den dystra dramatiken rymmer en stor portion becksvart humor, ett tacksamt estetiskt grepp som vår motsvarighet, läs Lars Norén, tagit intryck av och som bekant införlivat i egna manus. En sådan komisk ingrediens består i att odågan Brick tar sig fram med krycka och stödskena efter att ha brutit foten. Olyckan var framme när han i mörkret tävlade mot sig själv på en idrottsanläggning genom att snubbla på en utställd häck.
Ångrar inte att jag närvarade på premiären och nu försöker bringa klarhet i tankarna ett par dagar efteråt fast anteckningar förkommit. Men regissören misslyckades tyvärr i sitt uppsåt att få mig att lämna ”förtjust utmattad”. Vad finns att ta med sig förutom en brutal exponering av egoism och irrationalitet? anser att miniessän i programhäftet lagt för stor vikt vid Bricks fysiska dragning till Skipper, även om man var tvungen att smussla med samkönade förhållanden i 50-talets USA. Osäker på vad Sunil Munshi kan ha lagt till förutom bruket av mobiler och en moloken Brick ytterst diskret sjungandes vers ur obeskrivligt vackra God Only Knows.
Scenografen stannar kvar i inledande spatiös interiör som lyser i guldgult med parkett, avsatser och blankt glänsande ytor, vilket i jämförelse med andra inte sällan spektakulära iscensättningar framstår som futtigt. Skådespelarna gör oftast entré bakifrån. Den inledande långa monologen från Carina Söderström (Maggie) avbruten av rappa bittra ifrågasättanden från den hon krälar för, introducerar dramats premisser. Skulle jag ha påstått att uppsättningen floppar, hade det funnits anledning att utse Jesper Söderblom till någon som på egen hand räddade premiären, blir den stora behållningen genom sitt pendlande mellan återhållsamhet och korta utbrott av raseri. Han har anförtrotts allt större roller senaste åren. Övertygar allt som oftast lika mycket som här med sitt kroppsspråk och brännheta repliker. Har åtskilliga gånger strött beröm över Caroline Söderström vars uppdrag här är en utmaning. Lysande på att nerverna utanpå och i sättet att varva upp för att därpå sjunka ihop. Men i rollen som personen alluderandes på pjäsens titel blir inte hörbarheten lika fläckfri som den brukar. Söderblom och Söderström exponerar mycket hud och man förstår att intimitetskoordinator anlitats.
Dag Malmberg äger scen när han vandrar in i strålkastarljuset. Men eftersom jag starkt tvivlar på att han tidigare porträtterat en lika usel individ med grandios självbild som man instinktivt avskyr blir han enbart motbjudande. Inga samtidsmarkörer förekommer. Noterade ändå en rubrik som förutsägbart nog drog paralleller till en viss president på andra sidan Atlanten. Carina M Johansson har på sin lott att antingen signalera kontroll genom sarkasmer eller finna sig i att bli förödmjukad. Hon som gett mig så många minnesvärda upplevelser genom åren kommer inte riktigt till sin rätt. Prydliga mönsterfamiljen vilka andra trampar på, bortsett från ömkliga pastorn, framställs med viss trovärdighet. I biroll som Mae märks rutinen hos finlandssvenska aktrisen Maria Salomaa (debut på Göteborgs Stadsteater?)
Slog mig efteråt att uppsättningens längd uppgår till ungefär minus tolv minuter den ursprunglig beräknande. Osäker på om Sunil Munshi jobbat tidigare i Göteborg. I Stockholm har han varit flitig i olika funktioner i skilda genrer. Problemet med regin är att storyn inte når fram, att det inte går att ta personerna på allvar. I filmversioner och pjäser torde storyn runt familjens förmögenhet, konsekvensen av cancerbeskedet, söndervittrade äktenskapet på plantagen, skillnaderna i hur sönerna och deras familjer behandlas samt homosexuella dragningen utgjort en rad fästpunkter för åskådaren. Uppskattar uppsättningens rytm och kunde roas av svängningar i manus, fast detta rubbar inte mitt besvikna intryck.