Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater Pero

Teaterkritik: Sugerstar Sockerstjärna – intensivt annorlunda berättarteknik

by

Sugerstar Sockerstjärna
Manus Åsa Lindholm
Regi Ester Holmén
Koreografi Filippa Fahlin
Ljus Eleanor Bacon
Teater Heartbreaks gästspel på Teater Pero lördagen den 23 februari 2019

Agerandet från scen, påbörjades redan innan vi i publiken var i salen. Det kändes därmed nästan som om man ville be om ursäkt för sin försening. Man skyndade därför på med att komma på plats för att inte hindra skådespelarkonst.

Två aktörer utförde reptilliknande rörelser på scen som därefter övergick till gangsterliknande toner från en film från 1950. Att inledningen var som direkt och pang på gjorde att tempot var högt redan från början, vilket gladde mig eftersom jag precis blivit informerad om att föreställningen skulle vara i 90 minuter utan paus.

I uppsättningen får vi möta tonåringen Sockerstjärnas pubertala jag, berättandes genom två skådespelare som båda agerar henne om vartannat. Berättandet har inte heller någon kronologisk ordning på något vis utan kommer som tematiska punkter, för att påvisa hur stressande, pressande och utsatt man är som ung 15-årig kvinna. Aktörerna spelar också andra karaktärer som Sugerstar får möte i sitt liv. Det tog en stund att förstå upplägget i historien, men när det väl föll på plats vill jag ge all eloge till idéen kring den typen av berättarteknik. Det gjorde inte bara berättelsen mer intressant, utan den gav också en vinkel åt tanken att tonårstiden verkligen är en tid då ens person/personlighet förändras mycket. Två skådespelare på en karaktär gav utrymme till många aspekter av Sockerstjärnas personlighet.

Det var intressant att bli påmind om hur en del vuxna människor faktiskt pratar till barn på ett ägande vis. De använder förminskade ord och gör sig lustig över det faktum att en 15-åring ena stunden faktiskt uppför sig vuxet, men innerst inne är ett barn. Maktmissbruket och förlöjligandet påverkar ungdomens självkänsla och gör dem till lätta offer. ”Sluta vara så känslig” och kom ihåg att det är ”oattraktivt med svaga kvinnor” ”din handfallna lilla varelse”. Ungas sexualitet är också något som en del vuxna förvirras av. Bara för att en tonåring beter sig som en vuxen genom anspelningar, uppvakning, brev eller förförande ord, innebär det inte att en vuxen man eller kvinna har rätt att lägga skuld på dem eller utnyttja dem. ”Har du någonsin längtat så mycket efter någon att det gjort ont i hela kroppen”. Trots liknande känsloliv är de forfarande så att ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Den vuxne har alltid ansvar.

Inledningsvis kunde replikerna vara rätt högljudda och levererades sluddrigt, men blev mer och mer artikulerande med tiden. Kanske var de också några lite väl överdrivna fnissningarna, höga skrik och sexuella anspelningarna, men oftast fyllde de ett rimligt syfte i sina utövningar. I sina ageranden att spela män som möte Sockerstjärna i livets gång, var jag mycket glatt överraskad över att de kroppsligen kunde återge manliga kroppsmönster utan att välja att bli löjeväckande. Att vara ung kvinna och spela äldre män kräver en hel del begåvning och förmåga till stor efterapning som man inte direkt kan kräva.

Scenen var i minsta laget och ibland kändes det tydligt som att nya känslomönster och handlingens gång inte kunde få nya fästen eftersom det redan upptogs av det som varit före. Att svängdörrarna på bakre del av scenen var genomskinliga, svajade och av plast gjorde också att inget fick lov att växa till eller lämnas bort i ett annat rums perspektiv. Det blev lite mycket känslomässig förstoppning i sinnena för mig. Det var dock nästan att uppsättningen kom undan med sin speltid på 90 minuter i sträck utan paus, eftersom tempot var högt mestadels. Jag är dock mycket förvånade över den trend som är att gör föreställningar så långa. Det går emot all pedagogisk- och metodisk retorik.

Föreställningens danser var mycket befriande och medryckande. Det är inte ofta koreografi tillåter att dans ska få lov att känns mer för aktörer och publik, än att enbart vara fröjder för ögonen. Dansandet var utvecklande för rollkaraktären och gav en hopp om att så länge dansen och glädjen fanns kvar i Sockerstjärnas liv, så skulle nog livet kunna ordna till sig trots allt.

Skillnaden mellan självförtroende och självkänsla för en tonåring togs upp som ämne i föreställningen. Det gladde mig mycket att de vill ta upp den skillnaden, eftersom det är redan i unga år är som vi formas till vuxna.

Sugerstar blir exempelvis alldeles till sig när hon förstår att hon faktiskt är söt och att pojkar gillar söta flickor. Men hon blir också ledsen när ingen bryr sig om henne när hon inte ger av sig själv på ett sätt som andra önskar. Att bara bli omtyckt när man ger och inte för det man är, blir en läskig upplevelse. Att ständigt bara göra sig till för andra för att få bekräftelse är en tuff väg att gå.

Jag håller med Sugerstar. Det är när vi måste vara allt för söta och snälla som vi utvecklas till ett ”japanskt vitt fluffigt sött djur som lockar barn med godis och sedan blir kolsvarta i pälsen och äter upp den”. För inte kan vi ”gå omkring och vara älskade av alla som Håkan Hellström”. Det låter inte hälsosamt.

På scen Hanna Elffors Elfström, Maja Boman Persson

Teaterkritik: Tysta i klassen på Teater Pero – Budskapet gick helt hem – vi borde inte jobba så hårt för att passa in

by

Tysta i klassen
Idé och manus och medverkande Emma Kraft, Hanna Adolfsson
Föreställning den 27 oktober 2018
Teater Pero

Jag kan inte låta bli att tänka på Moliéres (franska klassicismens fader och levde under 1600-talet) karaktär Alceste i Misantropen när jag läser programmet till kvällens föreställning. I programmet står det ”…hur påverkas vi av det extroverta idealet…och behovet av att bara ha det totalt tyst ibland…”. Fransmannen lät sin karaktär fråga sig ”vad är det för en konstig värld vi lever i där vem som helst vill kalla vem som helst sin vän ?… Jag kallar sådant hyckleri och det är ingenting för mig”. För det är ju de sociala koderna, festerna och sammankomster går ut på, vi ska alla gå omkring och låtsas som att vi är vänner och gärna vill umgås med varandra konstant. Den som vill eller behöver dra sig undan verkar alltid lite bisarr och kanske till och med konstig. För skam den som vill gå på bio själv och vet skillnaden mellan att vara själv eller ensam.

Föreställningen börjar på en mörk scen med två vita lådor och in kommer två unga kvinnor i svart. Man blir lite lätt orolig, för hur sjutton ska två personer hålla igång ett glest publikantal och få oss att orka lyssna i 60 minuter. Men det tar enbart några sekunder och man förstår att manus och idé kommer att skifta så pass mycket i tempo att skådespelarna kommer att få tiden att rusa iväg. Dessutom känner man, att det kommer att vara värt varenda minut.

Uppbyggnaden av föreställningen är tematisk och skådespelarna angriper problemet, ”att vara introvert” ur skilda perspektiv och nyanser. Därmed finns det inte en naturlig början, mitt eller slut på föreställningen. Varje del står för sig själv och upplevs som sketcher i verkligheten. Ibland är självdistansen stor och ibland blir frågeställningarna närgångna av privat natur. Det är en laddad blandning som gör att budskapen når fram och inget blir någonsin tråkigt eller tungt, trots det allvarliga budskapet. Den röda tråden är kanske inte den tydligaste, men det spelar faktiskt inte någon roll.

”Tyst i klassen” förannonserar att budskapet handlar om det s.k. introverta beteenden. Temat för hela föreställningen är också att inte kunna, inte vilja och inte behöva vara där ute bland vem som helst och ständigt bjuda på sig själv i alla lägen. Men det kostar på att behöva säga nej. För vi ska vara social för att verka normala, men ofta orkar man inte helt enkelt. Så varför försvarar vi oss med undanflykter vid tillfällen då vi verkligen inte vill träffa andra. Mestadels gör vi det för att det inte socialt accepterat att vara introvert utan istället skyller vi på ”grejen med grejen” som hindrar oss från att deltag. Samtidigt kommer det dåliga samvetet bankande, för framgångsrika och betydelsefulla människor ska ju ha vackra social liv, eller?

Titeln på föreställningen förbryllar mig något. I mina tankemönster är det kanske något långsökt med namnet. Fast kanske är det meningen att det vanligaste extroverta skrikandet från en lärare eller elev ”tyst i klassen!” ska få lov att betyda just det som den introvert behöver i plugget, d.v.s. helt tyst i klassen. Problemet är dock att föreställningen inte riktigt handlar om hur den introverte har det i skolan, utan mestadels i alla andra miljöer och då främst på fester.

Det är med stor glädje och komik som jag ser tjejerna klä upp sig för fest. I peppande anda masar de sig in något glittrigt och tight för att se ut som partydrottningar. Jag ser deras möda och jag ler åt det faktum hur man själv ibland har ansträngt sig utöver det vanliga för att folk ska tycka att man är vackrare på utsidan än vad man känner att man har lust att bjuda på med insidan. Jag är inte ensam om att le åt det här faktumet och vi skrattar många i mjugg. Bilden blir också tydlig av musiken, ”High way to hell”.

Några delar av samtalen ges på engelska. Jag har till en början inte helt klart för mig varför, men när klyschorna som ”you got to be the change” eller ”IF you choose happiness, happiness will choose you” känns det rimligt att samhällets inbyggda och tramsiga klyschor kanske måste levereras med en annan röst och i detta fallet ett annat språk. Jag vet inte hur föreställningen blir för den som inte förstår engelska, men dumheten kanske kräver en annat tonläge kort och gott.

Jag tycker inte att man måste uppleva sig själv eller definiera sig som introvert, för att känna igen sig i föreställningen. Min tolkning är nog att vi alla till mans verkligen inte orkar med det höga tempot av information och socialt nätverkande som ibland krävs av oss. Jag tror inte att jag som extrovert exempelvis är ensam om att planera in dagar då jag inte ska planera något. Budskapet i föreställningen är strålande. Vi måste våga säga nej till det som blir för mycket för oss och inte känna att vi behöver förklara varför vi gör det. De människor vi vill ha i våra liv får vi förlita oss på, vill ha oss som vi är och vågar också säga nej när de inte orkar

Frihet – En smärtsam men vacker modern dansföreställning

by

Frihet
Koreografi Eleonora Ramsby Herrera
Teater Pero
31 maj 2012

Blicken är skarp hos de tre svartklädda dansarna när ljuset tänds och de stillastående stirrar rakt ut i intet. Jag är redan slukad. Musikerna klappar intensivt i händerna när den maniska gången börjar. Fram och tillbaka. Blicken upp och ner men alltid stadig tills de till slut ramlar omkull. Då börjar de ryckiga rörelserna. Som om en annan kraft drar och sliter i kropparna som slänger sig omkring och knappt hinner ta sig tillbaka, innan kraften är där igen och slår till igen.

Musiken komponerad av kusinerna Staffan och Nina Ramsby framförs av tre begåvade unga musiker och leder dansarna helt och hållet. Cellon sliter och förför. Pianot håller pulsen och tvärflöjten försöker ettrigt hänga med.

Och var kommer friheten in kan man undra. Enligt koreografen handlar det ”om att inte stänga av sina känslor och glömma bort den man är och det man vill uppnå med sitt liv. Att våga fatta tuffa beslut som ibland krävs, för att gå sin egen väg i livet – och att därigenom uppleva inre frihet”

Dansarna har alla en unik stil och kompletterar varandra perfekt. En väldigt intensiv och beslutsam. Den andre desperat och plågad och den tredje mer neutral.
Det är med andan i halsgropen jag tar mig igenom den halvtimmes långa föreställningen. Smärtsamt men mycket vackert.

Text: Martina Cederqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kris av Karin Boye uppförd på scen – romanen från 1934 är oroväckande aktuell

by

Kris
Av Karin Boye
Dramatisering av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck
Regi Lyra Ekström Lindbäck
Scenografi och kostym Linn Wara
Gästspel av Kristeatern på Teater Pero i Stockholm
Urpremiär 19 maj 2012

Malin Forst, huvudpersonen i Karin Boyes roman ”Kris” är en ung kvinna som studerar på ett seminarium för blivande lärarinnor under 1900-talets början. Hon mår psykiskt dåligt – vilket hennes omgivning viftar undan med argumentet att hon fått den vanliga ungdomsångesten över världens tillstånd. ”Det går över” är vad hon får höra från både lärare, läkare, väninnor och föräldrar. Eller så är det dålig uppfostran, som hennes pappa menar. Kvinnor ska vara lydiga och underdåniga – och givetvis ska de frukta gud.

Föreställningen är intressant. Den startar med att vi får se Malin Forst (spelad av Elin Bengtsson) ensam med två slags demoner som slåss om hennes inre och hennes själ. Den svartklädda demoner som vill att hon ska få släppa lös sina känslor och den vitklädda demonen som kallar sig ”Rösten” som predikar lydnad framför allt. Malin Forst är klädd i stram åtsittande svart kjol och vit blus – en signal om hur inlåst hon är i samtidens kvinnoroll.

Föreställningen blandar många korta scener, både mer realistiska där Malin försöker få hjälp mot sin ångest av läkare, lärare och väninnor och scenen från skolmiljön – men också surrealistiska scener med figurer som Mäster Eckehart och Jeremia och flera scenen där olika viljor inom Malin Forst gestaltas av kvinnor klädda i samma strama vita blus och svarta kjol som Malin.

Det mest intressanta är det som inte sägs, det som rör sig under ytan. Det Malin förmodligen lider allra mest av är det som hon inte vågar säga, inte vågar uttrycka. Hon är förälskad i en annan kvinna, något som var så skambelagt på den tiden.

För mig handlar föreställningen om just det: det skamfyllda som människor inte vågar tala om, det som ger ångest och andra psykiska problem för att vi inte få tala om det, inte får avslöja vårt innersta.

Hur aktuell är då innehållet idag? På ett plan är samhället mycket mer öppet idag. Homosexuella får gifta sig och kan leva tillsammans – och den hemska gudsbilden som byggde på att vara rädd för gud har inget att säga till om i dagens samhälle. Tvärtom hyllas väl idag den demon som i föreställningen hade svarta kläder: idag förväntas vi bejaka oss själva. Vi ska släppa fram våra känslor och leva ut våra lustar. Eller? Nja, tänker jag: kanske inte helt. Anställda i dagens samhälle förväntas ju vara lydiga mot sina chefer, att med glatt humör utföra chefens order även om de är nycker. Så även om vi sluppit den hemska gudsbilden som dominerar i romanen Kris och dess samtid har vi fortfarande krav på lydnad, om än i mer smygande form.

Kristeatern är en fri teatergrupp som sätter upp ”Kris”, fritt tolkad av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck efter Karin Boyes roman. Det är unga skådespelare och scenarbetare – och jag hoppas vi får se dem samarbeta i andra projekt framöver. ”Kris” är en intressant föreställning. När romanen kom 1934 väckte den uppmärksamhet och från vissa håll fick den hätsk kritik. Sven Stolpe ansåg till exempel av den var farlig.

Idag tycker nog ingen att romanen är farlig – inte i västvärldens sekulariserade värld i alla fall. Men scenener som visar hur omvärlden inte kan hantera en ung människa som har ångest är oroväckande aktuell idag. Fortfarande är psykiska besvär något skamfyllt och tabu. Bara ett sådant exempel som att många försäkringar som gäller när vi blir sjuka, de gäller inte om det handlar om psykiska sjukdomar eller besvär – ett flagrant exempel är fackförbundens medlemslån, vars försäkring inte gäller om försäkringstagaren blir sjuk av psykiska besvär.

Jag tycker om hur Kristeatern jobbar med en enkel scenlösning med rekvisita som består av några fyrkantiga vitmålade klossar som flyttades om på scen och fick föreställa bord ibland och bänkar ibland, allt efter vad som behövdes. Föreställningen var uppbyggd på många korta, täta scener där inget onödigt var med. Det är inte helt lätt att arbeta med en sådan metod, men det fungerade bra och speciellt tror jag att när truppen fått någon föreställning till på sig kommer det att flyta på smidigt. Eftersom romanen ”Kris” inte är uppbyggd som en vanlig roman formmässigt utan innehåller olika texttyper som dialoger, klassiskt berättande, prosalyriska partier, brev och dagboksanteckningar passar den också att föras över på scen i en mer experimenterande form.

I rollerna: Elin Bengtsson, Klara Wenner Tångring, Josefin Sonck, Daphne Wahlund, Marika Nicklasso, Sanna Lindbark Starkenberg och Johannes Granlund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären av det psykologiska dramat Zoo på Teater Pero

by

Zoo
Teater Pero, Stockholm
Premiär den 14 januari 2012

En välklädd kvinna sitter på en parkbänk när publiken tar sina platser. En bok, en kaffetermos och en kanelbulle indikerar att hon tänkt sig en stillsam och trevlig eftermiddag. På scengolvet framför bänken ligger en gräsgrön matta.

Det är Studio Enigma som gästspelar enaktaren Zoo på Teater Pero. Pjäsen, med originaltiteln Zoo Story, är skriven av den amerikanske dramatikern Edward Albee, mest känd för Who’s Afraid of Virginia Woolf? Ursprungligen handlar pjäsen om två män, Jerry och Peter. Nu är det kvinnorna Carmen och Olivia som möts i parken.

Carmen kommer inskuttande på scenen som en liten flicka, med knästrumpor och sparkande på en boll. ”Jag har varit på zoo” deklamerar hon och börjar fråga ut kvinnan på bänken. Vi får veta att Olivia är gift, har två döttrar, två katter, två undulater och arbetar som bokförlagsredaktör.

Sedan börjar Carmen med rasande fart berätta om sig själv: om betonghöghuset i förorten där hon bor i ”ett skrattretande litet rum”, om den slemmiga hyresvärden och hans monster till hund. Hon framhåller också flera gånger nödvändigheten av att ibland gå omvägar för att nå dit man vill. Olivia är uppenbart obekväm med situationen, men hålls kvar av nyfikenhet inför vad som egentligen hände på zoo.

Zoo är en psykologisk skildring av ett möte mellan två människor från helt olika miljöer. Makten förskjuts under föreställningen och den till synes maktlösa Carmen får med psykologiska medel den trygga Olivia att agera som hon har förutbestämt. Helena Lewins Carmen är full av nerv och skörhet, samtidigt som den underliggande aggressionen skymtar fram mellan raderna i hennes svada. Med sitt uttrycksfulla minspel visar Caroline Ilea att den behärskade Olivia reagerar på det hotfulla i situationen samtidigt som hennes nyfikenhet driver henne att stanna.

Det är ett komprimerat psykologiskt drama som ger lite att fundera på. Det finns nu fyra chanser att se Zoo som framförs på  Teater Pero  den 15 (två föreställningar), 21 och 22 januari.

Översättning, bearbetning och regi: Christo Burman och Håkan Järund.
I rollerna: Caroline Ilea och Helena Lewin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,